Det identitetspolitiska spelfältet i Sverige, del 2

Historiskt sett har svenskarna inte behövt organisera sig utefter identitetspolitiska principer. Nationalstaten Sverige, svenskarnas land, var ett enda stort identitetspolitiskt projekt, inom vars ramar man kunde ägna sig åt andra saker än att ständigt slå vakt om sin rätt i förhållande till andra folkslag. Att Sverige var svenskarnas land var den självklara utgångspunkten, för folket likväl som eliten.

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Debatt, Historia, Identitarism, Ideologi, Inrikespolitik, Invandringspolitik, Konservatism, Liberalism, Metapolitik, PK, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Sverigedemokraterna, Vänstern

Det här är del två i serien om Det identitetspolitiska spelfältet i Sverige, klicka här för att läsa den första delen.

Historiskt sett har svenskarna inte behövt organisera sig utefter identitetspolitiska principer. Nationalstaten Sverige, svenskarnas land, var ett enda stort identitetspolitiskt projekt, inom vars ramar man kunde ägna sig åt andra saker än att ständigt slå vakt om sin rätt i förhållande till andra folkslag. Att Sverige var svenskarnas land var den självklara utgångspunkten, för folket likväl som eliten. Samröre med andra folk, både vänskapliga och antagonistiska, sköttes på den mellanstatliga nivån – inte inom landets gränser. Det är alltså något relativt nytt för svenskarna att tänka på sig själva som stående vid sidan av, och som varandes något annat än, den svenska statsbildningen. Att statsbildningen inte på ett självklart sätt slår vakt om svenskarnas intressen, eller att svenskarna inte på ett självklart sätt har lojalitetsband till staten – är svårt för många svenskar att internalisera.

tc

Den etnosvenska identitetspolitiken verkar i samma miljö, och har samma förutsättningar, som all europeisk, och europeiskättad, identitetspolitik globalt – oavsett om vi talar om Europa, USA, Sydafrika eller Australien. Denna ”miljö” är den hegemoniska världsordning som etablerades efter Axelmakternas förlust i andra världskriget. Det tog några decennier efter krigsslut, och en hel del ihärdigt arbete från ett fåtal vänsterintellektuella, innan den meningsskapande berättelsen, myten, om andra världskriget, och dess implikationer, var helt konstruerad.

Alla samhällen behöver en meningsskapande berättelse som ramar in och strukturerar upp tillvaron. Historiskt sett har religionen fyllt den här funktionen. I vår sekulariserade tid har dock ideologi tagit över som sammanbindande kitt. Ingenting har influerat den samtida överideologin mer än föreställningarna om vad som ägde rum i Tyskland mellan åren 1933 och 1945. Det finns inte tid att gå in på alla nyanser i den efterkrigstida ideologin, men några ”lärdomar” som det tycks råda absolut enighet kring, i hela västvärlden, är att:

1) Vita homogena nationalstater är förlegade och måste upplösas.

2) Motstånd mot detta i form av vit identitetspolitik måste motarbetas med alla till buds stående medel, annars kan vi få en ny Hitler.

3) Icke-vita länder och folk har, till skillnad från vita, rätt till nationer, och rätt att engagera sig identitetspolitiskt.

sl

Konsekvenserna av de här, uppenbart orättfärdiga förställningarna, är att vita håller på att trängas tillbaka globalt. Vi håller på att förlora våra hemländer till folk som inte tycker om oss, och som inte respekterar oss. Vi kommer, om de här föreställningarna inte motarbetas, förr eller senare utvecklas till en liten, hatad, minoritet i våra egna hemländer. Detta öde finns inbakat i själva premisserna för den efterkrigstida ideologin; och det globala etablissemanget, regeringar, media, storföretag och vänstern, gör allt som står i deras makt för att upprätthålla det här paradigmet, som till själva sin struktur är fientligt mot européer och europeiskättade människor. Denna ideologi kan med rätta kallas genocidal.

I Sverige har kampen mot den här världsordningen primärt formerat sig kring motståndet mot massinvandringen från tredje världen. Det här motståndet tog sin början på 1980-talet, och har tagit en mängd olika former, samt iklätt sig en mängd olika ideologiska fernissor. Motståndet har varit mer eller mindre uttalat identitetspolitiskt, allt från renodlad aggressiv etnonationalism, till invandringskritisk skattepopulism. Från Klas Lund, till Ian Wachtmeister – så att säga.

