Abort ses av många som en självklarhet, och invändningar avfärdas kategoriskt som religiös fanatism. Men som så ofta annars fallerar argumentationen, och det visar sig att det inte alls är nödvändigt att ta avstamp inom religionen för att ifrågasätta aborter.

I

Abortmotstånd förknippas oftast med irrationellt tänkande och ”religiös fanatism”. Medan det förstås går att argumentera ganska bra mot abort från just ett religiöst perspektiv, är just detta en fråga där vanlig, ”hederlig” sekuläretik räcker alldeles utmärkt. Och frågan vi kommer till är helt enkelt varför det är fel att döda folk. Ur det andliga perspektivet handlar det främst om mördaren själv – inom kristendomen är mordet en synd som river upp själens relation till Gud, och buddhismen talar om att dödandet av andra människor söndrar mördaren och gör det omöjligt för honom att bli hel igen. I en sekuläretisk kontext är våld och i synnerhet dödande däremot fel på grund av att det drabbar offret.

Hur ”drabbas” man då av att dödas? Egentligen drabbas man ju inte alls; när man väl är död är det ju som om man aldrig funnits, och något ”lidande” som skulle kunna stöta humanistiska och utilitaristiska sensibiliteter finns ju egentligen inte. Skulle mordet innebära skräck och smärta kan det möjligen anses vara problematiskt därför, men att döda folk i sömnen eller skjuta dem i bakhuvudet fördöms tämligen generellt även det, i alla fall av de flesta. Det är alltså inte en fråga om att orsaka smärta eller på annat sätt påverka hur någon upplever världen. Vad är det då som gör det problematiskt att döda människor överhuvudtaget, om vi utgår från att man själv går själsligen och andligen oskadd från handlingen? Det enda rimliga antagandet är, att dödandet innebär att man berövar individen möjligheten att leva vidare. Man fråntar honom möjligheten att uppleva.

II

Om detta är grunden till varför vi fördömer dödande – att dödandet förtar offrets rätt att uppleva sin egen framtid – går de flesta argument som normalt anförs för abort snabbt upp i rök.

Den klassiska diskussionen kring när ett foster blir en människa är betydelselös. En person som ligger i koma har heller inget medvetande att tala om, men om vi ponerar att en läkare skulle kunna säga med all säkerhet att han om X antal månader kommer att vakna och utvecklas till en fullgod individ, skulle ingen ens överväga att anföra hans tillfälligt vegetativa stadium som ett argument för att döda honom.

Huruvida barnet kommer att få ett ”dåligt liv” blir ännu irrelevantare. Det finns i stort sett inga ofödda barn som kommer att lida med samma säkerhet som vissa missbrukare, barnsoldater eller psykiskt sjuka människor redan lider och kommer att lida. Få argumenterar för nådemord på människor vi bedömer lever olyckliga liv. En mystisk förutsägelse kring hur barnets liv kommer att bli (eller rättare sagt skulle kunna bli) är inget argument för att ta det av daga.

Diskussionen kring kvinnors rätt till sina reproduktiva funktioner blir inte heller nämnvärt relevant, så länge kvinnor har möjlighet att avstå från sex. Preventivmedel sänker argumentets värde ytterligare, och välfärdssystem och adoptionsmöjligheter reducerar det till nästan intet. Ingen skulle anföra förälderns ”rätt till sitt fria val” för att motivera att redan födda, eller kanske halvt uppvuxna barn, togs av daga. Inte ens om de sov eller var tillfälligt medvetslösa – det är återigen inte avbrottet i medvetandeströmmen som utgör det oetiska i dödandet, utan berövandet av framtida medvetandeström.

III

Sedan är det förstås inte riktigt så enkelt som ovanstående schema kanske gör gällande. Vi har förstås de (visserligen försvinnande få) fall av foster som går en säker död till mötes strax efter födseln eller barn som är produkter av våldtäkter och incest. Abortfrågan är, som de flesta frågor, ingenting att uttala sig tvärsäkert och generellt om – vare sig man tillhör totalförbudslägret eller de som ser det som någon sorts sakral rätt att knulla och vill undanröja varje tänkbar konsekvens av det beteendet. Det är också viktigt att understryka att det inte går att peka finger på kvinnor eller par som i dagsläget väljer att göra abort – samhället har fråntagit dem varje tänkbar möjlighet att förstå att det ens skulle kunna finnas något problem med det. Fördömanden och hetspropaganda är kontraproduktivt. Att abort däremot i princip är omöjlig att motivera moraliskt ur något som helst relevant perspektiv kan man däremot påstå med ganska mycket kött på benen.

Man kan invända att det egentligen är rätt poänglöst att argumentera sekuläretiskt överhuvudtaget – strängt taget är ju etiken i det ateistiska samhället helt beroende av överenskommelser, och vi skulle ju kunna bestämma att det är helt rätt att döda alla vi inte tycker om. Vem skulle stoppa oss? Ändå är det, oavsett vilket perspektiv man argumenterar utifrån, värt att kräva konsekvens av sina meningsmotståndare. Abortförespråkare (för i Sverige är det just detta det handlar om) saknar den helt, och har dessutom mage att mena att de är de ”rationella”.

Fem veckor gammalt foster

Om skribenten: Solguru

Solguru tar avstamp i perennialism och Tradition, och i en politiskt reaktionär grundinställning, och försöker erbjuda en blandad kompott av perspektiv och kulturella fenomen. Här diskuteras och kritiseras modernitetens olika aspekter, från sekularism och humanism till mångkultur och feminism. Även positiva fenomen behandlas - kultur i dess olika former, och infallsvinklar som kan bereda en utväg ur eländet vi kallar nutid.