Dan Korn är en västgötsk-judisk folklivsforskare, författare och rabbin. Han har under åren bland annat gett ut flera böcker om människor som bildligt talat lever ”mot strömmen” (eller mer bokstavligt talat utan ström), långt innan filmerna om Hästmannen och Koflickorna. Korn har också skrivit ett av de mer läsvärda inläggen i den svenska integrationsdebatten, även om han själv inte kallar sig kulturnationalist är det ett av de bästa kulturnationalistiska resonemangen. Korn anknyter till både historia och forskning i sin argumentation. Betitlad Svensk kultur, en förutsättning för integration är texten obligatorisk läsning på området.
”Det finns ingen svensk kultur”
De som vill riva ner de nationella kulturerna, samtidigt som de minst sagt ologiskt talar sig varma för att invandrare skall bevara sina kulturer i mångkulturens namn, är vanligtvis människor som själva tillhör invandrarländernas majoriteter.
– Korn summerar Asle Toje
Dan visar, likt tidigare bland annat Sundbärg, Almqvist och Heidenstam, att det finns en tendens av osvenskhet i svenskheten, en återkommande vilja till självförminskande och imitation av det främmande (”hon är så härligt osvensk”, ”vi har midsommarafton och sådana töntiga saker”). I vår tid uttrycks detta ofta genom bekännelse till mantrat ”det finns ingen svensk kultur”, men Korn visar att detta påstående har äldre rötter. Redan Strindberg kunde förfalla till sådana självförklenanden. Korn argumenterar övertygande mot detta. Att det finns exempel på lån och inflytanden från andra kulturer betyder inte att det inte finns någon svensk kultur. Som Korn visar utgår människor som förklenar den svenska kulturen för att den innehåller lån utifrån omedvetet från tron på att det finns ”rena” kulturer. Men sådana finns inte, att kåldolmen är turkisk är i grunden en icke-fråga. Korn kopplar påståenden om att svensk kultur inte finns dels till den ovan nämnda svenska tendensen, dels till samtida radikala projekt med avsikt att bryta ner gränser och skapa nya gemenskaper.
Dessa projekts praktik betraktar han som verklighetsfrämmande och farlig. Istället bör den svenska kulturen ses som något som kan användas för att skapa integration (ordet ”utnyttjas” används rentav). Utan självkänsla kan man inte möta det främmande med öppenhet. Den svenska kulturen kan också vara något människor bjuds in till, men då underlättar det inte om den hela tiden ifrågasätts och förnekas. Korn skriver: ”ju mer du vet om det egna, desto lättare inser du att det du tar för givet i själva verket är en del av din kultur. Då kan du bli öppen för att andra har en annan kultur och att deras sätt att tänka och handla är beroende av den.”
Majoritet, etnicitet, identitet och kultur
All identitet formas i samspel med andra människor, som vi uppfattar som antingen en av ”oss” eller som ”främmande”. Den ofta förekommande uppmaningen att inte skilja på ”vi” och ”dom” är därför en fullständigt meningslös floskel.
– Korn
Verkligt intressant blir det när Dan tar upp forskningen om identitet och nationer. Han beskriver här bland annat Freuds och Anthony D. Smiths tankar på området. Utgångspunkten är dels att identitet skapas i samspel med andra människor, dels att identitet inte är ett nollsummespel eller något binärt. Man kan ha flera olika identiteter, man kan ha mer eller mindre identitet. Dan missförstår här delvis Björn Söders tal om att man inte kan vara svensk och kurd samtidigt, Söder syftade då på etniciteter och det kan man vanligtvis inte ha flera på en gång. Att man kan ha en kurdisk etnisk identitet och en svensk metaetnisk är en annan sak. Korn reserverar oavsett Söderläsningen huvuddelen av sitt krut och sin kritik för de människor som reagerar på SD med att påstå att det svenska är en konstruktion. Dels har de fel i sak, dels skjuter de sig själva i foten om deras mål är en fungerande integration eller ett fredligt samhälle. Han ger flera exempel på dessa människor, bland annat tidningen Metros rubrik ”Dalahästar och potatis – hur kul är det i längden?” Att detta främst bidrar till irritation hos svenskar och frågetecken eller förakt hos invandrare torde inte förvåna. Ett intressant resonemang från Korn här går ut på att majoritetssvenskens kompetens görs värdelös om den svenska kulturen framställs som icke-existerande, töntig eller skadlig. Att många svenskar då tydligt ser konflikten mellan myndigheternas mångkulturella projekt och befolkningen är logiskt. Korn skriver: ”om man bejakar det egna kulturarvet får majoritetssvensken ”kompetens och livserfarenhet” att bidra med.”
Korn tar också upp begreppen etniska grupper och majoritetsgrupper. Han nämner att antropologen Marcus Banks angående etniska grupper skriver att normaltillståndet är att en etnicitet dominerar de andra och att konflikter mellan etniska grupper ofta handlar om just detta. I detta fördjupar han sig dock inte, vilket är logiskt då det skulle få det mångkulturella projektet att framstå som betydligt mer ödesdigert givet dagens volymer. Korn tar också upp majoritetsbefolkningar. På ett sätt är också de etniska grupper, men de tenderar att ta sin egen kultur för given på ett annat vis. De är också normalt mer inkluderande än minoriteter, det är exempelvis lättare för en rom att bli svensk än för en svensk att bli rom. Samtidigt noterar Korn att en del grupper inte inkluderas, eftersom de är så tydligt avvikande vad gäller exempelvis religion, språk eller livsstil. Korn skriver ”att påstå att majoritetskulturen är förtryckande och instängande är därför under normala omständigheter missvisande, eftersom man måste avvika väldigt mycket för att inte accepteras i den.” Etnisk identitet och nationell identitet är inte nödvändigtvis samma sak.