Ett par definitioner

En politik kan vara implicit pro-svensk, utan att för den sakens skull uttalat företräda det etnosvenska särintresset. För att återigen låna ett exempel från USA; Donald Trumps politik avancerar i praktiken de vita amerikanernas intressen, utan att han för den sakens skull talar öppet om ”vita amerikaners intressen”.

Ett axplock: Inreseförbudet för muslimer har gått igenom (med ett par modifikationer), en kommission för att utreda och slå ned på valfusk (ett grasserande fenomen i icke-vita valdistrikt i USA, demokraterna är drivande), arresteringar av illegala invandrare har gått upp, den legala invandringen kommer enligt planer att halveras under en tioårsperiod och lågkvalificerade invandrare är inte välkomna, en utredning har tillsats av justitiedepartementet med syftet att utreda om affirmative action missgynnar vita som ansöker till college. Alla de här åtgärderna är, om man kontrasterar dem mot de senaste 50 årens politik, kraftfulla pro-vita åtgärder, som kommer stärka de vita amerikanernas positioner i årtionden framöver. Detta kan kontrasteras mot den förre republikanske presidenten George Bush, vilken hade neo-konservativa krig, skuldavskrivning för fattiga länder och kampen mot AIDS i Afrika, som sina huvudsakliga prioriteringar – inte att gynna de vita väljare som hade röstat fram honom till vita huset.

Samtidigt måste man också komma ihåg att det finns gott om exempel på partier, agendor och organisationer, som sänder ut pro-vita signaler, men som i själva verket är energifällor och falsk opposition. UKIP och Brexit är bra exempel på det här. När det kommer till den demografiska frågan, vilket är den enda frågan brittiska nationalister borde bekymra sig över, innebär Brexit varken till eller från. Om man även i framtiden har en illojal politisk elit – vilket är fallet i Storbritannien – kommer Brexit bara bli en tom dumkonservativ gest. Alla dessa år av strävanden, röster och politiskt arbete, som resulterade i Brexit, har varken gjort till eller ifrån när det kommer till den icke-vita invandringen till Storbritannien. UKIP har nu av allt att döma kollapsat, och kvar står britterna utan någon kraft som kan avancera deras intressen. En dyrköpt doft av patriotism och ”rule Britannia”, som har möjliggjort minst ett par decennier till av ostörd utomeuropeisk invandring till Storbritannien.

Men hur är det med uttalat etnonationalistiska partier och rörelser? Är det inte bättre att släppa hela den ”implicita” biten, och bara öppet förespråka europeiska intressen?

Det är förmodligen inte fel med öppet identitetspolitiska aktivistorganisationer, och när det kommer till mediakanaler och tankesmedjor är en öppen pro-svensk hållning det enda intellektuellt rimliga, men när det kommer till politiska partier och kandidater som strävar efter realpolitiskt inflytande, måste idén avvisas. Det räcker med att se vad som hände med Gyllene Gryning (oavsett vad man har för åsikter om det partiet i övrigt), eller hur stat, media och storföretag, slog ner på alt.-högern i samband med, och strax efter, Charlottesville, för att förstå att den efterkrigstida ideologin är något mycket konkret. Vi har inte att göra med en retorisk halmdocka här, utan en maskin som kommer krossa all öppen och framgångsrik pro-europeisk verksamhet, var helst den dyker upp i Västvärlden. Den institutionaliserade anti-vita världsordningen måste därför först brytas ned inifrån, innan verklig framgång kan nås. Trump är ett bra exempel på en sådan mullvad som gröper ut systemet inifrån genom reformer, och genom hans sätt sätt att bemöta den politiskt korrekt konsensusen, och jag tror att Sverigedemokraterna kan fylla en liknande funktion i Sverige – i bästa fall.

Sverigedemokraterna, den svenska identitetspolitiken och åsiktskorridoren

sd

sd2

Problemen i Sverigedemokraterna är välkända för de flesta. Den nepotism, inkompetens och småaktighet som är vanligt förekommande i de flesta svenska riksdagspartier, finns i dubbel eller trippel utsträckning i Sverigedemokraterna. Uteslutningarna är ett välkänt problem. Det kan visserligen vara begripligt att utesluta folk som inte lyckats hålla uppe det ”anti-rasistiska” skenet, men uteslutningarna av Kasselstrand, Hahne och Enh var ur den synvinkeln helt obegripliga – dessa uteslutningar bidrog snarare till att minska basen av högkompetenta och intellektuellt skärpa företrädare, d.v.s. sådana som vid sidan av andra goda egenskaper, även har förmågan upprätthålla fasaden, till skillnad från vargtröjeföreträdarna som ofta är de som avslöjas med grodor. Mattias Karlsson utfall mot den alternativa median är också obegriplig och kontraproduktiv, och ett utslag av ledningens begränsade taktiska framförhållning.

