På den internationella kvinnodagen har det med tiden blivit något av en tradition att de bistra herrarna bakom Weblog Oskorei berör ämnen med koppling till kvinnors situation. Normalt brukar det handla om positiva inlägg om den nordiska kvinnans historia, i stil med artiklar om sköldmön i nordisk myt och kvinnors ställning under vikingatiden. Som den Nya Högerns företrädare konstaterat är nämligen de europeiska folken internationellt sett avvikande genom att de aldrig förslavat sina kvinnliga medlemmar. Det är ingen slump att den moderna feminismen först uppstod i Europa, oavsett vissa feminismers brister har det här funnits god jordmån för en syn på kvinnor som annat än tjänare åt män. Detta kan också synliggöras med referenser till vår historia.
Dagens inlägg kommer inte att vara fullt så positivt. Det har länge varit känt att feminismen är den svagaste länken i det politiskt korrekta idékomplexet. En potentiell följd av detta är att när kvinnors intressen står mot den officiella invandringsideologin är det de förra som får stryka på foten. Detta är förklaringen till att debatter om våldtäkt och sexuellt våld numera aldrig uppnår något egentligt momentum, de välkända sammanhang som aldrig får uttalas högt leder till att vissa diskussioner självdör i förtid och förvägras sin fulla sprängkraft. Detta trots att tryggandet av den rent fysiska säkerheten för medborgarna är den mest grundläggande uppgift en stat har. Tar staten inte sitt ansvar att skydda kvinnor från våldtäkt och andra former av våld på allvar framstår diskussioner om, exempelvis, kvotering som tämligen irrelevanta. Här finns naturligtvis också ett klassperspektiv, det finns tydliga intressekonflikter inom kollektivet ”kvinnor” och en av dessa rör hur man ska ställa sig till invandringspolitiken. Tongivande feminister har här mycket att vinna på att ansluta sig till den dominerande diskursen, trots att det inte krävs någon avancerad matematiker för att inse att flera invandrargruppers markanta överrepresentation som förövare av bland annat sexualbrott gör att antalet sådana brott ökar som följd av den förda migrationspolitiken. Här finns alltså en intressekonflikt mellan officiell feminism och de flesta kvinnors intressen.
Händelserna i Husby
Ett särskilt uppenbart exempel på detta är de mediala reaktionerna på den händelse där en grupp ensamkommande flyktingbarn (i praktiken ofta unga män) sexuellt ofredade en grupp elvaåriga flickor på Husbybadet. Händelsen i sig är frånstötande, men även medias reaktioner borde vara skäl till oro bland genuina feminister. Dessa reaktioner kännetecknas av en dialektik mellan selektiv upprördhet och tystnad som antyder att feminismen i viktiga frågor dels är satt på undantag, dels saknar förmågan att driva kvinnors intressen i en delvis ny medial verklighet.
När media väl uppmärksammat händelsen har det nämligen varit det faktum att invandringskritiska medier beskrivit det hela, möjligtvis felaktigt, som ”våldtäkt” snarare än som ”sexuellt ofredande” som haft nyhetsvärde. När man följt medias rapportering om det inträffade, kan man konstatera att de mer emotionella utspel som gjorts inte en enda gång handlat om förövarna utan återkommande om de bloggar och Sverigedemokrater som rapporterat om dem. Detta var särskilt tydligt i debatten mellan Björn Söder och Aftonbladets Jan Helin, där Helin var mycket upprörd men enbart på grund av Söders twittrande. För medias företrädare är alltså det verkligt upprörande inte att människor som enligt egen uppgift kommit hit som flyktingar tackar för gästfriheten genom att ofreda ursprungsbefolkningens barn sexuellt, det verkligt upprörande är istället att det finns främlingsfientliga grupper som anklagar dem för våldtäkt när det i själva verket ”bara” var sexuellt ofredande. Som Baudrillard skulle ha uttryckt det blir tecknet här viktigare än verkligheten, rapporteringen om en händelse blir mer verklig än händelsen i sig.
Man kan också notera att i den mån Feministiskt Initiativ ens hjälpligt berört området efter händelsen på Husbybadet, har det varit i form av en debattartikel med krav på en mer omfattande invandringspolitik. Tystnaden vad gäller själva händelsen kan förklaras med att sexuellt ofredande inträffar regelbundet. Tystnaden från feministiskt håll vad gäller medias implicita normalisering av det hela och totala avsaknad av fördömanden av förövarna, är betydligt svårare att rättfärdiga. Några feministiska röster som alls berört medias normalisering och osynliggörande i detta fall har mig veterligen inte alls förekommit, flickorna har kort sagt offrats för en medial logik enligt vilken Sverigedemokrater är värre än sexualbrottslingar. Denna logik har många feminister accepterat som önskvärd eller självklar.
Av detta kan vi dra några slutsatser. Media betraktar sexuellt ofredande som en icke-händelse och alltså som något normaliserat och oproblematiskt, samtidigt som unga flickors rätt till sina egna kroppar prioriteras lägre än en ostörd invandringsdiskurs och -politik. Media har i sina reaktioner instrumentaliserat flickornas rätt till sina kroppar, osynliggjort dem och förvandlat dem till icke-personer för att istället föra fram förövarna som offer. Som feminist bör man alltså reflektera kring vilken grupp som idag bäst representerar unga flickors och kvinnors intressen: svensk media eller svenska nationalister. När de unga aktivisterna i Nordisk Ungdom demonstrerade mot de inblandade flyktingbarnen bör man som feminist fråga sig om det verkligen var så enkelt som att de ”hatar invandrare” eller om det snarare beror på att de delar de flesta feministers syn på vad man ostraffat kan utsätta unga flickor för. Den feminist som fortsättningsvis vill driva sina frågor bör därför bryta med det politiskt korrekta konsensus, bör sluta låta sina ställningstaganden dikteras av hänsyn till fortsatt massinvandringspolitik och till media. Den som inte klarar detta är en hycklare, som stillatigande tolererar att sexuellt våld bagatelliseras och relativiseras, och att offren av makthavare i bland annat media ställs i relation till andra hänsynstaganden.
Den genomsnittlige konsumenten av nyhetsmedia torde i detta fall ha svårt att dela uppfattningen att en möjlig felrubricering är värre än ett sexuellt ofredande utfört av påstådda flyktingar, man kan därför misstänka att media genom sin upprördhet här visar hur långt de fjärmat sig från en vanlig verklighetsuppfattning. Men som feminist bör man fråga sig om man vill associeras med herrar som Helin, för vilka offer för sexuellt våld enbart är av intresse när deras historia inte kan gynna fel partier. Risken för svensk feminism är att sexuellt våld på sikt av media kommer att behandlas som en främlingsfientlig fråga och därmed som en icke-fråga. En sådan utveckling har svenska feminister i så fall passivt understött genom sitt agerande i kölvattnet efter medias rapportering kring Husby.
Bakgrund
Henrik Johansson – Brev från mamman till antastad flicka fler offer för asylsökarna
Henrik Johansson – "Ensamkommande flyktingbarn" från Björkuddens transitboende misstänkta för sexbrott mot svensk flicka i Husbybadet.
Nordisk Ungdom – Protestaktion mot våldtäktsmän
Fria Tider – Mörkblå – inte brun
Kent Ekeroth – Maria Larsson har noll koll
Relaterat
Sköldmön i nordisk myt
Kvinnan i Nordens forntid
Camille Paglia
Reflektioner kring reproduktionen
Migrationspolitik ur ett genusperspektiv
SD, våldtäkterna och Sarnecki som apologet
Om skribenten: Joakim Andersen
