Joakim Andersen

Lars Gustafsson och den svenska självbilden

Häromdagen skrev Lennart Svensson om författaren Lars Gustafsson. Eftersom recensionen var intressant införskaffade jag därefter Gustafssons essäbok Den lilla världen från 1977. Den innehåller läsvärda essäer om bland annat den legendariska Jättemalen i Bo Gryta, om barndomens minnen, om musik och om varför man stundom talar med sig själv. Gustafsson är ofta träffsäker i sina reflektioner kring sådant som hör den ”lilla världen” till, så skriver han exempelvis om avunden att det är en steril synd eftersom den bygger på viljan att vara någon annan. ”Avund är att ha missat poängen” skriver han.

Gustafsson om svenskarna

Gustafsson skriver också intressant om det svenska. Han tar upp hur svenskar tidigare hanterade konflikter, genom att ”slå i dörren”. Den hastigt och ljudligt igensmällda dörren visade att kontakten nu var bruten, ett sätt att hantera konflikt som skiljer sig från många andra kulturers. Gustafsson spårar detta tillbaka till att vår kultur är en bykultur snarare än en stadskultur:

…och i byns trånga krets av människor är det naturligtvis en kännbarare sanktion att sluta tala med någon än att smäda honom.

Gustafsson skriver också att vi urbaniserats, och att slåendet i dörrar börjat försvinna. Men man kan misstänka att en del av arvet från bykulturen ännu kan identifieras i behandlingen av exempelvis sverigedemokrater. ”Jag vill inte prata med er, dörren är stängd.”

Verkligt intressant i en skissering av den svenska folkpsykologin är Gustafssons reflektioner kring självförtroendet. Gustafsson skriver:

Albert Engström och det sällsamma i att hans bild av svenska folket som töntigt och löjeväckande kunde accepteras som ett slags nationell sanning.

Gustafsson påminner här om tidigare skildrare av svenskarna, vilka ofta funnit att de saknar en känsla för sina positiva sidor. Han knyter det, till skillnad från bland annat Heidenstam och Kjellén, till socio-historiska faktorer:

Den sårade värdigheten i ett överhetssamhälle, ett där allting kom uppifrån; den borgerliga revolutionen, rösträtten, Saltsjöbadsavtalen. Ett folk som aldrig byggde barrikader på gatorna.

CL
– Carl Larsson

Jag är i grunden tveksam till den beskrivningen, svenskarna har varit framstående vad gäller att organisera sig även om det sällan lett till våld. Men avsaknad av våld är inte samma sak som passivitet. Oavsett detta är grundtanken i resonemanget värdefull, så vi fortsätter. Gustafsson knyter det också till den svenska alkoholkulturen, och menar att svensken super med näven knuten i fickan.

Verklig sprängkraft finns i Gustafssons analys av vad denna brist på nationellt självförtroende har för konsekvenser. Essän gavs ut 1977, så det rör sig om ansatser men värdefulla sådana. Så oroar sig Gustafsson för en ful nationalisms framväxt i Sverige:

Det finns en underström av isolationism, av falsk nationalism, också i Sverige… det konstiga utlandet förhånas gärna i bisatser.

Och det är nu det hela blir högintressant. Gustafsson fortsätter:

Det egna landets socialpolitik kontrasteras mot den europeiska utbygdens förfall.

För hur utvecklades denna inställning efter 1977? Finns det ett samband med den ”statsnationalism” Fredrik Lindström beskrivit, med synen på Sverige som ”humanitär stormakt” och grannländerna, i synnerhet Danmark, som underlägsna? Svaret på frågan är givetvis ”ja”, vilket innebär att massinvandringspolitiken och en hel del annat är uttryck för falsk nationalism, för osäkra svenskars försök att vara ”bäst i klassen” när det gäller att anamma 1968 års idéer. Därav också intresset för att peka ut de som är ”sämst i klassen” både på hemmaplan och i utlandet. En historiskt ovanlig form av national- och socialchauvinism kort sagt.

Detta innebär förövrigt att SD och MP på flera sätt är varandras spegelbilder, uttryck för två former av nationalism. Vilken som är sundast är en annan fråga. Gustafsson betraktar i varje fall bristen på svensk självkänsla som något osunt och farligt. Han skriver:

Det är ur den atmosfären, där man själv accepterar att avbildas som karikatyr och finner det lustigt, som främlingshatet växer. Där det djupa naturliga självförtroendet finns, där har man också råd att tillåta andra en egenart… den rätta nationalismen bygger på grundmurat självförtroende och behöver inte göra andra mindre än vad de är.

Gustafsson övergår här från ett intressant folkpsykologiskt resonemang till ett högst relevant folkpsykiatriskt. Svenskarna har som folk en osund relation till sig själva, och för allas skull är det hög tid att arbeta på ett sunt nationellt självförtroende.