Men hur stora problem Sverigedemokraterna än har haft internt, har de haft en klar fördel, nämligen det politiska och mediala etablissemanget, och dess totala tokreaktion på paritets inträde i riksdagen. Etablissemanget enda mål efter Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, var att slänga ut det igen – något utrymme för dialog fanns inte. Det var inget fel på förd invandringspolitik eller det mångkulturella samhället. Allt var ordningsstörarna och uppstickarnas fel, de skulle straffas.

Den första åtgärden var migrationsuppgörelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet, vilken innebar en djuplodande liberalisering av invandringspolitiken, och bäddade för migrationskatastrofen 2015. Det uttalade syftet med uppgörelsen var att straffa och demoralisera Sverigedemokraternas väljare. Hur Reinfeldt trodde att uppgörelsen skulle leda till minskat stöd till Sverigedemokraterna är mycket otydligt. Uppgörelsen kan nog tolkas som ett uttryck för ogenomtänkt vrede, från statsministerns sida, en strävan efter hämnd.

Nästa steg i planen var det taktiska släppandet av järnrörsvideon, och den därpå följande överreaktionen. Journalisterna släppte den opartiska charaden, vilket resulterade i att partiet ökade i opinionen. Slutligen försökte Expressen skrämma vanliga svenska medborgare till tystnad genom uthängningar och kampanj-journalistik, allt i samarbete med det våldsbejakande AFA. För denna hot-kampanj belönades AFA-dokumentation, numera kallad researchgruppen, med guldspaden – dock ledde det hela bara till att sympatierna för Sverigedemokraterna ökade.

Etablissemangets överreaktion, i kombination med stadigt ökande invandring under 2013 och 2014 som ett resultat av Reinfeldts öppnafamn-inställning till tredje världen, ledde till att Sverigedemokrater fördubblades i valet 2014. Efter valet förlorade de svensk-fientliga momentum och självförtroende. Det började talas om att det var dags att ”lyssna på Sverigedemokraternas väljare”. Men det stora slaget mot det invandringsvänliga och mångkulturella narrativet var flyktingkatastrofen 2015, och de därpå följande åtstramningarna i invandringspolitiken.

Efter åtstramningarna var det som att korken gick ur hela systemet. Sverigedemokraternas rusade i opinionen och blev näst största, och i viss mätningar största, partiet – otänkbart bara några år tidigare. Debatten försköts, och förskjuts fortfarande. Det går inte att nog betona de borgerliga ledarskribenterna på Svenska Dagbladets och Göteborgs Postens roll i förskjutningen av debatten. Ivar Arpi och Alice Teodorescu, men även oberoende borgerliga debattörer som Ann Heberlein, Thomas Gür, och Tino Sanandaji samt ett antal ledarredaktioner ute på några mindre lokaltidningar. Var dessa personer i sin tur har fått input och inspiration ifrån, kan vi naturligtvis bara spekulera kring. Läser de kanske Fria Tider, Motpol – kanske skrollar de Flashback? Jag råkar veta att vissa gör det, men det är allt jag tänker säga om den saken….

Det förevarande paradigmet är fortfarande i gungning, och vad som ska komma efter är fortfarande osäkert – det sker förhandlingar. För etnosvenska identitetspolitiska aktivister gäller det att hålla liv i den här instabiliteten så länge det bara går. Vi har ingenting att förlora på polarisering och osäkerhet – vi måste hålla grytan kokande så länge det går, vi vet inte när vi får en sådan här chans igen. Etablissemangets folk försöker täcka sina förluster så långt det är möjligt, men de har egentligen ingen plan för att bromsa utvecklingen. Delegitimiseringen av icke-vit identitetspolitik, öppningen för tal om volymer, samt öppningen för talet om kulturskillnader –allt hänger ihop, och förskjutningarna är i sig själva ett exempel på ett etnosvenskt avancemang. Ett västerländskt samhälle som uppmuntrar icke-vit identitetspolitik, kommer per definition vara ett invandringsvänligt land – ett västerländskt samhälle där man angriper icke-vit identitetspolitik, kommer också vara mer öppet för restriktiv invandringspolitik och ha en mer försonande hållning till den den inhemska identiteten. Vänstern har förstått det här sedan länge, och det är därför fri invandring, icke-vit identitetspolitik och s.k. ”anti-rasism” alltid hängt ihop för dem.

