Det brittiska valet var en katastrof för regerande Tories, i etablerad media har det även presenterats som en framgång för Labour. Fullt så enkelt är det inte, valresultatet är oavsett vilket intressant. Inte minst illustrerar det en bredare tendens av demokratiskt underskott och bristande legitimitet, en tendens som är genomgående i varierande mån i de flesta västerländska stater idag. Flera andra tendenser går också att identifiera.
Valet innebar nämligen inte att Labour vann någon folklig jordskredsseger. Det som istället ägde rum var att en hel del tidigare Toryväljare röstade på Nigel Farages Reform UK eller inte röstade alls. Valdeltagandet var osedvanligt lågt, för att citera BBC ”turnout across the UK as a whole is 60%, the second lowest in a UK election since 1885. Only 2001 was lower with 59%” (en graf där ”soffväljarna” framträder tydligare finner vi här: Plutot la Barbie). Om 40% av väljarna stannar hemma bör man fråga sig varför, sannolikheten att inget av partierna bedöms kunna ge dem en bättre tillvaro är betydande.
Bilden av valet som en ”seger för Labour” förändras då, istället framträder konturerna av en cykel där väljarna med jämna mellanrum blir så missnöjda med den förda politiken att de röstar bort det regerande partier. Den förda politiken är betydligt svårare att rösta bort, vilket för tankarna till Spengler och Marx. För att citera den förstnämnde: ”democracy has become a weapon of moneyed interests.” Keith Woods har skrivit en läsvärd artikel om den förda politiken ifråga och de ”moneyed interests” som format den. Woods beskriver hur ”Britain has shifted from an entrepreneurial capitalism to rentier capitalism”, något som internationellt sammanfaller med en folkutbytespolitik så ofta att det börjar framstå som suspekt. Den brittiska levnadsstandarden är med europeiska mått mätt idag låg, Woods citerar jämförelser med Slovenien och Polen. Woods text, The Great British Betrayal, bör läsas i sin helhet.
Det brittiska valsystemet försvårar för de missnöjda, det bidrog också till Labours valseger. BBC konstaterar i sammanhanget att ”the biggest gap on record has emerged between the share of the vote won nationally by parties and the number of seats they have gained.” Labour fick exempelvis 34% av rösterna men 63% av parlamentsplatserna. I jämförelse fick Reform 14% av rösterna och 1% av platserna. Det brittiska valsystemet kan ha bidragit till avsaknaden av ett separat vänsterparti, det försvårar också för framväxten av partier som just Reform. Även Reform framstår för övrigt som en kompromiss för många väljare, eftersom det representerar samma kombination av ”låga skatter+minskad invandring” som många motsvarande partier. Att många materiellt sett svaga väljare ändå röstar på partiet stärker vår post-marxistiska tes att folkintressen är primära i förhållande till klassintressen.
Det för oss osökt över till frågan om förhållandet mellan etniska relationer och partipolitik. Yougov har undersökt hur olika minoriteter planerade rösta, 53% hade för avsikt att rösta på Labour. Olika minoriteter skiljer sig här åt, indierna var relativt sett mer benägna att rösta på Tories medan de svartas stöd för Labour var starkt (samt 7% Reform). Pakistanier och bangladeshier hade relativt sett större planer att rösta på de gröna, detta i hög grad som följd av Labourledaren Starmers Gazapolitik. BBC skrev att ”Labour support in constituencies with large Muslim communities fell about 23 points to 39%.” Labour har förlorat en handfull platser till oberoende kandidater med tydlig pro-Gazapolitik.
Sammantaget finner vi att valresultatet var ett nederlag för det James Kirkpatrick benämnt Conservatism Inc, om än inte en seger för de brittiska folken mot de ”moneyed interests” Woods identifierat. På längre sikt kan rösterna på Reform leda till att Tories tvingas ändra sin politik eller akterseglas av Farage, men även Farage är ett alternativ som är temporärt. Delar av mellanskikten måste ansluta sig till det folkliga missnöjet och i samband med detta ge det en tydligare politisk vision, innan vi går in i nästa fas av konflikten. Valet bekräftar det gamla Gramscicitatet som slår fast att vid en viss historiskt tidpunkt inser sociala grupper att deras företrädare inte längre företräder deras intressen. Sunaks nederlag var ett exempel på det, Tories representerar inte längre stora delar av sina väljares intressen. Men det hela är en process som tar tid.
Om skribenten: Joakim Andersen