Relaterat

Lennart Svensson – Lars Gustafsson som skönlitterär författare

Mer folkpsykologi

Fredrik Lindström och den svenska statsnationalismen
Magnus Stenbock -en svensk reaktionär
Almqvist och den svenska fattigdomen
”Vad är egentligen svenskt?”
Rudolf Kjellén och det svenska kynnet
von Heidenstam och det svenska lynnet – excerpter
Det svenska folklynnet

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.

Svar

  1. Profilbild för mirotanien
    mirotanien

    Kul att jag kunde inspirera till denna Gustafsson-läsning.

    Gustafsson är synnerligen läsvärd, vare sig han skriver romaner, dikter eller sakprosa. Ta bara reseboken Världsdelar från 1980, en uddabok i samlingen men spänstig och vital. Sedan har vi ju idéböcker som Bilderna på Solstadens murar, Problemformuleringsprivilegiet (som jag nämnt) och För liberalismen. När den sistnämnda kom i slutet på 70-talet var den originell: detta är ideell liberalism, inte betongliberalism. Jag är inte liberal men Gustafsson brukade ha en del att säga förr. Han var en skarpsyt kritiker av vänsterism och sossevälde.

    Man kan säga: är det någon svensk författare från post-1945 som påminner om Ernst Jünger så är det Gustafsson: lärdomsvurm, ej ångestpräglad, germanofil…

    Svara
  2. Profilbild för mirotanien
    mirotanien

    Kul att jag kunde inspirera till denna Gustafsson-läsning.

    Gustafsson är synnerligen läsvärd, vare sig han skriver romaner, dikter eller sakprosa. Ta bara reseboken Världsdelar från 1980, en uddabok i samlingen men spänstig och vital. Sedan har vi ju idéböcker som Bilderna på Solstadens murar, Problemformuleringsprivilegiet (som jag nämnt) och För liberalismen. När den sistnämnda kom i slutet på 70-talet var den originell: detta är ideell liberalism, inte betongliberalism. Jag är inte liberal men Gustafsson brukade ha en del att säga förr. Han var en skarpsyt kritiker av vänsterism och sossevälde.

    Man kan säga: är det någon svensk författare från post-1945 som påminner om Ernst Jünger så är det Gustafsson: lärdomsvurm, ej ångestpräglad, germanofil…

    Svara
  3. Profilbild för Mogura
    Mogura

    ”Den rätta nationalismen bygger på ett grundmurat självförtroende och behöver inte göra andra mindre än vad de är.”

    -Exakt! Och som du skriver avslutningsvis:

    ”Svenskarna har som folk en osund relation till sig själva, och för allas skull är det hög tid att arbeta på ett sunt nationellt självförtroende.”

    Problemet är att detta inte låter sig göras hur som helst. Vi kan se på och avundas finländare, schweizare och irer men vi är och förblir svenskar med vårt eget speciella arv.

    Svara
  4. Profilbild för Mogura
    Mogura

    ”Den rätta nationalismen bygger på ett grundmurat självförtroende och behöver inte göra andra mindre än vad de är.”

    -Exakt! Och som du skriver avslutningsvis:

    ”Svenskarna har som folk en osund relation till sig själva, och för allas skull är det hög tid att arbeta på ett sunt nationellt självförtroende.”

    Problemet är att detta inte låter sig göras hur som helst. Vi kan se på och avundas finländare, schweizare och irer men vi är och förblir svenskar med vårt eget speciella arv.

    Svara
  5. Profilbild för Bergfast
    Bergfast

    Har inte läst Gustafsson, men man blir onekligen lite
    nyfiken efter att ha läst här…

    Men, angående svensk självkänsla och sund nationalism, och också de båda ytterligheterna som kan antas finnas hos SD och MP. (MP: Vi skall vara bäst på att vara goda och därför vill vi ha en obegränsad invandring till
    Sverige, annars är vi onda, och det vill vi inte vara. SD: Vi behöver sansa oss i vår inbillade godhet när det gäller invandringen till Sverige från
    utomeuropeiska kulturer, och hjälpa fler på plats i deras egna hem och närområden, annars är vi onda, och det vill vi inte vara….), så kan man fundera över – det svenska – , och svenskars vilja till – godhet – , och den grund som format oss…

    Ingen verkar vilja vara – ond – , som svenskt ideal, men vad som
    verkligen är gott eller ont kan vara svårt att verkligen veta… På förhand….

    Att Gustafsson beskriver svenskhet som bärande på en slags konstant
    hämning som har att göra med låg självkänsla, sprungen ur århundraden av
    förtryck från all slags överhet, är intressant. Svenskens vilja att vara – god – hänger kanske ändå samman med kristen prägling, och också viljor att vara följsamma med – all slags överhet – (som ju enligt kristen tradition anses vara insatt av Gud…).

