Det politiska som subversivt begrepp

Okategoriserade


”Det politiska” är ett begrepp som förknippas med högerradikaler och konservativa som Carl Schmitt och Heinrich von Treitschke. Man kan därför lätt frestas att avfärda det som ett odemokratiskt och föråldrat begrepp, och missa dess subversiva innebörd. Denna innebörd blir uppenbar om det politiskas begrepp tillämpas på dagens Sverige. Den politiska sfären har sina egna begrepp och sina egna lagar, och historiskt har det setts som en förutsättning att blivande ledare lärde sig tänka politiskt. Frågan är om våra ledare har sådan kunskap, om statens administratörer ens inser vad det är för väsen de är satta att leda.

Statens betydelse

Excess of freedom is no more than slavery, for when no check is set upon force the weak go under to the strong.
– von Treitschke

Staten har för Schmitt och von Treitschke två primära uppgifter. För det första att upprätthålla lagen internt, för det andra att bevara sin, och ett visst folks, existens på den storpolitiska arenan. Detta är de grundläggande uppgifterna, och det är därför statens våldsmonopol kan legitimeras.

I dagens Sverige ser vi dels hur statens uppgift att garantera medborgarnas rent fysiska och ekonomiska säkerhet sköts mycket dåligt, och hur detta dessutom sällan problematiseras av de grupper i media och politik som har problemformuleringsprivilegiet. När brott främst drabbar de fattiga och redan utsatta påminns vi om riktigheten i von Treitschkes uttalande om att ”the weak go under to the strong” utan stat. Man kan här med mer moderna termer tala om klassaspekten i den svenska statens ointresse för medborgarnas fysiska säkerhet. Våldsbrott drabbar exempelvis främst de fattiga.

En följd av detta är även insikten att diverse livsstilar som HBT-aktivister och liknande kan röra sig fritt i samhället inte trots statens repressiva företrädare, som poliser, utan på grund av dem. En kanske inte helt betydelselös omkastning av perspektiven i en tid präglad av anti-auktoritära sentiment.

Homo homini lupus, man is a wolf to man
– Hobbes

Talande, om än mindre akut på kort sikt, är också nedmonteringen och det ständiga bantandet av den svenska försvarsmakten. Följden av detta blir att oavsett hur demokratiskt Sverige än är framöver finns det en risk att vår politik dikteras av andra stater, som kan vara mer eller mindre demokratiska. Närbesläktad är den problematik som finns kring överlämnandet av nationell suveränitet till mer eller mindre demokratiska övernationella strukturer.

Politiken som ett biljardbord

Det politiska och antropologin

True democracy, for Schmitt, means popular sovereignty, whereas liberal democracy and liberal parliament aim at curbing popular power. For Schmitt, if democratic identity is taken seriously, only the people should decide on their political destiny, and not liberal representatives, because ”no other constitutional institution can withstand the sole criterion of the people’s will, however it is expressed.” Liberal democracy, argues Schmitt, is nothing else but a euphemism for a system consecrating the demise of politics and thus destroying true democracy.
– Tomislav Sunic

Tankarna kring det politiska utgår ofta från att människan till sin natur är ett politiskt djur, och att deltagande i en politisk gemenskaps projekt är en del av det meningsfulla livet, det som skiljer människan från andra djur. Samtidigt har Carl Schmitt visat hur det liberala idealet är apolitiskt, och helst ersätter det politiska med marknaden och moralen. Följden av detta är en situation där utrymmet för det politiska inskränks, vilket då också gäller utrymmet för demokratin. Detta har idag också en del inom vänstern insett. Man kan misstänka att när det politiska trängs tillbaka ökar känslorna av meningslöshet i samhället, detta inte minst då statistik visar att självmordstalen aldrig är så låga som under det mest extrema fallet av det politiskas primat; kriget.

History is simply a piece of paper covered with print; the main thing is still to make history, not to write it.
– Otto von Bismarck

Det politiska och mångkulturen

…when states are acquired in a province differing in language, in customs, and in institutions, then difficulties arise… establish settlements in one or two places; these will, as it were, fetter the state to you… settlements do not cost much, and the prince can found them and maintain them at little or no personal expense. He injures only those from whom he takes land and houses to give to the new inhabitants, and these victims form a tiny minority.
– Machiavelli

Det politiska och det etniska är skilda begrepp, men en analys med utgångspunkt i det politiska innehåller ändå slutsatser gällande det mångkulturella samhället. I ett sådant finns det en betydande risk att människor har dubbla lojaliteter, både mot Sverige och sin etniska grupp eller hemland. Ett särskilt tydligt exempel på detta var när den svenska invandringspolitiken lett till att många serber levde i Sverige samtidigt som den svenska utrikespolitiken präglades av stöd för kriget mot Serbien. Denna explosiva kombination kostade som bekant utrikesminister Anna Lindh livet. Oron för liknande händelser ledde på sin tid till att japan-amerikanerna sattes i läger under Andra världskriget. I vår tid kan de återkommande upploppen i olika europeiska förorter delvis också förklaras med denna lojalitetskonflikt.

The Balkans start in the slums of Vienna.
– Otto von Bismarck

Ur ett rent politiskt perspektiv är det alltså tveksamt om man aktivt ska verka för att skapa en mångetnisk situation i ett land. Samtidigt har många, från Machiavelli till moderna demokratiforskare, noterat att etniskt homogena stater tenderar att vara mer stabila än sina mångetniska motsvarigheter.

