Yrkesförbudets vara eller inte vara

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Debatt, Ideologi, Inrikespolitik, Metapolitik, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Vänstern

I den vänsterliberala mytologin spelar mccarthyismen en viktig roll. Den är visserligen inte på nivå med slaveriet eller Hitler men det är ändå ett av flera exempel som bekräftar högerns moraliska eländighet för vänsterliberaler. Det gängse narrativet är att McCarthy och hans konservativa vänner förföljde människor för att de var vänster, och svartlistade dem från arbeten bland annat i Hollywood. Heroiska vänstermänniskor såg dock till att de kunde få arbeten genom ombud.

Sådan är den gängse beskrivningen av mccarthyismen i mytologin, den överlappar något den historiska verkligheten men missar också viktiga aspekter av den. Bland annat missar den konflikten som fanns mellan McCarthy och etablissemanget, liksom det faktum att infiltrations- och spionageförsök från främmande makt (Sovjet) var en realitet. Den mer pålästa vänstern kan ibland lägga det västtyska yrkesförbudet, Berufsverbot, till McCarthy som exempel på högerns oschyssta arbetssätt. Det gick i korthet ut på att vänsterradikaler förbjöds att ha vissa yrken inom offentlig sektor, bland annat som lärare. Detta motiverades med vänsterterrorister som RAF.

De flesta inom vänstern ser svartlistningarna och yrkesförbudet som nesliga fenomen. Intressant blir det när de stöter på samma fenomen i dagens Sverige, det är då förmågan till principfasthet prövas. För yrkesförbudet är en verklighet även här, om än inte riktat mot vänstern. I dagens Sverige är det i synnerhet människor som på ett eller annat vis utmanar den så kallade ”värdegrunden” som riskerar sin försörjning. Argumentet om att de går främmande makts ärenden är här inte relevant, inte heller den eventuella koppling till terrorism som kunde påstås finnas i Västtyskland. Här handlar det kort sagt inte om statens primära intressen, utan om ett sätt att skada oliktänkande.

I Sverige tycks det främst vara lärare som riskerar sin försörjning om de har ”fel” åsikter. Detta är inget nytt fenomen, Sverigedemokraten Richard Jomshof blev av med arbetet för mer än tio år sedan på grund av sina åsikter och han var inte ensam. I år är det bland annat Jan Sjunnesson, John Dübeck och en av Nordisk Alternativhögers centralgestalter som fått se sin försörjning hotad. I fallet Sjunnesson har hotet omsatts i handling, han förlorade sitt arbete. I de två andra fallen är det media som de facto försökt att genom ”avslöjanden” skilja människor från sina arbeten. Detta bekräftar att etablerad media idag är en del av staten på alla sätt utom det formella. Uppdraget att identifiera och skada oliktänkande har delegerats till så kallade journalister (utbildade genom staten och finansierade genom presstöd, kan tilläggas). Här finns en totalitär tendens, som etablissemanget inte vill stå för. Därför håller inte staten direkt i den, utan den delegeras till på pappret oberoende aktörer. Det blir en praktik som inte är nedtecknad i lagstiftningen och därför inte kan påverkas demokratiskt.

En principfast vänster skulle vända sig mot detta yrkesförbud, men en sådan principfast vänster är idag sällsynt. Så länge den etablerade vänstern inte utmanar makten, exempelvis i frågan om Ryssland, kommer yrkesförbudet inte att vändas mot vare sig stalinister eller islamister utan mot ideologiskt harmlösa personer som Sjunnesson (endast den mycket debile kan se honom som ”nazist”). En PK-vänster som blivit ultra-politisk och i alla situationer ställer sig frågan ”vem gynnar det” kommer därför inte att hjälpa sina fiender. Detta kan man ha förståelse för om man lånar PK-vänsterns ultra-politiska glasögon (det förklarar också varför PK-vänstern inte vill tala om hedersvåld eller muslimsk extremism). Det vi idag bevittnar är en konflikt mellan populism och globalism. I klasstermer handlar det om det Samuel Francis kallade det ”post-borgerliga proletariatet” mot ”den nya klassen”. Det post-borgerliga proletariatet är ”vanligt folk”, de är många men de saknar normalt tillträde till, och förmåga att hantera, offentligheten. De kan göra sina röster hörda på Facebook, på gator och torg, eller genom att rösta, men utöver det är möjligheterna begränsade. I synnerhet har de svårt att utmana den nya klassen på det metapolitiska planet. Det Francis kallade den nya klassen är samma eliter som Christopher Lasch skrev om i Eliternas uppror, det handlar om allt från journalister och lärare till börsmäklare och förvaltare. Här ingår också etablissemanget. Inte alla i den nya klassen är särskilt priviligierade, eller gynnas egentligen av globalismen.

Anledningen till att yrkesförbud för lärare (och andra medlemmar av den nya klassen) som är politiskt inkorrekta är naturligt enligt en ultra-politisk logik är att detta handlar om renegater från den nya klassen. En populism med verklig slagkraft förutsätter och behöver sådana renegater, den förutsätter en syntes av post-borgerligt proletariat/”vanligt folk” och delar av den nya klassen som insett att dagens system inte fungerar (historiska högerrörelser har alltid haft tillgång till och nytta av sådana). För etablissemanget är det därför viktigt att sådana renegater kväses skoningslöst. För oss andra är det lika viktigt att de försvaras och understöds. Det kan handla om breda kampanjer för att motverka yrkesförbudet, där dubbelmoralen betonas, det kan också handla om insamlingar och liknande för att hjälpa dem om avskedandet blir ett faktum.