En av de bästa amerikanska filmerna som kommit ut under de senaste åren — och kanske den största positiva överraskningen när det kommer till filmåret 2018 — var den suggestivt surrealistiska indiefilmen Mandy med Nicholas Cage i huvudrollen. Filmen har delvis gått under radarn för många på grund av den mycket begränsade budgeten som inte lämnade utrymme för några reklamkampanjer eller biosläpp (i många delar av världen) för filmen. Att filmen över huvud taget kunde släppas var tack vare externa producenter som gick in med pengar, bland annat Elijah Wood som spelade Frodo i Sagan om Ringen-filmatiseringen. Mandy är regisserad och skriven av den grekisk-amerikanske filmskaparen Panos Cosmatos, son till regissören George P. Cosmatos som är mest känd för att ha regisserat westernfilmen Tombstone. Mandy är Cosmatos den yngres andra film i karriären, den första filmen han regisserade är den tämligen okända Beyond the Black Rainbow från 2010. Mandy utspelar sig på 80-talet, något som Cosmatos som nostalgisk generation-x-regissör tematiskt faller tillbaka på, vilket han också gör i Beyond the Black Rainbow. Och gällande 80-talsestetiken så räcker det nästan att bara ta sig en snabb blick på filmaffischen som ser ut som en gammal heavy metal skiva.
Filmen introduceras med texten; som lite sätter tonläget för hela produktionen:
”When I die, bury me deep, lay two speakers at my feet
put some headphones on my head
and rock and roll me when I’m dead.”
En av filmens huvudpelare som verkligen förstärker hela upplevelsen är det magnifika 80-talsinspirerade soundtracket av den talangfulle men tyvärr idag framlidne isländske kompositören Jóhann Jóhannsson (som bland annat också gjort ljudlandskapet till filmerna Sicario, Prisoners och Arrival). Jóhannsson dog tragiskt samma år som filmen släpptes av en överdos.
Precis som inriktningen på filmen inspireras Jóhannsson av 80-talsaktiga synt-soundtracks från typer som John Carpenter med Escape from New York, blandat med en tung rock- och metal-aktig prägel. Musiken i filmen förmedlar både en vacker, magisk stämning; tillsammans med en mörk olycksbådande och mystisk klang och under vissa sekvenser en industriellt hård och våldsam betoning. Jóhannssons musik berör verkligen hela det emotionella spektrat och förgyller filmen på ett utomordentligt sätt.
Filmen inleds med låten Starless från Robert Fripps band King Crimson som spelas upp i en i övrigt tyst sekvens där vi introduceras till huvudkaraktären Red spelad av Nicholas Cage. Red bor och arbetar någonstans i USA:s stora och otillgängliga skogspartier, där han under veckorna är bortrest och jobbar som skogshuggare på annan ort för att på helgerna återvända hem till en avlägsen stuga där han bor tillsammans med sin flickvän Mandy spelad av Andrea Riseborough. Red är en tystlåten man med ett diffust och dunkelt förflutet präglat av våld och alkohol. Har han varit i krig eller har han jobbat för en kriminell organisation, det vet vi inte men hans inställning till livet är att han tröttnat på politiker och deras snack, och han stänger symboliskt av radion när en sändning av presidenten Reagan sänds. Det enda han vill göra är att ha ett simpelt jobb och ett lugnt liv i skogen. Hans flickvän, som filmens titel är tagen ifrån — Mandy — har också hon en oklar bakgrundshistoria, av utseendet att döma har hon också en historia av våld bakom sig, med ett stort ärr under sitt vänstra öga. Mandy bor i parets skogsstuga och jobbar under dagarna på en liten oregelbundet besökt bensinmack där hon spenderar dagarna med att lyssna på rock och läsa fantasyböcker.
Det stillsamma och lågmälda skogslivet som paret lever får dock ett abrupt avslut när Mandy av en tillfällighet råkar dra till sig uppmärksamhet av en obskyr fri-religiös sekt som kallar sig Children of the New Dawn som håller till i närområdet. Ledda av en Charles Manson-liknande karaktär som kallar sig för Jeremiah Sands, som likt Manson är en före detta misslyckad musiker som dragit sig tillbaka från samhället eftersom det inte förstod hans självupplevda storhet. Efter att Jeremiah av en slump under en bilresa lagt ögonen på Mandy gåendes från jobbet beordrar han sina följare att kidnappa henne för att initiera henne i sin sekt. För att göra detta väljer han att kontraktera ett förryckt, ockult och monstruöst LSD-skadat motorcykelgäng kallade The Black Skulls som är som tagna ur en H.P. Lovecraft-historia.
Och just inspirationen från Lovecrafts berättelser är framstående filmen igenom; med en till synes inledningsvis vanlig berättelse som visar sig ha ett underliggande magiskt, surrealistiskt och övernaturligt skimmer över sig. Sällskapet (i det här fallet Jeremiahs sekt) som sluter ett faustiskt blodskontrakt med en ond entitet för att tillskansa sig makt är också väldigt lovecraftaktigt.
Visuellt präglas filmen av ett foto där starka färgkontraster dominerar. Cosmatos väljer att låta många av sina scener bokstavligt talat dränkas i rött och blått neonljus, ett hjälpmedel som intensifieras desto längre filmen går och i takt med att huvudpersonen Red påbörjar ett adrenalinfyllt och våldsamt äventyr som blir mer och mer drömlikt och hallucinatoriskt. Filmens foto och visuella uttryckssätt synkroniseras också på ett bra sätt med ljudlandskapet, och de två smälter samman på ett harmoniskt sätt.
Filmens huvudroll spelas mycket skickligt av Nicholas Cage som är notoriskt känd för att vara en svårkontrollerad skådespelare, som under fel regissör har en stark tendens att överspela. I Mandy kommer han dock verkligen till sin fulla rätt och får under filmens två timmar visa upp ett brett känsloregister där även en subtil mörk humor får plats, med några roliga kommentarer och sekvenser där Cage får spela ut sin karaktäristiska excentriska persona. En annan intressant detalj är att för att spela huvudrollen så har Cages karaktär Red ytterst lite dialog filmen igenom, och många av filmens mysterier lämnas åt tittaren att i efterhand tänka igenom och analysera utan att allt förklaras. Och just av den anledningen blir Mandy en väldigt rolig film att diskutera, och filmen har en väldigt hög ’se-om-faktor’, där det är lätt att notera nya saker vid en omtitt.
Med tanke på den allmänna kvalitativa och kulturella nedgången som råder för den amerikanska filmindustrin kan det också vara uppfriskande att veta att filmen helt och hållet är fri från all politisk korrekthet och annan tillrättalagd narrativskvotering som vanligtvis råder bland dagens amerikanska filmer. Anledningen till detta är att filmen, som nämnts tidigare, är oberoende producerad och därmed slipper påverkan från de större filmbolagen, vilket skapat möjligheten för regissören att ha full kontroll över sitt verk; kanske är indiefilmen den enda rätta framtiden för spelfilmer i våra politiserade tider.
Mycket talar för att Mandy har en stark potential att bli en framtida kultfilm. Och de som ännu inte har sett den bör göra det utan att se filmens trailer eller läsa något mer om filmen, för då blir upplevelsen desto bättre.
Om skribenten: Freddie