    Att sätta sig upp mot all form av överhet ansågs att vilja sätta sig upp mot Gud, och därmed just att riskera bli betraktad som – ond – . Att inte uppvisa
    vilja till just följsamhet, att alltså sätta sig – på tvären – , och därmed riskera att kunna bli betraktad som – ond – , (och kanske riskera att bli utsatt för
    förtal, förföljelse, kanske bli anklagade för kätteri, bli halshuggen, bränd på
    bål, satt i fängelse eller förvisas ur landet, osv.), hänger nog samman med den långa kristna präglingen.

    Sverige har trots allt varit ett s.k. – kristet – land mycket, mycket länge, med krav på underordnande till all överhet och på erkännande av den enskilde som; – Jag fattig, syndig människa – , osv., osv….

    Svenskens krav på ett slags självhatande som en förutsättning för någon form av självälskande, är någonting märkligt, men samtidigt förståeligt mot bakgrunden av det kyrkligt starka inflytandet och också mot bakgrund av
    den starka grundläggande viljan hos svensken att just vilja vara – god – ….

    Detta – goda – har då förklarats som och förståtts att vara – enkel – , (- enfaldig – , utan självmärkvärdigheter – ), medgörlig, mild, tålmodig, trogen, ärlig, arbetsam, lojal osv.,,,

    Och då också – samarbetsvillig – och – lojal – mot all – överhet – , eller kanske egentligen främst mot all – överhet – ….
    En lojalitet mot en – överhet – , var ju detsamma som att vara – lojal – mot Gud Själv som det förklarades och predikades under århundradens lopp.

    Sådant har ju naturligtvis satt sina spår hos en befolknings, eller ett folk, och dess psykiska särdrag och kulturella eller sociala preferenser och ideal och syn på vad – godhet – , och – goda människor – , är, eller kan uppfattas och anses vara….

    När vi alla nu skall – amerikaniseras – alltmer, och lära oss att göra reklam för oss själva, att ta för oss, och lära oss att bli mer giriga, att bli hungriga, att bli strävande, att bli tävlande, att bli hårda, tuffa och att bli självhävdande, så är det någonting svårt för många svenskar, eftersom idealen, de sociala och kulturella idealen och präglingen om och kring vad det innebär att vara – god – , som ligger i folkdjupet i flera generationer bakåt, är helt andra, eller helt motsatta dessa amerikanska ideal…

    Att vara girig, självhävdande, påträngande, skrikig, skränig, högmodig, egoistisk, stolt och självmärkvärdig, att vara – amerikansk – , att vara effektiv, driven, arbetsam och inriktad på att vilja bli miljonär först och främst av allt, känns därför för många svenskar just som någonting – osvenskt –
    ….

    Som just ideal…

    Dessa sociala och kulturella ideala sidor i det amerikanska, framstår då som något – ont – i jämförelse med de svenska idealen av lågmäldhet, följsamhet, måttfullhet, ärlighet, trohet och lojalitet, och ickesjälvhävdelse, både till all överhet och inför sina medmänniskor…. .

    Det svenska idealet kan te sig i jämförelse med det amerikanska som just en slags blekhet, en tafatthet, en försagdhet och också som en blyghet och
    som varande utan eget driv, utan egen livskraft och egen livsenergi och hunger, girighet eller viljor att bli – miljonär – …

    Detta därför att utan girighet och utan vilja till skränig stolt, skrytig självmärkvärdig självhävdelse och utan direkt hunger på att vilja bli miljonär främst av allt, och istället föredra en dämpad nivå, ett lugn, en eftertänksamhet, ett lagom, en förnöjsamhet, en tacksamhet, och med tystnad som ideal….

    Svårt med kultur och med – krockande kulturella ideal – . Svårt med krockande kulturell – musik – och krockande kulturellt – språk- , för människor att kunna bli – begripliga – , förstådda och – sedda – , för andra ..

    Det är lättare att kunna se och kunna känna igen, och också kunna kännas igen, i just det som är det – hemtama – sociala eller kulturella idealet….

    Svara
  6. Profilbild för Bergfast
    Bergfast

    Har inte läst Gustafsson, men man blir onekligen lite
    nyfiken efter att ha läst här…

    Men, angående svensk självkänsla och sund nationalism, och också de båda ytterligheterna som kan antas finnas hos SD och MP. (MP: Vi skall vara bäst på att vara goda och därför vill vi ha en obegränsad invandring till
    Sverige, annars är vi onda, och det vill vi inte vara. SD: Vi behöver sansa oss i vår inbillade godhet när det gäller invandringen till Sverige från
    utomeuropeiska kulturer, och hjälpa fler på plats i deras egna hem och närområden, annars är vi onda, och det vill vi inte vara….), så kan man fundera över – det svenska – , och svenskars vilja till – godhet – , och den grund som format oss…

    Ingen verkar vilja vara – ond – , som svenskt ideal, men vad som
    verkligen är gott eller ont kan vara svårt att verkligen veta… På förhand….

