Det finns svenskar, och dessa har legitima intressen. Detta brottas just nu den svenska offentligheten med. Men egentligen är det självklarheter, det intressanta är snarare frågan om svenskhetens väsen. Hur har detta väsen möjliggjort dagens katastrofala situation, och hur gestaltar sig detta väsen i sina bästa stunder? När vi ställer dessa frågor rör vi oss i gränslandet mellan arv och miljö, det som i den nya högern brukar beskrivas som biokultur.
En antropolog som studerade det nordiska väsendet ingående var den tyske Hans F.K. Günther. Vetenskapligt lämnade den tyska antropologin enligt samtida svenskar en del övrigt att önska, på grund av sin politisering, men studierna av det nordiska innehåller mycket av bestående värde.
Ett av Günthers tidiga, och inte helt oproblematiska, verk är Ritter, Tod und Teufel – Der Heldische Gedanke. Han försöker där identifiera hjälten och det heroiska, och ställa dem mot den moderna världen. Hjältar och heroism har funnits i alla folk, men Günthers fokus ligger på de nordeuropeiska folken. Hans exempel är därför bland annat Bismarck, Lessing, Beethoven, Siegfried, Grettir och Goethe.
Hjälten
Günther skriver att hjälten alltid befinner sig vid inledningen av något nytt, vid en morgon. Han, för det är hos Günther alltid en han, har en inre kraft som för tankarna till megalopsuchos och de ”storsjälade”. Hjälten tar ofta god tid på sig innan han visar sitt rätta jag, Günther talar om den heroiska lättjan. Nordbons barndom är ofta lång, och hjälten är inget undantag. Hjältens ensamhet tas också upp, liksom det heroiska svårmodet.
Endast hjälten har ett öde, Günther kopplar den nordiska heroismen till den germanska ödestron. Hjälten älskar sitt öde, ser livet som ett vågspel. Ödet jämförs med ett lejon, och med en uppgift. Hjälten fruktar varken döden eller de mångas hat, och trotsar både döden och djävulen. Günther lägger stort fokus på Gesittung och Gesinnung, det vill säga den grundattityd med vilken hjälten möter världen. Han strävar efter att vara lojal mot sig själv, att förbli sig själv. Här anar vi inflytandet både från engelskans gentlemannaideal och stoisk filosofi. Samtidigt är det uppenbart att Günthers hjälte har mycket gemensamt med Evolas differentierade människa, i vår tid människan ”bland ruinerna”. Den äldre Günther lade större vikt vid ”den enskildes” rätt att distansera sig från massans samhälle, detta fokus anas redan i jämförelsen med Jomsvikingarna. Den unge Günther skriver att hjälten kan tvingas att dra sig undan från massan, likt Jomsvikingarna.
Samtidigt finns det ett stort intresse för relationen mellan hjälte och folk hos Günther, här influerad av Völkischtänkandet. Det är för honom naturligt att hjälten agerar för sitt folk, de hjältar som kämpat för andra folks väl intresserar honom inte nämnvärt. Samtidigt ser han hjälten som en adlande kraft, då han inte kan se sitt folk som annat än ädla och fria.
1800-talets idéer
Varför finns det då så få hjältar i vår tid? Günther har i andra sammanhang spårat mycket av den moderna världens skadliga tendenser till storstaden. I Ritter, Tod und Teufel identifierar han också det han kallar 1800-talets idéer. Dessa hänger i sin tur intimt samman med kapitalismen och vissa sociala skikt, det finns betydande likheter mellan Günthers historieskrivning och Marx.
Så visar han hur det feodala samhället tog bättre hand om de små och svaga än kapitalismen. Det finns ett märkbart patos i Günthers fördömanden av kapitalismen, och av laissez faire som samhällsideal. Mot detta ställer han det feodala samhället, med dess organiska former av solidaritet och medmänsklighet. Han hånar talet om ”människokärlek”, och menar att bakom det döljer sig penningen och kapitalet. Den franska revolutionen släppte lös ”der Geldmann”, befriad från alla sociala och moraliska hämningar.
Samtidigt kopplar Günther sociala skikt som ”penningmännen” och spetsborgarna till liberalismen. Han konstaterar att ”bara det andliga mellanskiktet tänker liberalt”, och beskriver liberalismen som den plattaste och mest oheroiska världsåskådningen. Intressant är att han alltså ser liberalismen som mer negativ än socialismen. Detta blir tydligt när han tar upp samarbetet mellan den konservative Bismarck och den socialistiske Lasalle. Han skriver att de konservativa i gemen vände sig mot detta, och hellre köpslog med liberalerna. Så kom konservatismen att färgas av liberalismen. Senare bytte tysk socialism också ut Lasalle mot Marx, vilket innebar att liberal världsåskådning färgade även den. Günthers ideal var alltså en querfront, samarbete mellan Lasalle och Bismarck. I likhet med Spengler tar Günther också upp kopplingen mellan arbetarrörelse och ”pengamännen”, och hur kraven på förstatligande sällan inkluderade just penningen.
