Coronakravaller

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Ideologi, Inrikespolitik, Politik, Rekommenderat, Samhälle

För ett par månader sedan skissade jag på en text om coronademonstrationerna i Tyskland, Holland och Storbritannien. Det var ett intressant fenomen, inte minst historiskt och politiskt betraktat. Annat kom emellertid emellan och någon text blev det inte, vilket är beklagligt givet gårdagens demonstration i Stockholm. För även om den var betydligt mindre, både till omfattningen och våldsinslagen, än sina motsvarigheter i Holland och Berlin, finns det intressanta likheter med andra europeiska demonstrationer mot coronahanteringen. Dessutom erbjuder jämförelserna med liknande demonstrationer i övriga Europa en värdefull distans till gårdagens.

Man kan inledningsvis notera att den offentliga debatten i flera europeiska länder upphört att fungera. Det gäller invandringen, alla tystade debatters arketypiska prejudikat, men det gäller också sådant som utrikespolitik och hantering av pandemin. Ett begränsat etablissemang har monopoliserat debatten och tenderar att resonera likadant. Att så kallade ”foliehattar” har invändningar mot detta demokratiska underskott är egentligen varken förvånande eller illegitimt. Coronademonstrationer av varierande omfattning och intensitet är förutsägbara mot bakgrund av en ”debatt” som slutat fungera, oavsett vad man i övrigt tycker om grupper som Frihet Sverige är de en naturlig följd av att eliten inte längre kan kommunicera med befolkningen på ett acceptabelt sätt. Legitimitetskrisen är välförtjänt och har konsekvenser.

Det hela stämmer väl in på den modell med konflikt mellan folk och etablissemang som utvecklats av bland annat Joel Kotkin, Christophe Guilluy och Samuel Francis. Att många människor upplever att deras röster inte hörts i samband med politiska beslut i stil med lock down är en sida av detta. En annan är att det finns en kritisk massa av medborgare som, för att citera en intressant artikel om de omfattande kravallerna i Holland under januari, ”hatar systemet”. I Holland handlar det bland annat om unga, som istället för att få del av föräldrarnas sociala trygghet upplever hur de blir en del av prekariatet och inte har råd att flytta hemifrån. Både infödda holländare och invandrare tycks ha tagit del i kravallerna. Situationen är snarlik i Tyskland, även där finns ett betydande missnöje med den förda politiken och då inte bara avseende corona. Här finns också politiska miljöer som Reichsbürger, vilka inte erkänner statsbildningens legitimitet (jämför amerikanska Sovereign Citizen-miljön). I frågan om corona överlappar demonstrationerna miljöer med kopplingar till new age och ”konspirationsteorier” av olika slag. På gott och ont kanske ska tilläggas, som vi såg med amerikanska QAnon bidrog liknande föreställningar till stark motivation men till priset av brister i analysen och optiken. Detta är dock en ofrånkomlig fas när vanliga människor tvingas bryta med eliternas narrativ. Marx förbannade ”småborgerliga socialister”, dagens systemkritiker har QAnon att hantera.

Sprängkraften i demonstrationerna blev tydlig när delar av en stor demonstration försökte storma den tyska riksdagen. ”De flesta deltagarna var fredliga” frestas man tillägga, men det är en formulering som bara får användas om BLM. En jämförelse som placerar de två olika massprotesterna i relation till konflikten mellan folk och etablissemang, där den senare aktören har en radikalt annan syn på BLM än på coronaprotester. Det intressanta, politiskt, är oavsett vilket hur svårt makthavarna haft att hantera coronademonstrationerna (jämför ”stormningen” av Kapitolium). Systemet är, för att citera Quintus Curtius, ”extremt sårbart för störningar och fysisk makt”. Massdemonstrationer kan sannolikt bli det som bringar systemet på fall på sikt, om än inte nödvändigtvis kopplat till corona. Insikten om detta kan antydas av hur lite etablerade medier rapporterat om de franska gula västarna och kravallerna i flera holländska städer. Det är prejudikat de inte vill sprida. Däremot finns ett uppenbart intresse av att konflikten mellan folk och eliter avleds genom att spänningar uppstår inom folket mellan ”vaxxare och antivaxxare”. Vilket man bör vara medveten om när sådana spänningar uppstår, man bör då om möjligt gjuta olja på vågorna.

Värt att notera är avslutningsvis att motståndet mot coronapolitiken inte är en höger-vänsterfråga, utan skär genom historiska politiska miljöer. I Berlin deltog människor från både den radikala högern och den radikala vänstern, inklusive färgstarka gestalter som veganen, aktivisten och ”vegangstern” Attila Hildmann. I Storbritannien har coronaskeptikerna haft en starkare vänsterkoppling. Jeremy Corbyns äldre bror, den arketypiske konspirationsteoretikern Piers, har spelat en framträdande roll. Även i Sverige tycks det ha handlat om en salig blandning av människor. Oavsett politiska förtecken tenderar motståndarna att fokusera på hotet mot historiska fri- och rättigheter i samband med restriktionerna, en fråga som är värd att tas på allvar även om man i övrigt inte delar deras bedömning. Det hela kokar ner till Carl Schmitts analys av suveränen som den som utfärdar undantagstillståndet, frågan här gäller om undantagstillståndet, i form av diverse restriktioner, är påkallat och det är det som bör vara utgångspunkt för debatter.

Sammantaget finner vi att demonstrationerna mot hanteringen av pandemin är historiskt och politiskt intressanta. De belyser debattens död och elitens tilltagande inkompetens, de illustrerar även den konflikt mellan folk och eliter som Francis med flera beskrivit. Men de påminner oss också om hur sårbart systemet är för massdemonstrationer, våldsmonopolet är idag ”komplext”. De påminner oss också om att uttrycken för folkligt missnöje inte nödvändigtvis är felfria till en början. Men det kommer förhoppningsvis med tiden.