    Att Gustafsson beskriver svenskhet som bärande på en slags konstant
    hämning som har att göra med låg självkänsla, sprungen ur århundraden av
    förtryck från all slags överhet, är intressant. Svenskens vilja att vara – god – hänger kanske ändå samman med kristen prägling, och också viljor att vara följsamma med – all slags överhet – (som ju enligt kristen tradition anses vara insatt av Gud…).

    Att sätta sig upp mot all form av överhet ansågs att vilja sätta sig upp mot Gud, och därmed just att riskera bli betraktad som – ond – . Att inte uppvisa
    vilja till just följsamhet, att alltså sätta sig – på tvären – , och därmed riskera att kunna bli betraktad som – ond – , (och kanske riskera att bli utsatt för
    förtal, förföljelse, kanske bli anklagade för kätteri, bli halshuggen, bränd på
    bål, satt i fängelse eller förvisas ur landet, osv.), hänger nog samman med den långa kristna präglingen.

    Sverige har trots allt varit ett s.k. – kristet – land mycket, mycket länge, med krav på underordnande till all överhet och på erkännande av den enskilde som; – Jag fattig, syndig människa – , osv., osv….

    Svenskens krav på ett slags självhatande som en förutsättning för någon form av självälskande, är någonting märkligt, men samtidigt förståeligt mot bakgrunden av det kyrkligt starka inflytandet och också mot bakgrund av
    den starka grundläggande viljan hos svensken att just vilja vara – god – ….

    Detta – goda – har då förklarats som och förståtts att vara – enkel – , (- enfaldig – , utan självmärkvärdigheter – ), medgörlig, mild, tålmodig, trogen, ärlig, arbetsam, lojal osv.,,,

    Och då också – samarbetsvillig – och – lojal – mot all – överhet – , eller kanske egentligen främst mot all – överhet – ….
    En lojalitet mot en – överhet – , var ju detsamma som att vara – lojal – mot Gud Själv som det förklarades och predikades under århundradens lopp.

    Sådant har ju naturligtvis satt sina spår hos en befolknings, eller ett folk, och dess psykiska särdrag och kulturella eller sociala preferenser och ideal och syn på vad – godhet – , och – goda människor – , är, eller kan uppfattas och anses vara….

    När vi alla nu skall – amerikaniseras – alltmer, och lära oss att göra reklam för oss själva, att ta för oss, och lära oss att bli mer giriga, att bli hungriga, att bli strävande, att bli tävlande, att bli hårda, tuffa och att bli självhävdande, så är det någonting svårt för många svenskar, eftersom idealen, de sociala och kulturella idealen och präglingen om och kring vad det innebär att vara – god – , som ligger i folkdjupet i flera generationer bakåt, är helt andra, eller helt motsatta dessa amerikanska ideal…

    Att vara girig, självhävdande, påträngande, skrikig, skränig, högmodig, egoistisk, stolt och självmärkvärdig, att vara – amerikansk – , att vara effektiv, driven, arbetsam och inriktad på att vilja bli miljonär först och främst av allt, känns därför för många svenskar just som någonting – osvenskt –
    ….

    Som just ideal…

    Dessa sociala och kulturella ideala sidor i det amerikanska, framstår då som något – ont – i jämförelse med de svenska idealen av lågmäldhet, följsamhet, måttfullhet, ärlighet, trohet och lojalitet, och ickesjälvhävdelse, både till all överhet och inför sina medmänniskor…. .

    Det svenska idealet kan te sig i jämförelse med det amerikanska som just en slags blekhet, en tafatthet, en försagdhet och också som en blyghet och
    som varande utan eget driv, utan egen livskraft och egen livsenergi och hunger, girighet eller viljor att bli – miljonär – …

    Detta därför att utan girighet och utan vilja till skränig stolt, skrytig självmärkvärdig självhävdelse och utan direkt hunger på att vilja bli miljonär främst av allt, och istället föredra en dämpad nivå, ett lugn, en eftertänksamhet, ett lagom, en förnöjsamhet, en tacksamhet, och med tystnad som ideal….

    Svårt med kultur och med – krockande kulturella ideal – . Svårt med krockande kulturell – musik – och krockande kulturellt – språk- , för människor att kunna bli – begripliga – , förstådda och – sedda – , för andra ..

    Det är lättare att kunna se och kunna känna igen, och också kunna kännas igen, i just det som är det – hemtama – sociala eller kulturella idealet….

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *