Värden som idag hamnat i skymundan är hembygden och rötterna. Synen på människan färgas istället av det rotlösa kapitalet som ideal, människan som tabula rasa saknar förankring i både tid och rum. Detta är ingen positiv utveckling, man behöver inte politisera för att inse att människan behöver ha en relation till platsen för att må väl. Den rotlösa människan är inget ideal.

Denna insikt har uttryckts av många författare och poeter genom åren, bland annat Karlfeldt och Magnus Stenbock. Den senare identifierade flytten från landsbygden in till städerna som ett fundamentalt historiskt trauma för svenskarna, med djupgående konsekvenser. En annan poet som sätter hembygden och rötterna i centrum är Gunnar Mascoll Silfverstolpe (1893-1942). Han var också biblioman av ansenliga mått, vi kommer framigenom att beröra hans trivsamma Mina böcker. Idag hamnar fokus däremot på Silfverstolpe som hembygdspoet.

Gunnar Mascoll Silfverstolpe

Här låg den förr. Nu är den död
och kvävd av sten och vissna löv.
Ej mänskofot, ej boskapsklöv
nå mera hit i kvällens glöd.
Kring kanten växer glömskans lav.
Men över den en vildros står
som om den hägnade en grav.
– Brunnen

Ätten Silfverstolpe härstammade från en skotsk musketerare som kämpat för Erik XIV. Den hade, med Gunnars ord, ”i alla tider dragits till trycksvärtan”. Själv växte han upp i Västmanland, läste bland annat Levertin och Heidenstam. Han gjorde en snabb karriär som poet, och blev 1941 medlem i Svenska Akademien. Under Finlands kamp för sin frihet kom han att ta ställning för brödrafolket, och skrev flera dikter till dess försvar. På samma gång djupt rotad i den västmanländska hembygden och i Norden uttrycker Silfverstolpe sin inställning till brödrafolken i Mina böcker:

Den utländska avdelningen – Skandinavien räknar jag nämligen inte till ”utlandet” – har jag placerat i ett särskilt rum.

Hembygdspoeten

En flock av hus, ett stycke jord,
där några minnen glöda,
och det ger liv åt böckers ord
och kraft åt dagens möda!
Vi rotas fast vid barndomsbo’t
och livets saft i dåd och drömmar
beständigt, evigt strömmar
ur samma rot.
– Gården

Man kan spåra flera återkommande teman i Silfverstolpes diktning. Där finns kärleken till hembygden, vilken knyts både till barndomens minnen och till det svenska vemodet. Hos Silfverstolpe framstår tiden ofta som slukaren. Samtidigt finns här en känsla för kontinuiteten, han föreställer sig att framtida generationer kommer dela hans upplevelser. Så skriver han i Om hundra år:

Du skall gå ibland, som jag var van,
ned till hästarna i daggig klöver.
Jag skall se dig sakta stryka över deras man.

Vemodet är ofta framträdande, och föregriper de katastrofer urbanisering och amerikanisering skulle innebära. Så skriver han i Flyttning:

Då går din tanke hem till kända ställen.
Du ser den fönsterruta tom och skum,
där dina barn ha stirrat ut i kvällen
från hemmets brasbelysta rum.

Silfverstolpe räknas ofta till de såkallade ”intimisterna”, poeter som skildrade vardagen. Denna kärlek till ”den lilla världen” märks i dikter som Julaftonsmorgon, Sommarferier och Skolavslutning. Kopplingen barndom – hembygd är hos Silfverstolpe uttalad.

Vi ha en fläck på jorden att alltid hålla av.
Vi ha ett hem på jorden och under det en grav.
– Hemkomst

Samtidigt skildrar han med skicklig hand årstider och miljöer. Ihop med Rydbeck och Geijer är han en vän av den svenska vintern:

Den kärlek, som mig fyller nu, är flamman,
som gör mig osårbar och kanske stark.
Jag känner att mitt väsen hänger samman
med vintermörkret över snöig mark.
– Snö

För den som i så hög grad känner bandet mellan människan och platsen blir flykten ett allvarligt trauma. Så berörde Silfverstolpe det tidiga 1900-talets påtvingade folkvandringar inkännande i dikter som I flyktingsår:

Nu bryta folk och stammar upp i morgonväkten
på flykt, på flykt med usla knyten
och drivna undan vart som helst av dem,
som stämplat deras känslor för sitt land som lyte,
och sagt att de förgiftade med andedräkten
den luft, som välvde lycka över deras hem.

Nordisk solidaritet

Att ärvda ord försvara
är kallet som er dagen ger.
Oprövade vi hälsa er
som prövat sorg och fara!
– Danmark

Silfverstolpe hade brottats med dådet och kriget som fenomen, men när de nordiska brödrafolken tvingades att försvara sin frihet och sina bygder blev frågan för honom lätt. Solidariteten med de folk som kämpade för sin frihet var för honom självklar, här fanns en naturlig koppling mellan dådet och rätten. Så skriver han i Finland:

En isig ödesstjärna
står kvar tills det blir dag.
Vi hälsa dem, som värna
sin frihet och sin lag.

Tidigare hade hans syn på dådet varit mer kluven. Han kunde hylla det i tidiga verk, men första världskrigets brödramord och hyckleri hade fyllt honom med avsmak. Så kunde han uttrycka sin syn på slakten av en hel generation:

Vi tänkte på Rochlitz och Jahn och Kern.
Vår rektor tog hjärtligt farväl
– och höll sig hemma som man av järn
med Gud och allt högre befäl.

Skaldens utanförskap

Hemland –
stenarna kunde jag peka ut,
björkarna kände jag alla
och bortom dem fädernas jord
där jag hör hemma
till dess min dag är slut.
– Hemland

Ett intressant tema hos Silfverstolpe är skaldens utanförskap. Han uttryckte det redan i tidiga Bröderna, där Aison representerar dådkraft och mod och driver perserna på flykten. Skulptören Kreteus skapar en lovsång i sten till sin brors ära, men uttrycker samtidigt sitt val:

…jag gåve min skapande låga
för en dag av det brusande livet,
som du och de andra ha levt.

Det återkommer bland annat i den sena Professorn, där tankarna först förs till Dan Berglunds Kampens väg:

Mitt karga ättartal
går upp mot hedenhös
bland folk som svalt och frös
och röjde jord på Dal…

Men ättelinjen upphör med professorn:

Vad andra drömma om
blev aldrig mig beskärt.
Mitt liv så som det kom
var mig dock mycket kärt.

Sammantaget är i varje fall Silfverstolpe en givande bekantskap. Det som för dagens offentlighet på sin höjd är efemärt, hembygden och rötterna, står för honom i centrum. Samtidigt fångar han det svenska vemodet och känslan för den lilla världen. Silfverstolpe blir på så vis ett värdefullt perspektivskifte där det immateriella men tidlösa får sin naturliga plats. Hans dikter uppmuntrar också till ett återknytande med både platsen och historien.

Silvergräsens plymer buga,
då den lätta vinden går.
Här är grunden till en stuga,
riven sedan tjugu år.
Det som återstår är föga,
men jag tror att det som fanns
speglas vackert i ett öga
någonstans.
– Gammal grund