Den svenska politiska debatten, och merparten av de svenska politikerna, befinner sig mentalt på samhällets ytplan. De problem som uppstår och frågor som aktualiseras av olika anledningar behandlas alltid som isolerade fenomen – analysen huruvida om och vilken plats fenomenet har i en kausal kedja saknas oftast (eller är bristfällig), liksom en analys om vilka fenomenets rötter är. Standardförfarandet går så här: Media uppmärksammar ett negativt fenomen i samhället, ansvariga politiker kommenterar saken (samt oppositionen när det tror att de tjänar på det), och svarar i regel med att man ska agera på ett sådant sätt att motåtgärden är den som är den uppenbara negationen till fenomenet, så länge den är tillåten inom ramen för den ideologi som politikern bekänner sig till. Det ideologiska har prioritet framför fakta och logik, vilket på senare år sällan har blivit så tydligt som för den som har följt nationalekonomen Tino Sanandaji, vars data alltid kommer från offentliga källor, och som resonerar stringent.
Negationen till det icke önskvärda ytfenomenet tillhör också oftast självt världen av ytfenomen. Några exempel: om brottsligheten ökar, så svarar politiker med löften om fler poliser och straffskärpningar. Om en yrkesgrupp tappar för många medlemmar, så svarar politiker med löften om högre lön (för dom ofta synonymt med ”högre status”). Ett annat tydligt, och allvarligt exempel, är försvaret. Också något så väsentligt som landets försvarsförmåga behandlas inom ramen för vad som sker på ytan i världen, helt utan något proaktivt tänkande, och sen när man en dag plötsligt upplever världen som förändrad, mer osäker och hotfull, då börjar man diskutera och satsa på försvaret, något som tar tiotals år att bygga upp.
Att det ideologiska har prioritet framför fakta och logik blir tydligt när försök ändå görs att gå lite mer ”på djupet”. För att ta några färska exempel, så var det den 17:e februari interpellationsdebatt i riksdagen, där Moderaternas Erik Andersson hade ett replikskifte med Socialdemokraternas Ylva Johansson (arbetsmarknadsminister) om arbetsmiljön i oroliga förorter.1 Där undrade Andersson vad regeringen avsåg göra för att trygga arbetsmiljön. Själv hade Andersson i veckan besökt Tensta centrum och dragit en slutsats: ”[…] I veckan var jag i Tensta centrum, och det vi kunde konstatera är att det behövs ju ekonomisk tillväxt, och inte fler kriminella […]”2, dvs Anderssons slutsats var avgjord på förhand, eftersom det yttersta syftet med tingens ordning för Moderaterna alltid är ekonomisk tillväxt. Poängen med Anderssons uttalande i denna kontext är att det så bra belyser Moderaternas universum, i vilket det goda är ekonomisk blomstring, och det är till detta allt som är dåligt är en negation. Allt som är dåligt bekämpas därför med detta goda (tillväxt, fler jobb).
Även om modernitetens ideologier begränsar det totala tankeomfånget i kraft av att de är just uppbundna med moderniteten som paradigm, så finns det som bekant ändå inom ramen för detta paradigm olika tanketraditioner, som är just de ideologier som placerar sig över den klassiska höger-vänster skalan3. Medan den liberala högerkanten är orienterad mot individualism och kapitalism, så är vänsterkanten orienterad mot kollektivism och mer sociala idéer, både vad det gäller det ekonomiska och samhällsfrågor generellt. Båda traditioner får dock dålig verklighetskontakt då de abstraherar i för hög grad, vilket gör att man missar relevanta distinktioner och för en specifik situation relevant innehåll, som kan vara unikt för just den situationen. Till detta kommer att de båda är progressiva, dvs de bär på en inneboende övertygelse att de för samhället framåt (att samhället gör framsteg), vilket är direkt farligt då det innebär en alltid närvarande risk att samhället kastas in i ogenomtänkta experiment från vilka det inte finns någon väg tillbaka. Den enda motkraften till detta inom ramen för moderniteten, är den konservativa kraften (som har mest kontakt med värden som ligger utanför moderniteten), som bromsar upp och försöker slå vakt om de värden som anses vara positiva för samhället. I svensk kontext är det primärt Sverigedemokraterna som representerar denna konservativa linje, men även Moderaterna och Kristdemokraterna har rötter i den som ibland gör sig påminda. Moderaterna är dock utan tvekan primärt ett liberalt parti, även om viss svängning tillbaka mot deras konservativa disposition har kunnat skönjas under Anna Kinberg Batras ledning.
