Rusäventyret

Aktuellt, Kultur, Litteratur, Recensioner, Rekommenderat, Samhälle, Underhållning

Det har historiskt funnits en stark koppling mellan högern och droger av olika slag. Ludwig Klages beskrev ruset som ett sätt att för en stund åter förena kropp och själ, annars separerade i den moderna världen. Ernst Jünger sökte under hela sitt liv faran och äventyret, genom både kriget och experimenterandet med droger. Han skrev mycket intressant om ruset som ett sätt att närma sig det absoluta, och om hur vårt samhälle ”demokratiserat” drogerna genom psykofarmaka och samtidigt tömt dem på mening. Julius Evola beskrev i ett kapitel i Ride the Tiger droger som ett möjligt sätt att närma sig det absoluta även han, Evola var dock skeptisk till drogernas potential i vår tid. Detsamma gällde egentligen Baudelaire, som menade att poesin idag är överlägsen drogen i dessa avseenden.

Exemplen på kopplingen mellan höger och rus kan göras fler, men under 1900-talets senare hälft har drogerna varit ett av de många områden som istället hört vänstern till. Detta kopplat till en naiv inställning som lett till betydande skador för både individer och samhällen, den psykedeliska revolutionen påminner på så vis om den sexuella revolutionen. I någon mån kunde den över- och medelklass som började experimentera med droger och sex kring 1968 hantera det, inte minst tack vare sina sociala skyddsnät. När experimenten nådde det breda folket var situationen en helt annan, då förvandlades delar av folket till trasproletariat. Ett trasproletariat som sedan blivit fullständigt ointressant i elitens ögon när det ersatts av nya befolkningsgrupper att ömma för.

Intresset för drogerna och ruset har varit starkt under hela 1900-talet, författare som Hunter S. Thompson, William S. Burroughs och Irvine Welsh är bra exempel på detta. Deras perspektiv har varit vänsterns (i någon mån med den för sin omgivning direkt farlige spenglerianen Burroughs som undantag).

Rusäventyret

Ett intressant exempel på motsatsen är Robin Carells roman Rusäventyret, med undertiteln och de skeppsbrutna piraterna. Vi följer där huvudpersonen Robert Heinz under 6 års missbruk och moralupplösning. Det som först slår en när man bläddrar i den är ett humoristiskt språk och tripprapporter i nivå med det bästa Flashback har att erbjuda, alltså på många sätt en släktskap med Hunter S. När man läser boken i sin helhet framträder istället ett betydande moraliskt djup och en samhällskritik värd att ta på allvar, det förstnämnda något man ofta saknar hos Thompson. Heinz ser från början knarkare som avskyvärda avarter, men går under handlingen från att prova amfetamin till att använda både svampar och heroin. Parallellt med detta faller hans tillvaro som medlem i samhället sönder, vad gäller allt från familj och boende till arbete, liksom hans moral. Vi följer Heinz under flera år, där substanser intas i stora mängder, mellan knarkarkvartar och utlandssemesterar, under paranoida episoder och dionysiska äventyr. Det är en händelserik och oförutsägbar resa, berättad som en medvetandeström, från de första bekantskaperna med drogerna till det framväxande missnöjet med dem.

Rusen av de olika drogerna skildras övertygande, och kan jämföras med de bättre tripprapporterna på Flashback. Till detta bidrar inte minst det poetiska språket och Heinz strävan efter något mer än den grå vardagen i massans samhälle, en strävan efter transcendens. Detta är dock ingen bok som får läsaren att vilja upprepa huvudpersonens bedrifter, för sönderfallet skildras lika effektivt. Detta skrivs inte läsaren på näsan, tvärtom har Heinz under långa perioder en distans till det som pågår. Vilket är effektivare än explicit moraliserande, läsaren tillåts dra sina egna slutsatser. Genom hela boken löper också Heinz sökande efter kärlek, efter Kvinnan, och relationer med flera kvinnor (liksom en feminin varelse av draksläktet). Grafiska sexscener undviks dock, detta är för övrigt genomgående för boken. Den är inte onödigt spektakulär, en del saker antyds men beskrivs inte i detalj.