Cesare Borgia

Det post-politiska samhället

Tillämpar man det politiskas begrepp på det samtida samhället slås man snart av hur begreppen förändrats, och hur deras relationer är samtidigt diffusa och incestuösa. Vi har ett samhälle präglat av anti-auktoritära auktoriteter, privata aktörer som är mäktigare än politikerna, krig som inte kallas krig, et cetera.

Det kanske mest intressanta här är existensen av anti-auktoritära auktoriteter, alltså makthavare som ser med skepsis på makten som fenomen och hellre beskriver sig som något annat. Arvet från 1968 är här starkt, en av historiens ironier är att många av de gamla anti-auktoritärerna idag sitter i maktpositioner. En intressant följd av detta är hur indignationen blir större när poliser uttalar sig politiskt inkorrekt än när gamla människor mördas och rånas. Överhuvudtaget har stora delar av makthavarna en mycket ambivalent relation till statens repressiva aspekt, det kan alltså inte vara helt avundsvärt att arbeta som polis eller annan myndighetsperson i dagens Sverige.

Samtidigt har dessa anti-auktoritära sentiment spridits i betydande delar av befolkningen, vilket gör att den distinktion av befolkningen i ledare och ledda som det politiska bygger på ständigt ifrågasätts. På samma gång ser vi att även makthavare som inte vill se sig själva som utövare av makt är kapabla att utöva den när deras intressen hotas. Men de gör det ofta på ett sätt som präglas av dumhet och oginhet, som när de dömer oliktänkande genom juridiskt mycket tveksamma resonemang eller när oliktänkande hängs ut och skolelever med fel åsikter underkänns av sina toleranta lärare. Inte heller här kan något ansvar utkrävas, besluten kan sällan överklagas, och inte heller kan de påverkas genom den demokratiska processen. Schmitts och von Treitschkes ärlighet framstår alltså paradoxalt nog som mer demokratisk än anti-auktoritärernas alternativ.

En minst lika oroväckande tendens är att det politiska ersätts av privata aktörer, som folket inte kan påverka och heller inte utkräva något ansvar från. Detta gäller inte minst media, som genom sina drev i praktiken behärskar politikerna och ytterst tycks ha problemformuleringsprivilegiet.

Anyone who has ever looked into the glazed eyes of a soldier dying on the battlefield will think hard before starting a war.
– Otto von Bismarck

En central aspekt av det samtida samhället är också dess apolitiska karaktär, något Carl Schmitt på sin tid kopplade till borgarklassen. För den liberala världsåskådningen är kollektiva projekt överhuvudtaget suspekta, och det politiska reduceras därför medan det ekonomiska och det moraliska tar dess plats. Samtidigt är det politiska en naturlig del av historien, och även om namn och synsätt förändras försvinner det därför inte. Vad vi därför ser är hur moralens och humanismens primat i politiken leder till sällsynt inhumana krig, där man inte kan erkänna att fienden är en politisk fiende utan använder begrepp från moralens sfär för att avhumanisera honom eller henne. Följden blir att fienden går från att vara en rival till att bli en fiende till allt som är gott och mänskligt. Vi ser detta i utrikespolitiken, där varje ny fiende till USA är en ”ny Hitler” vars folk inte kan behandlas enligt gängse folkrätt. Vi ser det också i det inrikespolitiska spelet, där Sverigedemokrater och andra nationalister inte betraktas som de politiska aktörer de är utan som omoraliska monster. Man kan för att bekämpa dessa återigen sätta de normala spelreglerna ur spel. I jämförelse är faktiskt Schmitts ”cyniska” perspektiv det mer humana. Det erkänner å ena sidan att fienden är en fiende på grund av en intressemotsättning, men å andra sidan innebär den inte att man måste avhumanisera honom eller henne, inte att man måste moralisera. Moralen kan på sin höjd påverka hur man behandlar en slagen fiende. Man kan också notera att den svenska krigföringen i Afghanistan inte erkänns som ett krig.

Det politiska är som synes ett subversivt begrepp, när vi konfronterar våra folkvalda med de krav det innebär att vara ledare och faktiskt utkräver ansvar för deras ledarskap. Vi finner då att det kan verka behagligt att som en Schyman tala om hur vi kan uppnå ”jämställdhet” genom en ”jämställdhetsfond”, eller att som en Reinfeldt tala om ”utanförskap”, men detta tillhör snarare ideologins och pseudomoralens sfärer. Politikens primära uppgift är att garantera befolkningens säkerhet, först när detta är avklarat kan man övergå till den senliberala borgarklassens mer omhuldade fixa idéer. Och även då bör man fråga sig om de är förankrade i den politiska och historiska verkligheten eller bygger på utopier från pseudomoralens sfär.

Relaterat

Tomislav Sunic – Liberalism or Democracy?

von Treitschke

Machiavelli och Fursten

Carl Schmitt och det politiska

Carl Schmitt och suveränen

Carl Schmitt – Land och hav

Sun Tzu och krigets konst

Legitimitetskrisen och det apatiska samhället

Oligarkins järnlag

Reflektioner kring mångetniska demokratier

Anark – Carl Schmitt och det politiska fiendebegreppet del 1