Med detta sagt, låt oss titta på ett färskt exempel från vänstersidan; vad deras applicerande av sociala idéer inom ramen för en abstraherande och progressiv kontext kan leda till som ”motsvarar” exemplet ovan med Andersson i Tensta. Det gäller då situationen i köpcentret Nordstan i Göteborg, om vilken Expressen skriver att:
”GT:s granskning har visat att antalet anmälda brott i Nordstan ökat – bland annat har polisen omringats och attackerats. Enligt polisen är det främst ensamkommande ungdomar som uppehåller sig i Nordstan – men också unga män från Göteborgs förortsgäng”4
Socialdemokraternas Ann-Sofie Hermansson vill lösa detta problem genom en satsning på kulturen. Hon vill få på plats konstnärer och musiker som gör att Nordstan ”lever upp”. Hur den ”lösningen” ens är kopplad till problemet är svårt att förstå, men det är uppenbarligen som en lösning detta är menat, och det är också menat som ett alternativ till Moderaternas förslag om zonförbud. ”Låt oss gå offensivt andra vägen” säger Hermansson4. Det är uppenbart att Hermanssons lösning exemplifierar det jag här har talat om. Media börjar skriva om ett negativt fenomen, och de olika partierna svarar med att för det första behandla fenomenet som något isolerat, dvs ett problem som finns just i Nordstan och inte har någon koppling till samhället (eller världen) i övrigt, och man gör det inom ramen för den egna ideologins påbud och restriktioner. För Moderaternas del så resulterar detta i ett zonförbud, dvs man vill förbjuda dem att vistas i Nordstan, och för Socialdemokraternas del så blir det någon flummig kultursatsning; olika svar på problemet som de, utifrån sina positioner, ser som negationen till det icke önskvärda fenomenet.
Det man kan tillägga om just Hermanssons förslag angående fallet Nordstan, utan att göra en alltför stor djupdykning, är för det första att det är intressant att hon uttrycker sig just med orden ”låt oss gå offensivt andra vägen”. Det skvallrar om att det i hennes värld alltid som alternativ till ”hårdare tag” finns en positiv lösning, en väg framåt på vilken vi kan överkomma alla hinder, om vi bara får på plats något som idag saknas, något som är den egentliga, långsiktiga vägen framåt, vilket ligger i linje med det jag beskrev ovan om den inneboende övertygelsen att man sitter på receptet för att föra samhället framåt. Något annat som lyser igenom här är det feminina tänkandet, som också hör hemma hos vänstern. Det feminina tänkandet vill ta hand om och rädda, vilket är fina egenskaper så klart, men återigen, så kan det bli farligt och fel om detta kombineras med att i för hög grad abstrahera omvärlden och tillämpas i en progressiv kontext, och det behöver balanseras med logos.
Vad betyder det här?
Varför fastnar man i ”ytfenomenens värld”? Svaret kan bara vara att man gör det för att man saknar karta och kompass. Man gör det för att man är oförmögen att urskilja relevanta dimensioner i den politiska tillvaron. Och åter igen, så finns det en koppling till att man är en del av ett ideologiskt paradigm i vilket abstraktioner är en del av essensen. Detta är ett tillstånd som i stort sett hela västvärlden verkar befinna sig i, med gradskillnader. Exakt vad det beror på att man hamnar i ett sådant tillstånd är svårare att svara på – att det är kopplat till ett visst paradigm besvarar inte varför. Det man emellertid kan konstatera är att det inte är nödvändigt att befinna sig i ett sådant tillstånd (dvs det skulle kunna vara annorlunda), vilket exemplifieras av politiska ledare i vår tid. Vad skiljer då ett sådant politiskt ledarskap från ledarskap som är ”fast bland ytfenomen”? Ett generellt svar är att ett sådant politiskt ledarskap opererar mer på rotnivå, eftersom det är motsatsen till att operera på ytnivå. Men för kunna göra det så krävs naturligtvis förmågan att urskilja alla politiska dimensioner samt förstå hur de hänger ihop. Om man inte har den förmågan, om man saknar karta och kompass, och om ett tillstånd inte är temporärt där staten har den typ av ledarskap som saknar denna förmåga, så måste denna vilsenhet få konsekvenser. Man kan tänka sig att staten under sådana förhållanden gradvis hamnar i sämre och sämre skick för att till slut nå en kritisk punkt, ett resonemang jag ska återknyta till avslutningsvis. I Platons ‘Staten’ – mästerverket i vilket han skissar sin ideala stat – diskuteras det hur lönlöst det är att fila på lagar och regler i en stat som är dåligt inrättad på rotnivå, med dåliga seder och bruk, dåligt fostrade medborgare och skadlig kultur och som är allmänt ”ostämd”:
”-Men vad i gudarnas namn ska vi göra med alla dessa affärsuppgörelser? frågade jag. Med avtalen som olika människor ingår med varandra på torget, till exempel, eller kanske uppgörelser med hantverkare, förolämpningar, misshandel, åtal, val av jurydomare, betalning och uppbörd av sådana skatter som blir nödvändiga på marknader och i hamnar, allmänna bestämmelser om ordningen på gator, torg och kajer och allt annat sådant – ska vi verkligen våga oss på att lagstifta om något av allt detta?
