Som systemkritiker är man van vid att de etniska svenskarna, svenska män, och kärnfamiljen utsätts för mer eller mindre pseudo-religiösa angrepp från politiskt korrekt håll. Bakom dessa angrepp ligger oftast en lättidentifierad världsbild/pseudo-religion, med inslag av kollektiv skuld, etnomasochism, och annat. De tar sig också gärna mer eller mindre kontraproduktiva uttryck, som när Fredrik Reinfeldt påstod att ”ursvenskt är bara barbariet”, eller när Gringoredaktören Zanyar Adami påstod att ”det finns inga svenskar”. Bakom dessa utspel kan anas en intern dynamik, där man vill imponera på de sina och framstå som ”duktig” och rättroende. Priset är dock att vanliga människor skakar på huvudet åt sådana utspel, och som systemkritiker är de ofta väldigt tacksamma att dissekera. Denna form av politisk korrekthet kan alltså definieras som en form av omvänd rasism.
Det framstår dock som alltmer tydligt att denna form av politisk korrekthet nått vägs ände. Runtom i Europa går högerradikala och -populistiska partier framåt, även i det politiskt och intellektuellt efterblivna Gamla Svedala ser vi liknande trender. De mer intelligenta av systemets företrädare inser naturligtvis åt vilket håll vinden blåser, och förbereder sig för en uppdatering av systemets ideologi. Inte minst gäller detta de grupper som fått stå i skuggan under den mer extrema politiska korrekthetens tidevarv, och ofta sett sin rättrogenhet misstänkliggjord – borgarna.
v2.0
Ett exempel på detta är när SvD:s krönikör Per Gudmundson i en ledare kritiserar de inslag av självutplånande som den tidigare politiska diskursen byggt på (”det finns inga svenskar”), och i annat sammanhang föreslår att de borgerliga partierna ska vinna Sverigedemokraternas stöd genom att slänga åt dem politiska köttben exempelvis i slöjfrågan.
Som systemkritiker är man då kanske så svältfödd på uppmärksamhet från media och andra makthavare att man spontant applåderar Gudmundsons utspel, och de som kommer att följa (på samma sätt som många självutnämnda ”realister” på sin tid satte sin tro till Nyamko Sabuni, med numera välkänt resultat…). Vad som i själva verket krävs är dock en mental uppdatering även i vårt läger, för vi står nu inför en ny utmaning.
Gudmundson och hans likar representerar nämligen samma massinvandring och samma ”mångkulturella” situation som de pseudo-religiösa grupper de tränger undan. Vad som sker är att en ”socialistisk” politisk korrekthet ersätts av en ”liberal”. Den förra kan beskrivas som att om det finns etniska svenskar så är de moraliskt suspekta och bär en kollektiv skuld, den senare menar däremot att ”det finns bara individer”. Underförstått i detta ligger att om det bara finns individer finns det heller inget svenskt etnos som kan ta skada av massinvandringen. Detta blir svårare att upptäcka eftersom en ”individualistisk” ideologi ibland kan angripa uttryck för invandrares och muslimers kultur, såsom just slöjan. ”Individualismen” medger också att olika individer kan välja att bevara sin egen identitet, även om den i praktiken undergräver möjligheten till detta.
Som systemkritiker måste vi därför redan idag förbereda oss på den ”liberala” utmaningen. Ytterst handlar det om legitimitet. Svensken i gemen är sorgligt auktoritetstrogen, och vill förtvivlat gärna representeras av ”riktiga” politiker. Detta gäller också systemkritiker. Därav ”realisternas” tilltro till Sabuni, därav de muntra tillropen till Gudmundson.
Behovet av en världsåskådning
Dessa återkommande anfall av förvirring illustrerar behovet av en världsåskådning. En sådan måste bland annat bygga på att det finns etniska svenskar, och att vi har rätt till liv, rätt till särart. Av detta följer sedan många andra slutsatser. Bland annat att vi idag, utsatta för konsumism och liberal individualism måste återupptäcka vår särart. Även att vissa institutioner är mer ändamålsenliga för vår förmåga att överleva än andra (effemineringen av den svenska mannen kan exempelvis vara hur gullig som helst för en genuspedagog, men den är allt annat än ändamålsenlig om man tänker sig en framtid där det alls finns svenskar). Behovet av en världsåskådning betyder inte med automatik att man blir ”rasist”, det är exempelvis fullt möjligt att tänka sig att det finns ett svenskt etnos och att utomstående kan assimileras in i det, för den som så önskar.
När vi har en världsåskådning försvinner riskerna att vi i anfall av auktoritetsberoende förvirring ger de etablerade grupperna legitimitet. Vi kan i vissa situationer ge dem ett taktiskt stöd, vi kan applådera när de minskar massinvandringen, när de tar bort det märkliga begreppet ”hatbrott” ur lagboken, eller när de gör svenskan till officiellt språk i vårt land. Men det sker alltid ur ett medvetet perspektiv, där vi mer ägnar vår tid på en metapolitisk och kulturell kamp och där vi är medvetna både om det som förenar och det som skiljer.
Läs:
SolGuru – Från teori till praktik
AUTONOM – Parlamentarism och populism
Oskorei – Liberalism och antiliberalism
Individualism som ideal och som funktion
Oskorei – Farväl till ”realisterna”
Om skribenten: Joakim Andersen
