Utvandring kostade under sent 1800- och tidigt 1900-tal Sverige ungefär en femtedel av befolkningen. Av naturliga skäl väckte denna omfattande emigration oro i dåtidens offentlighet, inte minst i de kretsar som beskrev sig som nationella. Bland dessa var Adrian Molin en av de mest framträdande. Han engagerade sig i emigrationsfrågan, analyserade dess orsaker och föreslog konkreta åtgärder för att vända utvecklingen. Flera av Molins artiklar samlades i antologin Vanhäfd, en bok som är intressant än idag inte minst då Molin där skisserar en folklig konservatism och analyserar svensk folkpsykologi och brister hos svensk överhet.
Orsakerna – folkpsykologi och oförmögen överhet
…en af de djupaste orsakerna både till vårt sociala missnöje och till emigrationen: den ledande svenska samhällsklassens belåtenhet med sig själf, dess blindhet för bristerna i sin ledning.
– Molin
Det finns en föreställning om att högern är den ekonomiska överklassens parti, denna föreställning är ofta felaktig och i fallet med tidigt 1900-tals nationella miljö är detta särskilt tydligt. Molin utgår från att det inte finns någon motsats mellan en folklig och en konservativ politik, och när han ska analysera emigrationens orsaker är han stenhård i sin kritik av överheten. Orsakerna står i mycket hög grad att finna i överhetens misslyckanden och självgodhet.
Överheten hade misslyckats att ge svenskarna en tillräckligt god tillvaro för att de inte skulle flytta till USA. Överheten hade drivits av sina egna intressen, snarare än folkets. Överheten hade inte ens försökt att ge landet en effektiv organisation (något som ofta står i centrum för Molin, delvis är han en teknokrat). Alltför sent skyddades bönderna från rysk och amerikansk lågpriskonkurrens genom tullar. Molin påminner inte sällan om Strindberg i sina angrepp på denna överhet, som varken är kompetent eller nationell. Jämför exempelvis följande stycke med Det nya riket:
Staten urartade till ett enda stort ämbetsverk för ”vederbörlig ordning”, och folket, som förut varit ett ofta hårdhändt brukadt medel för stora statsändamål, blef en mjölkko för denna vederbörliga förvaltning, hvilken ju längre tiden gick skötte sitt fögderi allt sämre…
Intressant är de tydligare klassklyftor Molin identifierar i Sverige än i USA. Den amerikanske arbetaren var ofta underklass, men han behandlades inte som en sådan. Här finner vi sannolikt en ledtråd till dagens politiska korrekthet. Den svenska överheten av idag föraktar och ogillar fortsatt småfolket, medan den inte betraktar invandrare som konkurrenter, hot eller svenskar överhuvudtaget. Detta klassförakt försökte både en Molin och en Engdahl komma tillrätta med, något som dock misslyckades.
Vi lida af en, jag hade nästan sagt, pervers böjelse att sätta tillbaka och undertrycka oss själfva.
– Molin
Mycket intressant är även Molins genomgång av de folkpsykologiska orsakerna till emigrationen. Denna genomgång kan varken skyllas för chauvinism eller smicker. Molin beskriver det svenska lynnet som på samma gång präglat av tröghet och hetsighet, en farlig kombination:
…vår tröghet håller oss i overksamhet i det längsta, sedan, när vi kommit igång, låta vi våra ideal skena iväg med oss. Vi sakna i högre grad än de flesta andra nationer… sinne för nykter juste-milieu…
Här, i den brist på nykter realism som Molin tar upp, finner vi sannolikt en viktig faktor bakom svenskarnas envetna projekt att byta ut det egna folket och deras kollektiva ovilja att se verkligheten. Svensken är enligt Molin dessutom ”ofta svag och obeständig i karaktären”, med ”ett starkt drag av lynnestyngd”. En naturlig följd av detta, och av överhetens inkompetens och oförmåga, är det svenska missnöjet. Detta tar Molin också upp, både dess berättigade aspekt och dess aspekt av fixering vid det som skett (kort sagt Nietzsches ressentiment).
Det är en hård, men nödvändig, diagnos Molin ställer vad gäller svenskheten. Men han är samtidigt medveten om de finare egenskaperna:
Svensken trånar medvetet eller omedvetet till stora och fria förhållanden, men surnar i små och trånga villkor.
Han tar upp det hårda arbete och den kamp som svenskarna varit förmögna, vår rika kultur, den historiska frihet och hederlighet som utmärker svenskarna. För att motverka emigrationen måste dessa drag lyftas fram menar Molin, den redan 1910 starka tendensen bland svenskar att sätta eget ljus under skäppa måste bekämpas. Här finner vi att inte mycket förändrats, det som då ledde till massutvandring orsakar idag en politik präglad av massinvandring.
Lösningen, en folklig konservatism
Molin fokuserar i hög grad på den överlägsna organisationen i USA, med dess effektivitet. En sådan vill han se även i Sverige, men förenad med svensk soliditet. De två konkreta politiska områden han lägger tonvikten vid är bostads- och jordpolitiken. De bättre bostäderna lockade många till USA, och Molin ville se en bostadspolitik som möjliggjorde något liknande i Sverige. Även möjligheterna till egen jord lockade många, Molin ville se en effektiv svensk jordpolitik. Så var han aktiv både inom egnahemsrörelsen och i föreningen mot emigrationen.
Intressant är den syntes av folklig och konservativ politik Molin presenterar, en ”social höger” på svenska. Den har inslag både av frivilligt samarbete och visst statligt stöd, Molin varnar både för den falska högerns ”moralkakor” och den verklighetsfrämmande vänsterns krav på kommunism. Hans ideal är det gamla odalsamhället, där varje familj i möjligaste mån har ett eget hem och en ekonomisk trygghet, och där det också finns en tryggad bondebefolkning. Dessa bönder måste, när så krävs, skyddas från utländsk lågpriskonkurrens. Man kan exempelvis jämföra detta med dagens sociala höger i Italien, eller med distributismen.
Även de immateriella faktorerna spelar en viktig roll i Molins folkliga konservatism. Han förebrår överheten att den inte som under karolinernas tid, eller i USA, kunnat erbjuda folket några samlande, högre ideal. Skolan har här en viktig roll att spela, dess roll är inte minst att lära ungdomen att älska det egna landet och lära känna dess rika kultur, språk och natur. Molin har också ett antal förslag kring hur banden med Svenskamerika ska kunna stärkas, för att underlätta viss återvandring (de många banden mellan emigranterna och deras hemtrakter torde förövrigt delvis förklara amerikaniseringens omfattning i Sverige).
Sammantaget är det alltså en läsvärd studie. Idag handlar krisen snarare om in- än utvandring, men orsakerna är delvis desamma. Den kombination av reella sociala och politiska reformer som var Molins nationella, folkliga konservatism kan också vara inspirerande. Den förklarar i varje fall varför den tidens ”höger” så gärna bröt med Molin och hans gelikar, Molins politik var både social och nationell och svår att förena med den falska ”högerns” rena klassintressen.
Samtidigt finns det fallgropar både hos Molin och den nationella rörelse han var en del av. Molins positiva syn på amerikansk effektivitet och skepsis till ”götarna” kan exempelvis lätt leda till en moderniseringsiver liknande den socialdemokratiska. Här finns också en potentiell övertro vad gäller staten. Men som inspirationskälla för en svensk social höger värd namnet finns det mycket av bestående värde hos Molin.
Mer Molin
Adrian Molin – Det nya Sverige
Den översta bilden är på svenskbygderna i USA.
Om skribenten: Joakim Andersen