-Nej, sade han, goda, ädla män är det inte mödan värt att ge några föreskrifter. De flesta regler som måste införas hittar de lätt på egen hand.
-Ja min vän, sade jag, åtminstone om guden låter dem bevara de lagar som vi tidigare talat om.
-Annars, sade han, kommer de att tillbringa hela livet med att införa en massa detaljerade bestämmelser och fila på dem i tron att de ska nå fram till det allra bästa till slut.”5
I anslutning till detta diskuteras strax därefter hur den okunnige statsmannen arbetar (och det kan vara intressant att tänka på situationen i Malmö när man läser detta):
”[…] Det är en högst förtjusande syn när sådana människor inför och förbättrar lagar om sådant som vi nyss talade om, hela tiden uppfyllda av sin tro att de kommer att hitta ett sätt att få slut på ohederligheterna i affärsuppgörelser och allt det andra som jag nämnde, men fullständigt omedvetna om att de faktiskt bara hugger av huvudet på hydran.
-Ja, sade han, det är faktiskt bara det de gör.
– För min del, sade jag, kunde jag aldrig tänka mig att en verklig lagstiftare skulle befatta sig med den sortens lagar och författningar, vare sig i en illa eller i en väl inrättad stat – i en illa inrättad eftersom det är meningslöst och inte leder till något, i en väl inrättad därför att vem som helst kan komma på en del, och annat följer automatiskt av tidigare införda bruk.”6
Men det är inte bara en fråga om kompetens; man kan vara fast i ett politiskt system som resulterar i att fel människor hamnar vid makten gång på gång. Dessutom hänger samhällets skick ihop med statusen på den kollektiva mentaliteten, så det är inte rimligt att beskylla politiker för allt, eftersom dom också är medlemmar i den kollektiva mentalitet som är i ett visst tillstånd7. Det leder till tanken att riktig politisk förändring snarare sker först när detta kollektiva mentala tillstånd, vilket representeras av ett antal utbytbara politiker en viss tidsperiod, samt att systemet som har nått sin logiska slutsats, har nått en återvändsgränd eller rentav skapat en samhällskris som till slut inte går att blunda för. I ett sådant läge måste något dramatiskt ske, som att hela systemet kollapsar, att den rådande samhällsordningen på något sätt ”går under”, alternativt att, eller samtidigt som, det sker någon form av renässans. En sådan händelse tvingar fram att det kollektiva medvetandet öppnar sig för nya idéer, och när tiden är kommen för dessa att materialiseras så får vi en händelse som blir någon form av paradigmskifte, vilket kanaliseras genom att en politisk ledare/politiskt ledarskap som känner av denna förändring i det kollektiva medvetandet äntrar ”världsscenen” och vänder sig mot den gamla ordningen (en process som tvingar fram aggressivt beteende hos de som försvarar den gamla ordningen, och som därför försöker kväva denna process, vilket primärt görs med verktyget media i vår tid). Det är naturligtvis svårt att inte tänka på Donald Trump när man för detta resonemang. Kanske är han en av flera politiska ledare på väg upp på scenen som symboliserar och kanaliserar detta paradigmskifte.
Dagens gästskribent, Simon Andersson, driver även en blogg.
Fotnoter
*1 https://data.riksdagen.se/fil/FE7D3A1A-BCAC-4F71-A852-D5EFFCBB8D36
*2 http://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/interpellationsdebatt/arbetsmiljon-i-oroliga-fororter_H410266 (ca 12 minuter in i klippet)
*3 Det ska dock sägas, att även inom moderniteten finns större och mer eviga värden bevarade, problemet är snarare att dessa värden stryps av paradigmet, vilket i praktiken leder till en slags reduktionism, men den diskussionen får utelämnas här.
*4 http://www.expressen.se/gt/s-losningen-pa-problemen-i-nordstan-kultursatsning/
*5 Staten 424de
*6 Staten 426e
*7 Vilket inte betyder att det inte finns en mental klyfta mellan ett etablissemang som sitter på makten och viktiga samhällspositioner och de vanliga medborgarna, som uppenbarligen är fallet i västvärlden idag.
Om skribenten: Gästskribent