Sverigedemokraternas roll i den här utvecklingen kommer även i fortsättningen vara som tungan på vågen mellan blocken, och som den kraft som kommer tvinga fram förskjutningarna inom blockpolitiken. Resultatet kommer antingen bli trianguleringar eller ohederliga allianser mellan de borgerliga och det rödgröna – båda sakerna driver på utvecklingen i rätt riktning, den första genom att implementera en pro-svensk politik, den andra genom att skärpa konfliktlinjen ”SD vs. sjuklövern”. Med lite tur kan SD få ett mer direkt inflytande efter 2018, eller i alla fall efter 2022. Målet måste bli att normaliseras, samt växa till den grad, att partiet slutligen kan bära upp statsmakten.

Men vad är då Sverigedemokraterna för parti ideologiskt? Som jag pekade på tidigare finns det en slags ambivalens hos Sverigedemokraterna i partiets syn på det etnosvenska intresset, och deras syn på etnicitetsbegreppet över huvud taget. Men den som är bekant med partiets ideologiska rötter å ena sidan, och dess utveckling under Jimmie Åkessons ordförandeskap å andra sidan, och sedan jämför detta mot vad jag skrev tidigare om den globala anti-europeiska världsordningen, framgår det ganska klart vad som har hänt. Sverigedemokraterna är ett svenskt parti som verkar för de etniska svenskarnas intressen. Partiet skapades för att värna och skydda den etnosvenska identiteten – men det har blivit tvungna att maskera sin agenda, och förändra sin retorik, för att inte bli krossat. Att detta är sant bekräftas nyligen av den föredetta Sverigedemokratiske tjänstemannen Christoffer Dulny i en intervju med Red Ice, och jag har själv fått det bekräftat genom mina kontakter nära partitoppen.

Att det finns risker med den här strategin är uppenbart. Det finns en risk att det som bara är retoriska finter idag, i framtiden faktiskt kan bli något som företrädarna själva tror på. Det finns en risk, när det lilla kompisgänget i partiets topp så småningom byts ut, att intressen som inte vill svenskarnas väl tar över styret av partiet. Det finns en risk att Sverigedemokraterna i rollen som framtida makthavare, börjar tänka mer på stabilitet i landet, än att avancera etnosvenskarnas intressen. För att undvika det här behövs det en tydligt färdplan framåt för den etnosvenska identitetspolitiska agendan – detta kommer jag diskutera mer i mitt nästa inlägg.

Gästskribenten driver bloggen Biopolitik, med fokus på biologi, demografi, sociologi, kultur och politik – och skärningspunkterna där emellan.

Pin It
  • Patria

    Pratet om ”rätt” för vita att behålla sina nationer är illusoriskt nonsens. Vem skulle ge dem detta? Vita svenskar har samma ”rätt” att fortleva på sina territorier som deras förfäder hade att kolonisera dem – d.v.s. ingen alls. De gjorde det för att de ville det, inte för att någon särskild övermakt förärat dem denna rätt. De tog för sig för att de ville, och likaledes vissnar de bort och går under om de inte önskar eller förmår något annat. Lev eller dö – så enkelt är det.

    • Baldersvis

      Vem skulle ge oss den rätten? Vi och många av våra motståndare. Jag har aldrig stött på någon som utan att slå knut på sig själv kan neka svenskarna rätten till sitt fädernesland samtidigt som de inte har några problem med att Afrika är afrikanskt. Det innebär givetvis inte att det är någon metafysisk kraft som ser till att det är så. Däremot finns det under lagret av påklistrad kulturmarxism hos många en underliggande insikt om att vi har ”rätt”.

      • Patria

        Det är bara så mycket med ”rätt” – problemet ligger i språket: någon annan måste ge sin tillåtelse. Om de inte gör det då? Eller om de gör det, men lömskt och lögnaktigt uppsåt? Rätt är förvisso ett diffust och föränderligt begrepp.

        • Patria

          ”med lömskt” ska det vara

        • Baldersvis

          Ja rätten måste hävdas annars försvinner den så småningom. Den fyller i alla fall inte någon vidare funktion om förutsättningarna för att upprätthålla den har grusats.

    • Har jag skrivit något om rättigheter i metafysisk mening i den här artikeln? Är inte den här artikeln ganska uppenbart en rent maktrealistisk analys, helt utan metafysiska anspråk eller dylikt.

