På nationaldagen kan det vara intressant att fråga sig vad som egentligen utmärker svenskarna och det svenska. Då inte det lillgamla ”men vad är egentligen svenskt”, plattityder om turkiska kåldolmar eller fantasier om ”assimilering” in i liberalismen, utan ärligt menade reflektioner kring vår nationalkaraktär och folksjäl. En användbar utgångspunkt är P.G. Lyths Framstående mäns tankar om svenskt folklynne från 1905, där han samlat bland annat Geijers, Tegnérs och Almqvists resonemang kring det svenska.
Svenskarna och naturen
En gång, i de korta, milda
de fattiga stundernas vilda Sverige
där var mitt land! Det var överallt!
– Ekelöf
Svenskarna framstår många gånger som ett ur- eller naturfolk, Harry Martinson beskrev oss som ”ett granskogsfolk”, ”hemlöst förbundna i städer och byar”. Rydberg och Meurling talade om Bonde-Sverige, men på många sätt kan man också tala om Granskogs-Sverige. Almqvist skrev om det svenska:
…däremot har det, såsom förut anmärkts, ganska mycket otamt uti sig, men icke obändigt och grovt, utan tvärtom skyggt, likt fågel och fisk: och såvida hästen står fågeltycket nära, äro också svenska karaktären nära hästartad…
De framstående män Lyth summerar resonerar kring den motsägelsefulla svenska naturen och dess påverkan på det svenska kynnet. Här kan man göra fruktbara jämförelser med nordicister som Clauss och Günther. Lyth skriver att Sveriges natur ”liksom svenskens lynne” är ”en sammansättning av ytterligheter och motsägelser”. Han fortsätter:
Ett lynne som det svenska, hvars bästa skatter dölja sig under ett djupt lager af köld och is, behöfver starka, yttre eggelser för att kunna frigöra den fond af högstämd känsla, genomträngande förstånd och dödsföraktande tapperhet, som jämte vemodet ligger slumrande på bottnen af ett svenskt hjärta.
Svenskarna är ännu ett naturfolk, och trivs även i våra dagar när de kommer bort från storstaden. Lyth skriver här om den svenska sommarglädjen, Geijer hyllade på sin tid den svenska vintern. Men den svenska våren har också en koppling till det svenska. Almqvist skrev att det svenska är lika subtilt som den svenska naturen, det krävs ett särskilt öga för att kunna se och uppskatta det. Ett sådant känsligt öga är i den postmoderna eran mer sällsynt, vilket bidrar till dumma frågor som ”vad är egentligen svenskt” och kulten av det främmande. Men relationen till svensk natur är en viktig del av detta svenska.
Svenskens svagheter
Svenskarne hafva alltså vansläktats från sina fäder. Sveriges folk är ett lättsinnigt folk, flärdfullt, ytligt och njutningslystet. Det har glömt forntidens kraft och allvar.
– Lyth
Flera av de tänkare Lyth tar upp skiljer mellan svenskarnas högre och lägre sidor, svenskarna sådana de kan och bör vara och sådana de tyvärr inte sällan är. De negativa egenskaper som beskrivs är ofta samma oavsett vilken tänkare som beskriver dem. Så talas det om svenskarnas tröghet, om ett folk som varken är särskilt politiskt eller konservativt. Molin talade om svenskarna som ett folk som brister i ”nykter juste-milieu”, i politisk realism. Detta betyder att de kan fastna i rent politiskt vanvett. Kopplat till detta är de mer positiva egenskaperna idealism och ärlighet, ”blåögdhet”.
Det finns också hos svenskarna ett inslag av fåfänga, besläktat med den mer positiva strävan efter ära. I vår tid uttrycks den ofta genom konsumtion. Historiskt återkommande är också den svenska självkritiken, oförmågan att uppskatta det egna. I vår tid kommer det till uttryck i en kult av det främmande, oavsett om det handlar om extroverta invandrare eller amerikansk skräpkultur, men tendensen har funnits i sekler. Svenskarna har också en tendens att fastna i det ytliga. Lyth skriver om detta med ord som för tankarna till många av våra dagars ”svenssons”:
Njutningslystnad, okunnighet och intolerans, se där de vapen, med hvilka tidsandan söker bekämpa det ridderliga och aristokratiska i vårt lynne.
Här kan man också ta upp den svenska tendensen till konformism och auktoritetstro, något Lyth knappt berör. Höfler skrev om detta:
Opinionens makt är för oss närmast obegriplig. Den är den starkaste faktorn som i dessa människors liv överhuvudtaget råder… och i den lilla byn, där alla känner varandra, är den allmänna meningen som regel träffsäker. Men: i de skandinaviska städerna, som vuxit snabbt och befolkas av främlingar, har man behållit denna dödsångest för ”opinionen”…
Svenskens goda sidor
… svensken, då han får yttre eggelser, visar sig vara snabbtänkt, energisk, djärf och i hög grad uthållig.
