Under veckan har vi tagit upp Hyltén-Cavallius fascinerande verk Wärend och Wirdarne, en värdefull inblick i våra förfäders gammalsvenska liv och världsbild. Ett fenomen vi tidigare berört är skogsvandringen, Ernst Jünger tog upp det i en bok med samma namn. För Jünger handlade det i hög grad om skogen som mytisk symbol, en tidlös verklighet som återupprepas i historien, Hyltén-Cavallius tog upp hur skog-gången kom till uttryck i Värend (i synnerhet under 1600-talet).
Skogsmannen, skogen som hobbesianskt naturtillstånd
Den wärendske skogsmannen på 1600-talet är således blott en gengångare af den gammalnordiske stigmannen eller vikingen; han lefver okufvad och okuflig, under en fortsatt kamp emot samhället, och när han slutligen går under, trotsar han ännu i sista ögonblicket och dör utan fruktan, såsom han lefvat.
– Hyltén-Cavallius
Jünger beskrev en modern situation där ”det kollektivas konstruktioner” kväver individen, där individen domesticeras och förlorar sådant som rätten att bära vapen och hemmets helgd. Men långt tidigare fanns det människor som agerade mot samma process, samma urspårade ”samhällskontrakt”. Det var dessa Hyltén-Cavallius beskrev, och den världsbild de utgick från.
För den frihetligt sinnade är detta högintressant, det visar också ”samhällskontraktet” som något betydligt mindre självklart och naturligt än vi är vana vid (jämför Lukacs reifiering). Med utgångspunkt i en äldre, gotisk världsåskådning skrev Hyltén-Cavallius om den viktiga distinktionen mellan skogen och samhället:
När individen således icke i samhället fann tillbörligt skydd för sin rätt, egde han, enligt forntida gotiskt rätts-begrepp, att fritt uppsäga samhällsfördraget genom att gå till skogen. Han stod ifrån detta ögonblick gentöfver samhället såsom magt emot magt, och var i allo oförhindrad att efter bästa förmåga begynna fejd och vädja till våldet.
Många skogsmän var tvingade till skogen, men många hade också frivilligt sökt sig dit medvetna om riskerna. Den gotiska människotyp Hyltén-Cavallius beskrev, en människotyp vi framöver kommer ta upp mer ingående, satte högt pris på sitt oberoende och sin frihet. Inte sällan fanns också ett inslag av skepsis mot både politisk och kyrklig inskränkning av friheten, i Wärend och Wirdarne nämns bland annat en skogsman som ”föraktat presterna och deras råd, och gifvit dem många ök-namn, dem bannat och undsagt.”
En del skogsmän kan jämföras med Hobsbawms sociala banditer, och hade beskydd från allmogen. Andra var en plåga för bönderna, ”en stigman, eller skogsman i ordets värsta mening, lefvande af rån och rof, och utan annan lag än som låg i ändan på spjut-stången”. De ägnade sig åt allt från innestockning och hemsökelse till överfall och röveri. De sågs oavsett detta som en på sitt sätt legitim ”magt emot magt”, med vilken samhället ibland var tvingat att ingå avtal.
I vår tid av överdriven kollektivism och konformism, pacificering och domesticering, kan skogen vara en påminnelse om att svensken inte alltid varit lika lätthanterlig för överheten. Den aspekt av vårt arv som Hyltén-Cavallius kallade gotisk, och Clauss beskrev som fälisk, finns där också. I jämförelse med Jüngers skogsvandring var de värendska skogsmännen ofta tämligen våldsamma, men en liknande mental distans till överheten fanns även där. Var och en får själv avgöra hur man bäst inspireras av skogen, om man känner sig mest befryndad med Jüngers anark eller Donovans nya barbarer. Ett visst inslag av skog-gång är emellertid nödvändigt för den som värdesätter sin frihet.
Om skribenten: Joakim Andersen
