Det senmoderna samhället utmärks bland annat av en skräckblandad fascination för brottslighet, våld, fängelsesystemet, rentav seriemördare och psykiskt sjuka. Förmodligen beror detta dels på att de flesta av oss lever så domesticerade liv att det ger en viss variation att få en inblick i mindre domesticerade miljöer, dels att det senmoderna samhället skapar så patologiska individer att många har mer gemensamt med de psykiskt sjuka än de vill erkänna för sig själva.
Denna fascination blir inte minst tydlig i TV-serier som Oz och Prison Break. I dessa finns det allt som oftast med fängelsegäng som består av rasistiska vita, och som utmärks av sin brutalitet och sin ondska (inte sällan slänger man här även in kopplingar till perversion av olika slag, för att det inte ska verka som om man som manusförfattare eller regissör vill framställa dessa som ”lika illa” som andra etniska gäng. Etnomasochismen har många sidor, och en av dessa är att vita rasister per definition inte får framställas som jämförbara med svarta rasister).
Intressant kan då vara att ta en närmare titt på förebilden för dessa TV-fenomen, nämligen det nordamerikanska fängelsegänget Aryan Brotherhood. Detta görs i dokumentären Reigning in Hell. Det kan inledningsvis vara värt att poängtera att dagens inlägg inte uppmanar till organiserad brottslighet som politisk strategi, av lättbegripliga skäl är det ingen framkomlig väg. Däremot belyser dokumentären olika sidor av den vite mannens position i dagens kultur och samhälle. Sidor som blir tydligare när de visar sig i den extrema miljö som är den amerikanska fängelseindustrin.
Uppkomsten
Vi får i dokumentären följa Aryan Brotherhoods historia från dess uppkomst i Kaliforniens fängelsesystem under det oroliga 60-talet. Det var en livsfarlig miljö för vita, som var i minoritet, och de var därför tvungna att slå sig samman för att inte förvandlas till offer. Det visade sig snabbt att de var mycket framgångsrika, och de kom bland annat att köpa stöd av vakter som sympatiserade med dem. Eftersom gruppen var liten var de tvungna att utveckla en egen strategi, som spred maximal skräck och respekt, och de gjorde sig därför kända för sina mycket brutala överfall. Intressant är också att de till skillnad från många andra fängelsegäng medvetet inriktade sig på kvalitet hellre än kvantitet i sin rekrytering. De valde medvetet ut de bästa när de rekryterade, och en av de intervjuade i filmen uttrycker sig på följande vis:
A lot of guys that wind up joining the Aryan Brotherhood, have natural leadership abilities… But these are guys that would have, had they gone down the right path, would have been leaders in whatever field they went into.
Unikt är också att rekryterna fick ägna sig åt avancerade studier, där de bland annat läste Platon, Sun Tzus Krigets konst, Nietzsche och existentialism. De kunde därför föra avancerade diskussioner inbördes, om politisk filosofi och liknande, och de intervjuade yttrar sig återigen med respekt om deras intellektuella förmåga. Detta rimmar naturligtvis ganska illa med de mer eller mindre perversa redneckanalfabeter som i TV:s värld får representera stereotypen ”vit rasist i fängelse”.
Samtidigt fanns kravet på total lojalitet mot gruppen, och medlemmarna kunde när som helst bli tvungna att använda extremt våld mot fiender, förrädare eller liknande. Det sägs i dokumentären att där de var mindre än 1% av fängelsebefolkningen stod de för mer än 20% av de våldsamma incidenterna.
En grupp med både våldspotential och intellektuell förmåga kom föga förvånande att snabbt vinna en central position i den värld i miniatyr som är det amerikanska fängelsesystemet, och vi får flera exempel på hur de kommunicerade genom osynligt bläck och avancerade kodsystem, hur många av dem behärskade teckenspråk, och hur de gradvis kom att få en mäktig position.
Framgång bär ofta fröna till undergången, och denna mäktiga position kom på sikt att innebära problem för gruppen. Det beskrivs i dokumentären hur Aryan Brotherhood på 80-talet fattade ett beslut att mer ägna sig åt inkomstbringande brottslighet än rasism, och även att sprida sina operationer utanför fängelsemurarna. Detta innebar allianser präglade av Realpolitik, bland annat med den mexikanska maffian, och det tycks på sikt även ha inneburit en form av korruption och förlust av den ”warrior code” och det broderskap som de i begynnelsen var så stolta över. Det beskrivs i dokumentären hur paranoia spred sig, och hur tveksamma metoder bredde ut sig.
Dokumentären följer sedan hur Ricolagen används mot Aryan Brotherhood, vilket ledde till en storskalig rättegång, men den avslutas med att slå fast att även om man skulle avrätta alla dess ledare så är det bara en tidsfråga innan nästa ariska brödraskap uppstår i den hårt etniskt strukturerade amerikanska fängelseindustrin.
Reigning in Hell är egentligen inte någon särskilt bra dokumentär, på många sätt är det som ett avsnitt av Cops (spektakulärt, ytligt och sensationslystet). Intressant är dock att den eftersträvar en viss objektivitet, och att ”bröder” också får komma till tals. När den tar upp hur brutalt och sadistiskt dessa fångar behandlats av systemet, oavbruten isolering i decennier i vissa fall, så är det också med ett visst kritiskt patos.
Etniska stereotyper i media – den vite mannen som exempel
Vad säger oss då dokumentären om den vite mannens position i kultur och samhälle idag? För det första slås man av hur märkligt det är när vita medelklassungdomar idoliserar svarta, mexikanska och andra icke-vita gangsters, men får något förskräckt och djupt moraliserande i ögonen bara de ser en sverigedemokrat. För skulle dessa medelklassungdomar hamna i den amerikanska fängelseindustrin så skulle deras idoler med största sannolikhet antingen råna eller sodomisera dem. Efter några dagar av sådant skulle de förmodligen ha en betydligt större förståelse för varför en grupp som Aryan Brotherhood uppstod.
Samtidigt märker man ofta feminiseringen av den vite mannen i media, och där är just fängelserasisterna i diverse TV-serier ett av mycket få undantag. Detta gör dem givetvis fascinerande, och det är då nödvändigt att man på olika sätt undviker att de kan framstå som förebilder för unga vita (för egentligen är det mer naturligt för en ung vit gosse att identifiera sig med en maskulin vuxen av samma etnicitet än med 50 Cent). Detta åstadkommer man ofta genom att antingen spela på retardering, eller sexuell perversion, saker som ganska få normala unga vill identifiera sig med. Verklighetens Aryan Brotherhood, som bestod av män som samtidigt var kapabla till extremt våld och Nietzschediskussioner, och som en tid härskade i det helvete på Jorden som är det amerikanska fängelsesystemet, är då något som det endast mycket undantagsvis kommer att göras filmer om. En del ungdomar kommer alltid att intressera sig för fenomenet organiserad brottslighet när de fantiserar om makt och oberoende som ett led i sin frigörelse från sina föräldrar, detta är egentligen inget konstigt. Något är dock underligt när de identifierar sig med etniska främlingar.
Exemplet Aryan Brotherhood visar också att oavsett hur indoktrinerade vår generation kan framstå idag, så kommer den i en extrem situation både att vara kapabel till etnisk solidaritet och det som krävs för att överleva. Och oavsett allt annat, så visar Aryan Brotherhoods historia att kvalitet ibland kan dominera över kvantitet.
Om skribenten: Joakim Andersen
