Efter att Nordeuropa kristnats kom de gamla gudarna att leva kvar i det allmänna medvetandet som hjältar och som demoner. Detta tas upp i Jakob Grimms bok Germanic Mythology. Dagens inlägg kommer att beskriva några teman som Grimm tar upp, då dessa visar att mycket av våra folks historiska mentalitet och arketyper överlevt in i modern tid. Innehållet är alltså ofta detsamma, även om former och namn ibland förändrats.
Grimm tar bland annat upp en gammal tysk hednisk saga, som beskriver hur Balder och Oden är ute och rider. Balders häst skadar sig, och efter många om och men visar det sig att den enda som kan hela hästen är Oden. Något senare kom samma saga att kristnas, vilket innebar att det var Jesus som var ute och red, och som fick hela sin häst. Liknande fascinerande blandningar av hedniskt och kristet stoft var inte ovanligt under den period då Europa kristnades, Grimm beskriver bland annat hur den hedniska världsbranden dyker upp i den tidiga saxiska Heilands kristna beskrivning av världens slut. Detta är dock de mer uppenbara exemplen på hur hedniska teman förts över i en kristen kontext, av större intresse är de mer subtila exemplen.
Den Vilda Jakten
I stora delar av norra Europa levde under medeltiden, och in i modern tid, tron kvar på en hotfull jägare som red i spetsen för ett tåg av både döda och helveteshundar. Detta var den vilda jakten, ett spår av tron på Oden. Denne jägare hade också ett fientligt förhållande till ”lägre” väsen i folktron, såsom troll och dylikt.
Ett intressant inslag som Grimm finner i många sagor är förövrigt att dessa lägre väsen ansåg att människorna var opålitliga. Han menar att denna anklagelse var ett minne av hur de svikit den forna tron, och därmed även folktrons väsen.
Den sovande konungen
Sovande kungar och kejsare som i ett berg väntade på den dag av yttersta nöd då de skulle återvända för att försvara sina folk, var också en återkommande gestalt i den medeltida folktron (och långt därefter). Grimm spårar här drag av både Oden och Tor, drag som överförts på senare kungar. En långskäggig kejsare håller exempelvis världens gång under uppsikt genom korpar, Odens fågel, medan en annan utmärks av sitt röda skägg, ett drag från krigsguden Tor. Att innehållet finns kvar på detta vis, trots att namn kan skifta, är förövrigt ett centralt inslag i den mytiska världsbild som religionsforskaren Mircea Eliade beskrivit, och är en del av tron på den eviga återkomsten som han identifierat i traditionella samhällen. Den sovande hjälten kunde vara kejsar Barbarossa, Holger Danske, eller kung Artur, arketypen förblev densamma.
Fru Fortuna
I den indo-europeiska världsbilden hade tron på Ödet varit stark. Detta hade i norra Europa tagit formen av tre gudinnor, nornorna. Grimm spårar detta vidare till sådana figurer som Fru Fortuna, man kan också nämna att tre visa kvinnor vid en källa fortsatt dyker upp i många sagor in i modern tid (ibland blir de förvisso tre visa gubbar eller genomgår andra förändringar, men arketypen är ändå igenkännbar).
Djävulen och häxorna
Grimm menar att Ondskan med stort O inte är särskilt framträdande i den hedniska världsbilden. Han påpekar att även en sådan figur som Loke mer påminner om Hefaestos än om Djävulen. Tron på att det existerade en personifikation av det onda ser därför Grimm som en kristen influens.
Grimm menar att många av de gamla gudarnas attribut kom att knytas till denne mörkrets potentat. Getabocken hade varit Tors heliga djur, men kom nu att knytas till Satan. Detsamma skedde med vildsvinet som varit Frejs heliga djur. Suggan kom också att kopplas till mörkrets furste. Även vargen och korpen, Odens heliga djur, genomgick samma förvandling (i hundform kallades Djävulen ofta hellehunt). Något liknande skedde med bärsärkarna. Visserligen tycks de redan ha genomgått en degeneration under den sena asaperioden, och beskrivs i sagorna ofta som brutala brottslingar, men nu kopplades de till det onda (även om vi exempelvis i Litauen kan identifiera lokal tro på goda ”varulvar” in i tidig modern tid, detsamma gäller förövrigt tron på goda häxor som försvarade livskrafterna mot onda häxor, de såkallade benandanti, i Italien).
Grimm menar också att häxkulten bar spår av hednatron. Bland annat nämner han en svart sjö i norra Tyskland, där man ansåg att offer ägt rum till Hin Håle. Grimm noterar här likheter med de offer som Tacitus beskrivit i samma region.
Det är alltså en intressant och spännande beskrivning av våra förfäders tro, och hur den överlevt i folktron, som Grimm ger. Samma kontinuitet går förövrigt att spåra i den nordeuropeiska mentaliteten, och det svenska folklynnet.
Äldre inlägg om Grimm:
Växter och djur i germansk hedendom
Om skribenten: Joakim Andersen
