Algernon Blackwood – naturmystiker och skräckförfattare

Konservatism, Kultur, Litteratur, Rekommenderat

  • 3
    Delningar

I Supernatural Horror in Literature beskrev H.P. Lovecraft både sina tankar om skräcklitteraturen som genre och sina favoriter inom den. Bland dessa respekterade han inte minst engelsmannen Algernon Blackwood (1869-1951). Lovecraft skrev att Blackwood var ojämn, men att han i sina främsta verk var oöverträffad. Skaparen av Cthulhumytoset skrev om Blackwood att: ”…no one has even approached the skill, seriousness, and minute fidelity with which he records the overtones of strangeness in ordinary things and experiences… above all he understands how fully some sensitive minds dwell for ever on the borderland of dream.” De båda gentlemännen delade alltså en känsla för det oneiriska, för drömlandet.

Blackwood och Lovecraft delade också en sensibilitet som gjorde den moderna storstaden till en mardröm för dem. Lovecraft själv upplevde det mångetniska, fula, trånga, otrygga och historielösa New York som ett helvete, han beskrev hur mötet med storstaden väckte till liv ”det brutala hatet hos ett fångat djur som tvingas dela bur med djur av en annan och skräckinjagande art” hos honom. Även Blackwood vände sig mot den moderna storstaden i avsky, om än utan samma fokus på dess mångrasliga aspekt. Han beskrev New York som ”the awful city, with its torrential headlong life, held for me something of the monstrous… its frantic noise… something monstrous, non-human, almost unearthly.” Bristen på skönhet i den moderna storstaden drabbade honom också hårt.

För Blackwood tillhörde en människotyp som idag framstår som ganska ovanlig, en människotyp som vantrivs i den hektiska, osköna moderniteten (möjligtvis är den dock betydligt mer utbredd än det verkar, utbredd psykisk sjukdom och annat antyder att ”vi vantrivs i moderniteten” för att parafrasera Freud). Hos Blackwood kom det inte minst till uttryck genom kärleken till naturen. Hans sensibilitet påminner om det Ludwig Klages beskrev med ord som biocentrisk, patisk och det kosmogoniska Eros. I The Centaur beskrev han huvudpersonen som ”av blandat irländskt, skotskt och engelskt blod, det förstnämnda dominerade och det keltiska elementet var starkt i honom.” En följd av detta var att han ”found himself in a state of perpetual astonishment at the mystery of things,” något som även gällde Blackwood. Han beskrev sin världsbild sedan unga år som att allt var levande, naturen gav honom sällskap, inspiration och glädje. En äldre Blackwood reste flitigt, till Schweiz, Kanada, Egypten, Kaukasus och så vidare, och han använde sig av sina erfarenheter och intryck i sitt rika författarskap.

Som skräckförfattare är Blackwood en givande bekantskap. Som Lovecraft skrev kunde han skapa främmande atmosfärer med små medel, det blir ofta övertygande och trovärdigt. Blackwoods huvudpersoner är också mer intressanta som personer än Lovecrafts, engelsmannen hade sett mer av världen och kunde låna ut egna drag till sina karaktärer. Även hans kvinnliga karaktärer är verkliga personer. Huvudpersonerna uttrycker ofta också en civilisations- och modernitetskritik som utgår från författarens biocentriska kärlek till naturen. I jämförelse med den framstod exempelvis fenomenet turister som tämligen tveksamt och ytligt. Som skräckförfattare blir han riktigt effektiv när han förmedlar känslan av naturens främmande, för människor likgiltiga eller fientliga, aspekt. Detta gör en novell som The Willows genuint obehaglig, man vet som läsare inte exakt vad som hotar de båda camparna men hotet framställs övertygande och närmast fysiskt verkligt. Noveller som Wendigo och The Glamour of the Snow har samma kvalitet, där handlar det även om faran i att helt överväldigas av vildmarken. En fascinerande novell i sammanhanget är The Man Whom the Trees Loved, där vi bekantar oss med kärleken mellan människa och träd. Det krävs en utpräglat biocentrisk sensibilitet för att inte bara uppleva träd som levande ”individer”, utan även uppfatta de subtila distinktionerna och nyanserna i deras personligheter. Novellen är därför både spännande och intressant, och kretsar kring faran i att bli alltför älskad av träd.

Vid sidan av sin känsla för naturen var Blackwood också intresserad av teosofi och liknande, medlem i Teosofiska samfundet. Detta betyder att teosofiska fenomen som reinkarnation och gruppsjälar dyker upp i hans noveller. Ibland hanteras det mycket väl, Ancient Sorceries och Sand är intressanta och spännande (Ancient Sorceries ska ha varit en av inspirationskällorna till filmen Cat People). Konceptet med tidigare liv och mäktiga icke-mänskliga väsen genomsyrar handlingen och ger den en extra dimension. Som skräck fungerar det något mindre väl, Lovecrafts kosmologi bidrar till den skräckupplevelsen genom att kosmos där framstår som likgiltigt eller fientligt mot människan. Teosofin har i jämförelse en mer positiv världsbild, där det som sker har mening, och det blir därför inte lika hemskt. Samtidigt tycks Blackwood ha varit för mycket av naturmystiker för att fullt ut höra hemma i teosofins miljöer.

Sammantaget är Algernon Blackwood en spännande och intressant författare. Hans oneiriska och biocentriska karaktärsdrag bidrar till en givande läsning, han hade också förmågan att förmedla verkligt främmande stämningar och en skräck som ofta har både övernaturliga och psykologiska inslag. Som Lovecraft noterade var han ibland ojämn, men hans klassiska verk är väl värda en närmare bekantskap. Här finns också en civilisationskritik med fokus på vår moderna världs oförmåga att uppskatta skönhet och natur. Blackwood uttryckte att han ”…loathe, loathe the spirit of to-day with its cheap-jack inventions, and smother of sham universal culture, its murderous superfluities and sordid vulgarity, without enough real sense of beauty left to see that a daisy is nearer heaven than an airship.” För den människotyp han tillhörde bör den moderna storstaden framstå som en oskön styggelse, utan historia och utan rötter. En civilisations- och samhällskritik med rötter i Blackwoods sensibilitet vore kort sagt relevant idag, och kunde ta fasta på de dimensioner av världen och livet vår ekonomistiska, moralistiska och materialistiska kultur förtränger till den grad att många inte längre förmår uppfatta dem. Bland dem rötter, skönhet, natur, gemenskap och lugn och ro.


  • 3
    Delningar