Heinz är en man av högern, med både romantiska och traditionalistiska sidor. Han är också det Lennart Svensson kallar en musisk person, i detta fall en konstnärsjäl med känsla för musik och poesi. Detta är inte alldeles ovanligt bland människor som fastnar i missbruk, eftersom en sådan människotyp mer än många andra känner det moderna samhällets brist på mening i det egna livet och den egna själen. En intressant samhällskritik vävs därför in i Heinz berättelse och reflektioner. Detta gäller inte minst kärnfamiljens sammanbrott, många av de människor vi stöter på i boken har vuxit upp i spruckna familjer. Men även konsumtionssamhället, det Debord kallade skådespelet, tas upp. Heinz hoppas få uppleva något äkta när han besöker psytrancefestivalen VuuV och Amsterdam, men han möts bara av smutsiga hippies och narcissister som imiterar och konsumerar sina föräldrars ungdomsrevolt. Intressanta är också tankarna om kopplingen mellan rustyper och samhällen, liknande Jüngers om rusets ”demokratisering”. Så reagerar Heinz med vrede på vågen av feminina droger, när det vi behöver är ett manligt, krigiskt rus. Heinz skildrar också hur diverse institutioner fungerar i den terapeutiska staten.

Samtidigt får vi en inblick i en del av det svenska samhället många endast möter på håll, det svenska trasproletariatet. Missbrukare, torpeder, prostituerade och andra passerar revy. Djupare personbeskrivningar ges vi sällan, eftersom det är huvudpersonens resa som står i centrum för skeendet. Däremot framstår de som människor i tillräckligt hög grad för att vi ska kunna dela huvudpersonens känslor när han gör dem illa. Rusäventyret påminner i sin skildring av delar av samhället vi sällan möter om Johannes Nilsson, men med ovan nämnda mer musiska framställning. Det hela är på samma gång väl hanterad socialrealism och en inre resa. Det finns alltså en mytisk aspekt, där mytiska symboler följer med under skeendet och laddas med mening, från draken och Dionysos till det gula huset, Kali Yuga och dottern. Heroinet blir här personaliserat, likt absintens gröna fe, som en feminin men förrädisk drake. Språket är ofta underhållande, med små kärnfulla stycken som ”hon var av den amerikanskt feta sorten” och ”jag insåg snabbt att jag inte skulle få tag i något opium här, bland dessa vridna människor”. David Icke beskrivs som ”en man som tappade förståndet någon gång under åttiotalet och har sedan dess fått hundratusentals andra att också förlora det”. En scen där Heinz, hög som ett hus, infångas av ogräs är också komiskt skildrad.

Sammantaget är det en stark debut. Ämnet är intressant, det är spännande och underhållande berättat, och det finns flera dimensioner av både mytisk och samhällskritisk karaktär som bidrar till helheten. Det är inte en bok för alla, då en del kan finna ämnet olustigt, men om man uppskattar sin Johannes Nilsson, sin Bukowski eller sin Hunter S. Thompson är detta en bok och en författare man med fördel bekantar sig med.

Pin It
  • Robin Carell

    Ett stort tack för recensionen broder. Du beskrev hela verket på ett sätt som jag själv inte hade kunnat göra. Det är även intressant hur du noterar relationen mellan Heinz och draken, som om draken vore Heinz slumrande ”anima”, som från stund till nästa tar över hans medvetande, och slutligen personligheten. Detta var en mycket observant recension, så jag tackar återigen ödmjukast för att du inte bara tog tid att läsa verket, utan även engagerade dig att belysa Rusäventyrets existens.

  • Maximus

    Något jag alltid velat göra är att dricka äkta originellt absint. Det finns något genuint högerradikalt och aristokratiskt över det. Tror dock det icke går att få tag i längre. Allt är idag utspätt liberalt slask. Som hela det moderna västerländska samhället.

    Jaga draken i grönt rus är fascistiskt.
    https://www.youtube.com/watch?v=zhFFOsikyQ0

    • Kronolog

      Att dricka absint enligt konstens regler (hälla genom en sockerbit och spä ut med vatten) tyckte jag inte var någon höjdare. Smakade fluor av det hela, men det är möjligt att sorten jag drack, Père Grenoble 60-65%?, inte var ett bra märke. Funkade utmärkt att snapsa på dock.