Myten om kulturen II – Återkomsten

Ideologi, Okategoriserade, Politik, Samhälle

Jag vill minnas att det är i Fribytare i folkhemmet som Per Engdahl beskriver hur Nysvenska Rörelsen sökte efter en myt som kunde vara både enande, autentisk och konstruktiv för Sverige (eftersom NSR har sina rötter i fascismen är det inte förvånande att man tror på värdet av enande myter för folket). Man hade förkastat blodsmyten/myten om rasen, och man hade nog aldrig ens övervägt myten om generalstrejken. Den myt som NSR fastnade för var myten om kulturen, alltså den gemensamma svenska kulturen (som i sin tur är en del av den europeiska).

Myten om kulturen har många fördelar. Den möjliggör fredlig integration av sverigelojala invandrare när så bedöms nödvändigt, samtidigt som den utgör ett effektivt hinder för större grupper av icke assimilerbara befolkningar (varför även anhängare av blodsmyten nog bör överväga den, som ett pragmatiskt sätt att uppnå det optimala när det maximala inte är realpolitiskt möjligt).

Efter 68 låg dock myten om kulturen inte i tiden. Istället dominerades det offentliga livet av myten om det rasistiska Sverige, myten om den onda patriarken, myten om det kolonialiserande Europa, myten om den värdelösa men arga vita mannen, och så vidare. Någon förenande kultur var inget den Nya Klassen strävade efter, den västerländska kulturen sågs ju som ond och dålig per definition, som något förtryckande som man måste övervinna. Det samhälle den Nya Klassen skapade var dock djupt dysfunktionellt, och det förvandlade individen från en person med rötterna i en historia och kultur, till en isolerad atom. Utan sammanhållande värden och utan gruppsolidaritet kom den Nya Klassens massa av rotlösa individer att stillatigande betrakta allt från bidragsfusk till våldtäkter på spårvagnar.

Gradvis tycks därför insikten om behovet av en autentisk myt som skapar sammanhållning och ett kollektivt öde istället för egalitär offermentalitet och ressentiment, ha vuxit fram även hos en del av etablissemangets företrädare.

Det bästa exemplet på detta står att finna i gårdagens SvD, där Stefan Spjuth kritiserar skolminister Ibrahim Baylans planer på att man i yrkesförberedande utbildningar inte ska läsa engelsk skönlitteratur. Spjuth uttrycker sig såhär: med motiveringen att de inte äger något existensberättigande ur ett samhällsekonomiskt nyttoperspektiv, är en dumsnål och förödande politik, för den bidrar, som så många andra kortsiktiga och pragmatiska åtgärder, till att upplösa det samförstånd och den kulturella samhörighet som är en förutsättning för ett meningsfullt offentligt samtal. Det är när det samtalet kör fast, när det tystnar, [som] den fördummande förstumningen breder ut sig,
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_11841756.asp

Även Metros Benulic är inne på samma tankar om vikten av att återfinna det svenska för att kunna möta det främmande (för Benulic är detta visserligen ett medel för att uppnå det mångkulturella samhället, men han påpekar ändå en del viktiga saker i sin text). Citat: Att äta mat som folk från en främmande kultur tillagat eller se dem dansa ökar inte förståelsen. Vi tänker varken med magen eller de nervknippen och motoriska centra som gör att vi kan röra oss.

Vad svenskar behöver för att kunna närma sig andra civilisationer är en större medvetenhet om det egna kulturarvet. Alltför få svenskar läser de stora svenska författarna; klassiker som Strindberg och Heidenstam (och Ola Hansson – är det bara jag som läser honom numera?) – fram till moderna mästare som Moberg, Gustafsson och Myrdal. Först när man står stadigt i den egna myllan kan man ta klivet över till främmande jord .
http://www.metro.se/site2005/metro/discuss/?entry_type=kolumn&entry_id=18417

Det tycks alltså som om myten om kulturen kommer att få en uppföljare. And this time it’s personal.