Ännu ett terrordåd har riktats mot människor i en europeisk storstad, denna gång barn som besökt en Ariana Grandekonsert i Manchester. Det är ett nesligt och vedervärdigt dåd, och våra tankar går till de drabbade. Samtidigt bevittnar vi en oroväckande tendens där dessa dåd normaliseras, där det mer än antyds att terrordåd är ”en del av livet i en storstad”. Det nämns här aldrig att så bara är fallet i storstäder som genomgår folkutbyte, alltså inte städer i Polen eller Japan, men så är heller inte avsikten att hjälpa oss minimera risken för nya dåd. Men vill vi på allvar göra något åt situationen måste vi hantera ett antal mycket obekväma sanningar.
För det första att våra ”ledare” är medskyldiga. Dels för att de är allierade med terrorns finansiärer. Trump har nyligen besökt Saudiarabien och tagit ställning mot Iran, han är varken den första eller den sista som gjort en sådan resa. När det handlar om att rikta liknande terrordåd mot människor i Syrien eller Libyen har våra ledare av geopolitiska skäl inga problem att döpa om jihadister till ”rebeller” och hjälpa dem på olika vis. Men vill vi bekämpa problemet på allvar kan vi inte hjälpa dem ibland och bekämpa dem ibland, det krävs konsekvens. Sådan konsekvens saknar våra ”ledare”.
För det andra måste vi hantera den demografiska och etniska verkligheten. Det sägs just nu ofta att problemet är ”ideologin islam”. Riktigt så enkel är inte verkligheten, andra och tredje generationens muslimska immigranter i Europa tenderar att vara mer radikala än sina föräldrar. Men beror detta på en ”ideologi” eller blir ”ideologin” ett redskap i en etnisk konkurrenssituation, där etniska grupper konkurrerar om allt från pengar och revir till respekt och kvinnor? Professor Heinsohn är inne på alternativ två, demografi är viktigare än religion. Även om det alltså innebär att situationen är svårare att lösa än om det enbart handlade om att ”islamisterna är fascister”.
För det tredje måste vi inse att ett stort antal människor egentligen inte bryr sig om terrorns offer. Vi lever i ett informations- och skådespelssamhälle, där vi dagligen bombarderas av bilder på döda människor, tragedier och annat. En del av dem är ”på riktigt”, andra är det inte, vid sidan av dessa finns det mängder av tragedier vi aldrig ser bilder från. När människor postar franska eller brittiska flaggor på Facebook bör vi vara medvetna om att det inte behöver betyda att de bryr sig om de döda. Det är en reaktion på en händelse som syns mycket i media, inte nödvändigtvis mer än så (de reagerar överhuvudtaget inte på händelser som inte ”godkänts” av media eller andra auktoriteter, som offren i Rotherham). En tumregel kan vara att blir man inte rasande när småflickor trasas sönder så bryr man sig egentligen inte, man saknar då dessutom något grundläggande mänskligt efter decennier av konditionering och bombardemang av bilder. Dessa människor kommer så snart som möjligt att vända sig mot de som, mer eller mindre genomtänkt, vill skydda oss mot liknande dåd i framtiden och straffa förövarna. Snarare än mot förövarna. Detta är en av de mer olustiga civilisationssjukdomarna, det är oklart om det går att bota de drabbade. Vad man däremot kan göra är att påminna de ännu inte drabbade om att dessa människor bryr sig egentligen inte och är därför inte lämpade att skydda oss mot terror.
Lämna ett svar