  • zeno

    affärsvärldens egen gossen ruda tar återigen bladet från munnen – denna gång gällande värdegrundsdogmen – som vanligt i orädda och franka ordalag;

    ”Resultatet – att dårarna nu styr på allt fler avdelningar i mentalsjukhuset Sverige – hade kunnat undvikas.”

    läs o njut gott folk

    vet inte hur mycket som kan citeras enligt netiketten så länkar

    länk: https://www.affarsvarlden.se/kronikor/erik-horstadius/forgiftad-vardegrund-6881988

    ps
    SD eller DÖ 2.018 – valet är givet

    • Parsifal

      Mycket intressant. Hörstadius förlägger alltså Åsiktskorridoren där många av oss länge annat att den hör hemma, på ett mentalsjukhus!

      • zeno

        kan hålla med om det – för inte fan hör en åsiktskorridor hemma i en öppen o fungerande demokrati i vart fall…

        även kjell-olof feldt har tydligen författat en pamflett vars slutsats är att det ”naiva” etablissemanget skapat ett fattigare o därmed farligare samhälle

        flashbackarna anser att det bara är billig opportunism att först efter pensioneringen tala ur skägget – ”bättre sent än aldrig” tycker jag däremot

        (alltför många svennar är som vi vet galet auktoritetstroende – läs hjärntvättade av flumskolan – och kan därför behöva lite hjälp att vakna upp o nyktra till

        även göran perssons uttalande om åkesson som en skicklig politiker verkar i samma riktning – kan vara att betongsåssarna insett att man för att försäka rädda vad som räddas kan av folkhemmet måste ge åkesson all den hjälp som går)

        anders borg har väl även sagt att det troligast brakar loss på riktigt runt 2018 och riksbankens minusränta är ju nu inne på sista versen(bank of england höjde i veckan)

        spännande tider i sikte således och själv tror jag att denna valrörelse tyvärr kommer komma att avspegla detta och bli ett tidens tecken så gott som något

        därför ladies and gentlemen ”please fasten your seatbelts – its gona be a bumpy ride”

        • Parsifal

          Faktum är att Göran Persson redan för tjugo år sedan pekade ut den tid vi nu lever i som den tidpunkt då det skulle gå upp för folk hur usla pensioner de skulle få och att många säkert skulle bli väldigt förbannade. Även många pensionsexperter har under lång tid varnat för social oro och andra svåra konsekvenser när det nya pensionssystemet slår i genom med full kraft. Det är där vi befinner oss nu. Som sagt, spännande tider väntar!

          • zeno

            well – DONT mention the war…

            https://www.youtube.com/watch?v=XkRRdth8AHc

          • zeno

            verkar som om ”pensionsförsäkringen” i form av försäljning av bostaden på ålderns höst kommer ha sina begränsningar – som den länkade AfV-artikeln beskriver så ”vrider o vänder” långivarna tydligen på lånekalkylerna för att inte lånen ska bryta mot den lag som säger att de bara får låna ut till kreditvärdiga låntagare

            verkar även som om berörda myndigheter är medvetna om vad som försiggår – någon som vet om konsumentverkets norm är densamma som socialtjänstens?

            min tolkning är att det inte gärna ska bli någon bostadskrasch innan valet är avklarat – det samma gäller nog även uppgörelsen angående höjd pensionsålder – efter valet blir det nog således två flugor i en smäll…

            länk till ”så dribblar bankerna med amorteringskravet”
            https://www.affarsvarlden.se/bors-ekonominyheter/sa-dribblar-bankerna-med-amorteringskravet-6883913

            bonusvideo
            https://www.youtube.com/watch?v=d-diB65scQU

  • Baldersvis

    Håller med om mycket i texten men att ett öppet svenskvänligt parti bör avvisas ser jag inte att det finns fog för. Visserligen kan man se på andra länder där det har misslyckats men förhållandena är samtidigt inte helt jämförbara och partierna har sett olika ut. Varje samhälle och nation har sina egna förutsättningar och möjligheter att utforma sitt eget uppvaknande. Metapolitik i all ära men vi behöver finnas på alla fronter och ha krafter som omvandlar det metapolitiska till politik. Vad har vi egentligen att förlora på att ett nationalistiskt parti uppstår jämfört med vad vi har att vinna? Med alternativmedia i ryggen är min bedömning att det finns goda möjligheter för att ett nationalistiskt parti ska kunna få 5-10 % 2018 eller åtminstone 2022. Det skulle ge oss en plattform som tillsammans med andra delar av vår rörelse skulle öka vårt inflytande över samhällsutvecklingen.