– Lyth
Men svenskarna har, som Lyth antyder även i kritiken av dem, både ridderliga och aristokratiska sidor. Almqvist talade om att ”hästen är gestalten av det högre och ädla nöjet”. Här finner vi en längtan efter bedrifter och ära, liksom en grundläggande stolthet. Under det tillsynes tröga höljet kan också finnas en djup innerlighet, Almqvist talade om ”kyskhet och dygd” som våra landskaps grundfärg. Denna djupa innerlighet uttrycks bland annat genom Sveriges historiskt många mystiker och poeter, som Swedenborg och Hermelin. Hermelin, liksom Ekelöf, antyder också här en valfrändskap mellan denna sida och det persiska. Idag har dock svenskens poetiska och mystiska sida förkvävts och ersatts av banal populärkultur, även om man anar ekon av den svenska poeten exempelvis hos en Hellström.
Svenskarna är ett på samma gång frihetsälskande och plikttroget folk, ett folk som ”icke rädes faran och trotsar döden”. Här finns också ett trotsigt och egensinnigt drag, vilket vi återigen känner igen från nordicisternas beskrivning. Svenskarna uppskattar oberoende och viss distans, vilket inte minst märks i deras bostäder. Egnahemsrörelsen var typiskt svensk. Kopplat till detta är egenskaper av självbehärskning och introversion, ibland tolkade som blyghet av den som saknar Almqvists ovan nämnda för det subtila känsliga blick.
Almqvist beskrev den svenska fattigdomen, på ett sätt som för tankarna till Dugins ”poor North” och återkommande förakt för materialismen. Lyth skriver:
För ett fattigt folk i polens grannskap kan njutningen icke vara lifvets högsta uppgift.
Denna sida har dock ”allt för mycket påverkats af den hälft amerikanska ande, som under det nittonde århundradets senare hälft gått öfver världen. Den långa freden har förvandlat svenskarne till köpmän med välståndet till mål.” Materialismen och konsumtionssamhället är för det svenska osunda företeelser. Jämför Almqvists kärnfulla ord om den svenska fattigdomen:
Men fruktansvärdare är ingen än den, som kan vara utan allt utom sig.
Bra karl reder sig själv. Tigerstedt beskrev den anda som genomsyrade de militära ätterna i Savolax, nära gränsen till Ryssland, en anda som förenade Almqvists ”svenska fattigdom” med det karolinska:
…löjtnantsgårdarnas ande, sjöarnas och skogarnas, ensamhetens och pliktuppfyllelsens.
Hos Lyth saknar vi en historisk analys av det svenska, en analys av Bonde-Sverige och den tendens många tänkare beskrivit hos svensk överhet att ”bli osvensk”. En sådan analys finner vi snarare hos Rydberg, Myrdal och Strindberg.
Sammantaget är Lyths lilla skrift i alla fall en bra utgångspunkt i våra tankar kring det svenska. Detta gäller våra svagheter, vilka just nu utnyttjas samvetslöst mot oss. Men det gäller också våra goda sidor, den potential svenskarna har. Lyth talar här om en vikingaåder som finns kvar, Almqvist och Malaparte jämför det svenska med hästen. Våra svagheter bottnar i hög grad också i goda sidor. Så är fåfängan besläktad med en stolthet som inte kan komma till uttryck, det nationella självföraktet med idealism.
Lyth bör dock läsas ihop med andra tänkare, under åren har det blivit en del artiklar om det svenska:
Fribytare i folkhemmet – Engdahl om det svenska och teknokratin
Eric Hermelin
Esaias Tegnér som göticist
Adrian Molin – Vanhäfd
Adrian Molin – Det nya Sverige
Vilhelm Ekelund – Veri Similia
L. F. Clauss och det nordiska
Meurling och Månsson – svensk bondesocialism
Örnulf Tigerstedt – Ropet från Savolax
Viktor Rydberg och Bonde-Sverige
Gunnar Ekelöf – excerpter
Harry Martinson – Tuvor
Meurling, Marx och Geijer
von Heidenstam och det svenska lynnet – excerpter
Almqvist och den svenska fattigdomen
Günther och den nordiska heroismen
Otto Höfler och det svenska särfallet
Mascoll Silfverstolpe – hembygdens poet
Myrdal och Strindberg
Magnus Stenbock – en svensk reaktionär
Rudolf Kjellén och det svenska kynnet
Vi finner Lyths bok här:
Om skribenten: Joakim Andersen
