Viktor Rydberg – Singoalla

Kultur, Litteratur, Okategoriserade

Viktor Rydberg (1828-1895) är en av 1800-talets främsta svenska författare. Han skrev odödliga dikter som Tomten och Gläns över sjö och strand, och var också mycket intresserad av nordisk mytologi. Det senare kommer till uttryck i det mäktiga verket Undersökningar i germanisk mytologi, där Rydberg bland annat utgår från det gemensamma indo-europeiska ursprunget till germansk och indisk myt. På så vis är han en intressant föregångare till Dumezil och Wikander, och även om senare forskning inte alltid instämt i hans teorier är det spännande läsning. Bland Rydbergs kortare skrifter är Singoalla intressant. Även där fördjupar sig Rydberg i det indo-europeiska, med relationen mellan svenskar och tidiga romer i centrum.

Singoalla

Månesköldarne syntes hugade att gå sin bana ljudlöst likt månen, som enligt en saga skulle varit deras hedniske stamfaders vän och givit honom en silverskära.
– Singoalla

Rydberg förlägger handlingen i Singoalla till en halvt mytisk medeltid, 1300-talets Virdaland (i dagens Småland). Redan inledningen präglas av en drömsk och dolsk atmosfär, det hela äger rum invid en insjö där ”den mörka barrskogen sträckte sig vida åt alla håll”, i ett slott präglat av tystnad och minnen. Där lever ätten Månesköld, och dess yngste medlem, Erland, är på väg att bli man. Han ägnar mycken tid i den djupa skogen, med de trogna hundarna Käck och Grip. Det finns hos ätten i allmänhet, och hos Erland i synnerhet, något vagt oroande, något hedniskt.

Handlingen tar sin början när det till slottet kommer en skara av ”främlingar från Egypti land”. Detta är i varje fall den officiella versionen, vi får snart veta att de snarare stammar från betydligt mer östliga länder. Mellan dottern till dessa främlingars hövding, Singoalla, och Erland uppstår snabbt känslor.

Rydbergs berättelse är dels en originell version av historien om Romeo och Julia, om förbjuden eller omöjlig kärlek. Så kan den läsas som historien om ett möte mellan två olikartade stammar. Å ena sidan Ekerös nordmän, å den andra Singoallas fränder. Tragedin tar delvis sin början på grund av några av dessa fränders flexibla inställning till andras egendom. Samtidigt är det uppenbart att vi här har att göra med en arkaisk och intressant kultur, Rydberg finner uppenbart nöje i att spåra deras anor och tro tillbaka till Indien. En del av tragedin torde också bottna i att det inte bara är den besökande skaran som är enbart hjälpligt kristnade hedningar, detsamma gäller i hög grad Erland och hans ätt. Därav det starka band som snabbt uppstår mellan de båda unga, i trots mot alla sociala konventioner (bland annat är de båda redan bortlovade).

CL

Intressant är den andra dikotomi som driver skeendets logik, nämligen en konflikt mellan gudarna Måne och Sol. Ätten Månesköld är starkt lunär, vilket antyds av ”deras hedniske stamfaders vän”. De lever i det tysta och dolda, i drömmarna. Detsamma gäller Singoalla, och den mångud vid namn Alako hon åkallar för att bevittna sitt och Erlands giftermål. Men Singoalla är bortlovad åt en Assim, ”av prästerlig konungaätt”, och det är till Sûrya, solguden, han vänder sig för att förbanna kärleksparet när han inte kunnat fördriva Erland med våld.

Historien är djupt tragisk, och som en roman om olycklig kärlek eller romantisk besatthet är den mycket effektiv. Inte minst gestalten Sorgbarn berör, tragedin följer med en ett bra tag efter att man lagt ifrån sig boken. Rydberg för också in en del mer spektakulära inslag av både gotisk och romantisk art. Övernaturliga väsen, drickande av blod i romantiskt syfte, och hypnos dyker upp. Rydberg för också in psykologiska aspekter, med vad som kan beskrivas som en personlighetsklyvning. Denna uttrycks känfullt med orden: ”min själ är full av sönderslagna bilder”. Om man lever i tron att 1800-talsförfattare överlag drevs av långt gången ”anti-tziganism” kan man också konstatera att så inte är fallet hos Rydberg. Där finns inslag som att några av dem är tjuvaktiga och att Assim förbannar att han inte som sina förfäder är blåögd och blond, men överlag framstår de snarare som en intressant och exotisk indo-europeisk stam. Rydberg beskriver dem varken som den obegripligt exotiske Andre eller som den helt Samme. Styrkan hos Rydberg består inte minst i att det inte är en historia med ett lättidentifierat budskap. Så kan man exempelvis fråga sig om de redan bortlovade Erlands och Singoallas kärlek är i grunden omöjlig och därmed den ”ursprungssynd” som genom trotset mot de båda folkens normer sätter igång tragedin, eller om tragedin snarare bottnar i deras val att leva i det lunära, i en värld av drömmar och förställning. Består möjligheten till försoning, både individuellt och kollektivt för svenskar och romer, i så fall i sagan av erkännande av döden och av den kristne solguden? Sådana frågor väcker Rydberg många.

För mycket kan inte sägas om slutet, annat än att Rydberg där för in det kristna eremitlivet i en form som påminner om buddhismen (frihet genom ”intet mer att förlora, intet mer att hoppas”). Han för också in en riddarorden som för tankarna till traditionalismen i handlingen. Sammantaget är det en fängslande saga, på flera plan.

Relaterat

Viktor Rydberg och Bonde-Sverige