Viktor Rydberg (1828-1895) tillhör svensk litteraturhistorias mer tidlösa gestalter. Han var på många sätt liberal, men hans var likt Geijers en sådan 1800-talsliberalism som hade starka inslag av nationalism och idealism (dessutom förenat med intresse för tidens socialister). Även hans intresse för den forna tron har spelat en värdefull roll, både genom det mäktiga Undersökningar i germanisk mytologi och genom mer populariserade framställningar.

Medeltidens magi

En nödvändighet gives icke. Allt har uppkommit och allt är beroende av Guds godtycke. Naturlagarna äro ingenting annat än de föreskrifter, i enlighet med vilka änglarne sköta sitt kall.
– Rydberg

Rydbergs relation till kristendomen skiftade över tid. Ett intressant verk i sammanhanget är Medeltidens magi från 1864. Rydberg genomför där en liknande stor idéhistorisk studie som Klages gjorde om Geist och Seele eller Nietzsche om herre- och slavmoral. Det finns också likheter med de Benoists On being a Pagan och Michelet. I centrum för Rydbergs intresse står dualismen, snarare än Geist eller ressentiment. Det är distinktionen mellan dualism och monism Rydberg intresserar sig för.

Inledningsvis ger Rydberg en ingående och hederlig beskrivning av den dualistiska världsbilden i dess medeltida form. Det är en världsbild präglad av en skönhet och harmoni som för den moderna människan är svår att fullt ut förstå, med Jorden i centrum, omgiven av flera himlar, och med änglar som har hand om det mesta.

Men efter syndafallet har harmonin brutits, ”hon är för alltid splittrad i tvenne kämpande riken: det godas och det ondas”. Och Lucifer är mäktig. Men genom en handling av nåd har kyrkan instiftats, utanför henne är frälsningen inte möjlig. Men även i hennes mitt hotar det onda, i form av kätterierna.

Så summerar Rydberg den dualistiska världsbilden under medeltiden. Han jämför den med den antika grekiska. För grekerna var världen en harmonisk enhet, vars lagar var möjliga att lära känna. Novantikern Rydberg ställer här grekerna, ”så många harmoniska gestalter med lugn levnadsglädje i sina anletsdrag”, mot medeltidens ”så många dystra eller överretade väsen, drypande av blod ur självslagna sår”.

Rydberg spårar dualismen tillbaka till det gamla Persien. Den slogs tillbaka på slagfältet vid Maraton och Salamis, men nådde därefter grekerna på ett mer subtilt vis. Så kom den att föras till dem efter att Alexander erövrat i österled, ”den nye Akilles fängslas i sin slavinnas bojor”. Rydberg skildrar kampen mellan dessa båda synsätt:

…å ena sidan den utbildade fria personligheten, som har sin rot i den harmoniska världsuppfattningen, å andra den blinda undergivenheten under yttre makter…

– Ormuzd och Ahriman

Kampen står i Alexandrias bibliotek, den står bland de judar som återvänt från fångenskapen, den står i världsriket Rom, den står i den unga kristendomen. Men genom kristendomen når dualismen seger, inte minst då hedningar och hellenska filosofer kompromissat med den för att kunna nå massorna. Efter segern blir den inte mildrad, utan skärpt.

Rydberg beskriver dualismens konsekvenser. Det är som ovan antytts en förlust av den fria personligheten, även inkvisition och tortyr följer enligt Rydberg logiskt av tron både på en kamp mellan gott och ont och en god sida som förmår uträtta under. Den som torteras men är oskyldig bör då sannolikt räddas genom ett under. Han tar också upp mer underhållande exempel, som de rättegångar vilka under medeltiden riktades mot bland annat skadedjur som ollonborrar och råttor. Detta var seriösa företaganden, där man ansträngde sig att hitta försvarsadvokater även åt de anklagade, och där de slutligen dömdes till bannlysning.

Samtidigt är det som sagt en vacker och harmonisk världsbild Rydberg beskriver. Han ger noggranna skildringar av den tro på hur allt hängde ihop som genomsyrade medeltidens och renässansens magi, med associationer mellan allt från planeter och metaller till siffror och djur. Han beskriver också tämligen noga folkmagin.

Rydbergs skildring av den medeltida dualismen avslutas med att den hellenska andan kommer tillbaka, återfödd genom studier av litteratur och konst. Den leder till självständig forskning och nygamla politiska former. Rydberg menar också att tron på djävulen och helvetet numera hamnat på undantag, men att om dessa åter tas på allvar blir följden återigen häxbålen.

Sammantaget är det intressant läsning, inte minst på grund av de detaljerade skildringarna av både folkmagi och annat. I den distinktion mellan västerlandets fria personlighet och den orientaliska despotin Rydberg skisserar för han vidare tämligen utbredda föreställningar. Frågan man ställer sig är om Rydberg med sin monism representerar en mer genuint svensk världsåskådning än den dualistiska (i förbigående sagt är det dualismen snarare än kristendomen som Rydberg angriper). Även Boström tog avstånd från helvetesläran, och angreps häftigt för det av Eric Hermelin. Hermelin är å andra sidan en utpräglad representant för både dualism och orientalisk världsåskådning. Frågan är dock även om dualismen är så central som Rydberg menar.

Traditionalister brukar beskriva renässansen som ett steg på vägen bort från traditionen, människans försök att klara sig utan det gudomliga. Å andra sidan är det inte distinktionen mellan dualism och monism som här står i centrum. Kanske tangerar Rydberg något relevant när han beskriver skillnaden mellan den zoroastrism där varje människa var en ljusets krigare och den senare medeltida dualism där icke-präster sågs som mer hjälplösa. Detta ligger också mer i linje med den forna trons kombination av dualism och monism. Det finns en konflikt mellan asar och jättar, där människor kan ta del, men det är tveksamt om jättarna kan betraktas som onda. Snarare är de en del av helheten, och en nödvändighet.

Detta antyder att den stora förändringen inte är monismens återkomst. Snarare är det övergivandet av tradition och metafysik som sådan, dualismen ersattes inte av någon egentlig monistisk tradition utan snarare urvattnades den. Man anar redan detta i Medeltidens magi, den metafysik Rydberg företräder framstår som grund och präglad av moderniteten.

Den intressanta distinktion han skisserar mår därför väl av att analyseras ihop med Spenglers begrepp faustisk och magiansk, liksom med traditionalismens motsättning mellan traditionell och modern värld. En långt gången dualism är problematisk, men en metafysiskt grund monism kan inte ersätta den. Mer intressant, och oroväckande, blir då dualismens invasion av den politiska sfären, där politiska fiender numera regelmässigt beskrivs som ”en ny Hitler”, ”Putler”, ”nazister” et cetera. Uppenbarligen var det svårt att leva utan Djävulen även i den sekulariserade eran.

Relaterat

Viktor Rydberg och Bonde-Sverige
de Benoist – On being a pagan
Viktor Rydberg – Singoalla
Ludwig Klages och den biocentriska världsåskådningen

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.