Bland 1800-talets idéer tar Günther inte bara upp liberalismen, utan även materialismen, monismen, darwinismen och historicismen. Han menar att ”tidsåldern gett sina svagheter namn”, att den befinner sig vid ett slut snarare än hjältens morgon. Därför är liberalism med mera inte heller kreativt och skapande.
Günther och den heroiska kulturkritiken
Språkets ord är desamma, men viljan i dem tillhör en annan ande…
– Günther
Det finns en användbar kulturkritik hos Günther. Det finns också tendenser till överdrivet fokus på folket och pseudo-nietzscheanism, men ingen glädjebägare utan vissa inslag av smolk. Günthers kulturkritik är inte sällan lingvistisk. Han följer hur orden ändrar innebörd, skriver att ord som ”dam” och ”kavaljer” finns kvar men att innehållet förändrats. Han hånar den som ”ser sig som en erövrare när han har pengar” och ”som en skapare när han bildat ett aktiebolag”. Den hugade kan följa hur ord som ”demokrati”, ”svensk” och ”tolerans” förändrats i Sverige.
Günther intresserar sig också för lånord. Han menar att tyskan är ett urspråk, till skillnad från franskan och engelskan (men i likhet med svenskan). Dessutom är det ett syntetiskt språk, i jämförelse med den analytiska franskan. Tyskan är ett språk som lämpar sig för både skapande och filosofi (det senare menar även Byung-Chul Han). Günther menar att ”tysken är bara värdig sitt språk, när han kan gestalta”. Detta betyder också att man inte föds till tysk, tysk blir man först med tiden.
Günther talar föga politiskt korrekt om franska och engelska som ”bastardspråk”, och vänder sig mot införandet av lånord. Han är skeptisk till fler former av lån. Så har det hårda, heroiska stavrimmet ersatts av slutrimmet, runorna av alfabetet, de kraftfulla ordstäven av pressens stupida slagord, djurornamentiken av sydliga smyckesformer. Vi lever i en era som brutit med sina rötter, som överlåtit sagorna till småbarnen. Att en sådan era inte producerar hjältar, utan bara spetsborgare och ”realister”, borde inte förvåna.
Samtidigt menar Günther inte att man kan återuppliva döda former, han är inte ute efter att göra ”mumier”. Istället återknyter han till Nya Testamentets tal om att Jesus inte kommit för att upphäva, utan för att uppfylla. Han tar också upp betydelsen av Gesinnung och Gesittung. Så handlar det om att finna de bestående värdena, och att ge dem delvis nya former.
Intressant är också Günthers tal om den moderna eran som feminin. Detta betyder ett upplösande av gränser. Mot detta ställer han det heroiska ”hatet”, kraften och förmågan att säga nej. Detta är en förmåga som fattas dagens Västerland. Günther menar att hatet är en del av den sunda helheten. Detta kan vara farliga tankar, men förenas hos honom med ett återkommande, och med åren starkare, intresse för kristendomens medmänsklighet. Så menar han att kristendomen fördjupade de germanska folkens världsåskådning.
Günther tar också upp den heroiska politiken, även här finns problematiska inslag som fokus på viljan till makt och tal om att makt är rätt. Men kärnan, att staten är en ödesmakt och att politiken strävar mot Gesinnung, är inte osund. Att liberalismen inte begriper detta är också ett faktum. Günthers nordicism dyker också upp i boken, han menade att den nordiska människan är mest begåvad och vackrast, ”mänsklighetens adel”. Han går igenom hur de kulturskapande individerna i olika europeiska länder tillhört den nordiska typen eller underrasen. Detta kan man ta med en nypa salt, Günther klarade i varje fall själv att hålla två tankar i huvudet samtidigt och menade både att den nordiska typen var skyddsvärd och att staten inte skulle ägna sig åt att gynna vissa typer på andras bekostnad. Hans nordicism är i varje fall inte en bärande del av den kultur- och samhällskritik som presenteras i Ritter, Tod und Teufel. Det är ett givande perspektiv, även om det alltså också har mindre värdefulla inslag och även saknar en del. Givande är inte minst att läsa Günther i kombination med traditionalister som Evola och Guenon.
Vi hittar boken här:
Om skribenten: Joakim Andersen