Skapandet av denna nationella, eller metaetniska, identitet tycks dock stöta på förhinder. Korn tar här upp Putnams forskning, som visar att mångfald leder till att tilliten minskar i ett samhälle. Här märker man åter en viss tendens, Korn skriver att Putnam ibland citeras av främlingsfientliga men att dessa ”måste läsa Putnam mycket selektivt, eftersom han ser den ökande sociala och etniska mångfalden både som en utmaning och en möjlighet”. Vad som bör nämnas här är att de flesta så kallade främlingsfientliga inte läser Putnam som en guru. Hans forskning är intressant och den indikerar att mångfald skadar samhällen. Att mångfald skulle vara ”positiv för utvecklingen på lång sikt” är däremot Putnams åsikt.
Kritik
Att hävda att Sverige alltid har haft invandring blir ett nonsensargument. Självklart har landet aldrig varit slutet, men att påstå att vi har gjort det förr blir ändå en lögn, eftersom dagens invandringsnivåer är unika ur ett historiskt perspektiv. Vill man hitta en lösning måste man i stället konstatera att vi står inför en ny situation.
– Korn
Sammantaget är Korns artikel läsvärd och initierad, bland annat på grund av kunskapen om svensk idéhistoria och internationell forskning på området. Den innehåller mängder av argument mot ”det finns inget svenskt”-lägret. Samtidigt finns det brister. Korn skiljer inte explicit mellan politiskt och kulturellt. En identitet är politisk, kopplad till Carl Schmitts distinktion mellan vän och fiende, ”vi” och ”dom”. Kulturen är istället det Korn summerar som sedvana och värderingar. Det är fullt möjligt att dela kultur utan att dela identitet, eller att dela identitet trots betydande kulturella skillnader (i vissa situationer är det när skillnaderna upplevs alltför diffusa som de återupprättas med våld, jämför Girards mimetiska konkurrens). Kulturnationalism har därför två aspekter. För det första ett värnande om en delad kultur, för det andra en (politisk) identitet som utgår från denna kultur. Häri ligger, i förbigående sagt, kulturnationalismens akilleshäl. Du kan tvinga på människor en kultur, men du kan inte tvinga dem att anamma ett ”vi”. Och ju mer skriande behovet framstår eftersom ”dom” ökar i antal, desto svårare blir det (och, för att göra det hela ännu värre, du kan aldrig se på en människa om hon egentligen är lojal mot ditt ”vi”, något som historiskt inte sällan skapat en frustration som lett från inkluderande till exkluderande nationalismer).
Av distinktionen politik-kultur följer i varje fall att svensk integrationsdebatt framstår som förvirrad. Fokus ligger ofta på kultur, men det är inte primärt skillnader i kultur som gör att bibliotekspersonal hotas eller att ynglingar rånas. Problemen är politiska och har att göra med maktkamp mellan grupper. Bibliotekarierna tillhör inte samma ”vi” som fridstörarna, detsamma gäller rånoffren. Ett inslag av ”sedvana och värderingar” finns givetvis, men det är inte det primära. Av detta följer att volymer, något Korn berör, har avgörande betydelse. Lokalt är den svenska majoritetsgruppen i växande delar av landet inte en majoritetsgrupp, utan en atomiserad, ofta åldrad etnisk grupp. De människor som där lever kommer i kontakt med majoritetsgruppen antingen som auktoritetspersoner på olika myndigheter eller som kvarboende, ofta hunsad, underklass. Ingen av dessa kontakter torde bidra till ett intresse att integreras. Volymerna medför det tillsynes paradoxala att man såg fler etniskt blandade kompisgäng på 1990-talet, då invandrarna var färre, än man gör idag.
I Sverige har kort sagt volymerna passerat den kritiska gräns där Korns resonemang är relevanta annat än för mindre grupper. Istället för det klassiska scenario med betryggande majoritet och små minoriteter vars medlemmar ofta anammar majoritetskulturen eller uppgår i den har vi en situation med etniska grupper och metaetniska konfliktlinjer (att många människor med invandrarbakgrund, alternativt hela invandrargrupper, hamnar på samma metaetniska sida som det svenska etnos innebär inte att det rör sig om det förstnämnda scenariot). Det första scenariot är primärt kulturellt, eftersom den politiska balansen är stabil och blir osynlig. Det andra scenariot är primärt politiskt.
Man bör därför bekanta sig med Korns resonemang, men man bör också vara medveten om deras begränsningar. De hade sannolikt varit mer tillämpliga på 1990-talet. Idag är de det inte på samma sätt. Det vore positivt om förnekandet av svensk kultur upphörde, men det skulle inte i sig lösa problemen annat än genom att bidra till ett annat debattklimat.
Om skribenten: Joakim Andersen
