Verner von Heidenstam (1859-1940) tillhör vårt rika kulturella och litterära arv, i sina romaner, dikter och noveller fångar han mycket av svensk folksjäl och historia. Genom sitt intresse för forntiden påminner han om den göticistiska anda som löpt som en röd tråd genom den svenska historien och under långa perioder rentav utgjort överideologi.
Svenskarna som folk kan idag ofta framstå som en europeisk avvikare, då politisk korrekthet och etnomasochism här antagit så starka former och så väl lyckats undantränga opposition. Man kan också identifiera en omfattande historielöshet, ett brott äger rum med den egna historien någon gång runt mitten av 1900-talet. En följd av detta brott är bland annat att von Heidenstam är så okänd som han är idag. Denna situation kan förefalla historiskt unik.
Diagnosen
Sverige blir en styfmoder mot sina egna för att visa sig dess gifmildare mot främmande.
– von Heidenstam
Intressant är att von Heidenstam i Om svenskarnas lynne beskriver en snarlik situation, han talar där om vår ”nationella självironi”. Han konstaterar att:
Vår litteratur vimlar av… utfall mot oss själva, och de mottagas alltid med öppen eller förtegen belåtenhet. Ingenting frukta svenskarna så mycket som att bli slagna på fingrarna med självöfverskattning.
Situationen torde kännas igen även år 2014. Det utländska är alltid att föredra framför det inhemska, oavsett om det handlar om amerikansk populärkultur eller exotiserad invandrarkultur. Det är ofint, inte alldeles socialt acceptabelt, att beskriva det svenska som gott.
Heidenstam noterar även att de bildade svenskarna under hans tid saknar god smak. Han skriver:
En sådan obeläsenhet, en sådan förkärlek för det medelmåttiga som hos våra bildade klasser återfinner man på sin höjd i det stora kulturlandet Tyskland — våra författares Kongo. Kanske återfinner man också något liknande inom många kretsar i de andra stora kulturlanden, men säkert icke hos något af våra grannfolk, och den plebejiska enfalden pryder icke förädlade germaner.
Återigen känner man igen sig i Heidenstams beskrivning av de bildade klasserna, med deras intresse för ”svenska deckare” och liknande kulturella bottennapp. En nation behöver många former av kultur, men i vårt land har de bildade skikten övergett högkulturen. Heidenstam konstaterar också, i ett resonemang som för tankarna till Nietzsche och rävens sura rönnbär, att här finns en mer eller mindre uttalad fientlig inställning till sådan kultur som gör anspråk på att ha något egentligt djup:
Lika fullt röjer sig mot alla estetiska skapelser ett skadegladt hat, hvilket urartar till pöbelaktig likgiltighet för allt djupare själslif… En tid som den beskrifna kan endast betrakta konsten med samma misstro som den, hvarmed glädjeflickan ser sig om efter prästen.
Svensken saknar också intresse för sin historia. Heidenstam skriver:
I hela riket finns måhända icke en enda orörd byggnad från medeltiden, och en främling utan kunskaper skulle kunna anse Sverige för ett nytt land utan historia.
Tankarna förs osökt till folkhemmets ”rivningsvansinne”, liksom till den grunda historieundervisningen i dagens skola. Svenskarnas dåliga sidor tar emellertid inte slut med detta, utan Heidenstam fortsätter med att beskriva de drag som i vår tid underlättat framväxten av de politiskt korrektas hegemoni. Det handlar om svenskens blyghet och rädsla för offentligheten. Heidenstam skriver:
Svenskarne frukta nationelt offentligheten på samma sätt som denna fruktas af en bildad privatman, hvilken kan tänka åtskilligt, men skyr att predika det på torget. Tidningarna äro ingalunda ett uttryck för de bildades verkliga meningar. Spörj däremot mellan fyra ögon vid taffeln våra statsmän, våra lärda, våra konstnärer och talanger inom alla riktningar, och svaret får en helt annan klang af skepsis och fördomsfri uppfattning än när det uttalas till allmänheten. Svenskarnes höga upplysning är icke offentlig utan den är en offentlig hemlighet. Detta medför en nihilism och en demoraliserande dubbelhet, som erinra om förhållanden i despotiskt regerade land, och som utmynna i likgiltighet… Vi äro för blyga för att någon bland oss skulle våga uppträda med handlingar eller förslag, hvilka kunde uppfattas som ett personligt jagande efter uppmärksamhet.
Vadan detta?
Sverige har haft sitt tyska skede och sitt franska, men det halft amerikanska, som under århundradets senare hälft gått öfver världen, kan i ett så motsatt lynne som det svenska endast alstra en tistelskörd.
– von Heidenstam
Så här långt förefaller Heidenstam vara en brysk kritiker av det svenska kynnet. Detta är lyckligtvis inte hela sanningen. För att bryta ett negativt beteende måste det först identifieras, och därefter förklaras. Heidenstams förklaringar är intressanta. Bakom många av de brister han beskrivit döljer sig positiva egenskaper. Den nationella blygheten bottnar exempelvis i en ovilja mot det skrytsamma, högljutt skryt är ett osvenskt beteende.
Bakom självkritiken, en form av förmåga till självreflektion, identifierar Heidenstam den händelserika svenska historien. Han skriver:
Ett sådant inåtseende öga öppnas först hos en hög och gammal kultur och under skeden, då ett folks förmåga att skärskåda sina egna lyten och fördomar skärpen ända till ytterlighet, ja, till en tragiskt förstörande makt. Den svenska nationen liknar en vidtberest gammal världsman, hvilken varit med om allt och pröfvat allt.
Det finns dock även andra faktorer, vilka är mindre smickrande. Heidenstam identifierar här den långa freden, vilken gett upphov till en borgerlig materialism. Han skriver:
Den långa freden har förvandlat de krigiska svenskarne till köpmän med välståndet till mål. Välstånd, det är borgerlig epikureism.
Sverige har hemfallit åt en materialism, hvilken, blottad på allt idéinnehåll och på hvarje annan känsla än egennyttan, undergräft vår auktoritet och vår sista återstod af själfkänsla. Det blir för en sådan tid ett lifsvillkor att arbeta på nationalkarakterens och
den fäderneärfda odlingens förfall.
Han finner ytterligare en problematisk faktor i svenskarnas bristande konservatism. Effekterna av denna kan ofta döljas av deras sällsynta pliktkänsla, men den är ändå skadlig. Heidenstam skriver:
Svenskarnes lydnad för lagarna och deras sällsynta pliktkänsla göra dem gärna sedda, hvar helst de slå upp sina bopålar, och deras vördnad för ålderdomen leder tanken mot forntiden. Brist på konservatism är likväl det svenska lynnets största svaghet.
Svenskarnes ytterliga modernitet, deras rastlösa brådska att tillägna sig alla nyheter äro just egenskaper, som i våra dagar göra dem mer än rättvist obemärkta. De äro den germanska rasens mest kosmopolitiska och moderniserade nation. De synas därför lika alla andra.
Man kan också identifiera ansatser till en mer historiematerialistisk analys hos Heidenstam, när han betecknar svenskarna som ett ”ämbetsmannafolk”. Detta utvecklas dock inte närmare, man kan också invända att under långa tider har även de många svenska ämbetsmännen varit del av den göticistiska och patriotiska överideologin. En potential för statsnationalism snarare än en mer organisk sådan finns det dock i en omfattande ämbetsmannakast.
Vad bör göras?
Du hinner knappast tillräkna svenskarne ett fel, innan du märker att det är en dygd, och knappast en förtjänst, innan du upptäcker, att den är ett lyte.
– von Heidenstam
von Heidenstam beskriver det svenska lynnet som komplext, ”så fullt av motsättningar och så skiftande”. Vad bör då göras för att bryta med den dåliga självkänslan, med obeläsenheten och materialismen? Delvis inleder Heidenstam detta redan i sin artikel, där han räknar upp skäl för svensken att vara stolt över det egna. Han jämför bland annat Goethe och Tegnér, mycket av hans litterära gärning ingår också i en sådan metapolitisk kampanj. Vi har mycket att vara stolta över, från naturen till den pliktkänsla Heidenstam beskriver. Vi har också ett rikt kulturellt och historiskt arv. Man kan också ställa den svenska ärligheten och pliktkänslan mot den blyghet Heidenstam beskriver. Det kan vara obehagligt att företräda sanningen i offentligheten, men i nuläget är det vår plikt. Däremot bör framställningen av sanningen anpassas till det svenska kynnet, skrytsam självhävdelse är som sagt osvenskt och så även vulgär främlingsfientlighet.
Heidenstam råder också svensken att resa, då man vid hemkomsten får en mer realistisk bild av det svenska och dess många goda sidor. Heidenstam skriver:
Vistelsen utomlands vederkvicker, emedan vi där bättre kunna afsöndra oss och bestämma öfver vår dag. Oinvigd i veckans småaktigheter märker resenären ej dessa. Han ströfvar kring bland samlingar och slött, bland bibliotek och teatrar och betraktar ett folks hela historiska lif i stället för det tillfälliga. Det är just hans främlingsskap som öppnar den vida och imponerande öfverblicken. Res därför gärna och res så länge, att du vid hemkomsten likt Odyssevs icke igenkänner din egen fäderne-kust. Dess mäktigare skola linierna lyfta sig.
Intressant är också hans historiska återkoppling, där han visar på möjligheten till ”återväckt självkänsla” och identifierar vad som står i vägen för en sådan. Han skriver:
Knappast något ådagalägger klarare än detta, med hvilken hissnande snabbhet svenskarne i följd af sin brist på konservatism böjt sig under det införda dyrkandet af de materiela »intressena» och hur instinktivt dessa »intressen» frukta en återvaknande nationel själfkänsla. Det nuvarande har sin närmaste förebild i frihetstiden, och liksom denna föll för en återväckt själfkänsla, så skall också en gång vår tid förgöras af samma korrigerande makt.
Här finns en analys av en krisperiod, där de sunda krafterna gör en politisk intervention som även blir en kulturell.
Om man ska summera Heidenstam är svenskarna alltså ett gammalt folk, vilket ”gjort och sett allt”. Detta har lett till en förmåga till självreflektion, vilken kan urarta till en överdriven självkritik. Det finns också goda sidor i det svenska lynnet som kan få oönskade följder, som den svenska blygsamheten. Bristen på konservatism spelar här också en skadlig roll, och kan leda till en primitiv materialism. Men potentialen för en renässans finns där också, i de goda sidorna och i den rika och inspirerande historien.
Sammantaget är det fascinerande att likheterna mellan Heidenstams situation och vår egen är så många, uppenbarligen rör det sig om drag i den svenska folksjälen han identifierade, drag som har en hög grad av historisk tröghet.
Om svenskarnas lynne återfinns på Runeberg här: Om svenskarnas lynne
Avslutningsvis önskas läsare och motpolare en god nationaldag.
Mer Heidenstam
Lennart Svensson – Heidenstam: ”Svenskarna och deras hövdingar” (1908)
Lennart Svensson – Heidenstam: Folke Filbyter (1905)
Mer svenskt kynne
Rudolf Kjellén och det svenska kynnet
Fredrik Lindström och den svenska statsnationalismen
Solguru – Nordiskt kynne online
Det svenska folklynnet
Om skribenten: Joakim Andersen
