Återkommande i Europas historia är imperiet, och världshärskaren. Symboliken inkluderar bland annat den kejserliga örnen, lejonet och kronan. I sin idealtypiska form förenar världshärskaren politisk och sakral auktoritet, omges av myter, och ger upphov till en ordning som överlever det egna livsspannet med flera generationer. Gemensamt för flera av de europeiska världshärskarna är också deras oförmåga att lämna efter sig ett biologiskt arv, då de antingen saknat arvingar eller dessa mördats (detta gäller både Caesars, Alexanders och Fredriks söner).
Karl XII
I Sverige är sannolikt Karl XII den kung som tydligast representerar världshärskaren. Under hans regering var det svenska imperiet ännu omfattande, och hans militära segrar även i numerärt underläge är sådana som legender uppstår kring. Genom ritten genom Europa för han också tankarna till en tidigare, närmast mirakulöst snabb, ryttare, Fredrik II. I likhet med den siste hohenstaufern lade den unge karolinen också grunden till en ny ordning genom sådant som inkomstskatten, även deras intresse för vetenskapen förenar dem (i den svenske kungens fall matematiken). Om man delar Ernst Kantorowicz syn på världshärskarens relation till Afton- och Morgonlandet, där han genom sina erövringar i Morgonlandet för med sig något av den orientaliska härskarens auktoritet tillbaka till Aftonlandet, är den ”skägglöse dundergudens” allianser med kosacker, ottomaner och krimtatarer också av intresse.
Sverige ber oupphörligen om livslängd och seger åt kungen, den under polstjärnan belägna jordkretsens strålande ljus Karl XII, vars oövervinnerliga tapperhet under herkulisk kraftspänning fört honom till ärans höjder.
– Stockholms slott
I den folkliga föreställningsvärlden har den djupt troende krigarkungen heller inte varit svår att förena med olika mytiska arketyper. Här kan nämnas antipapistiska folksägner om Karl XII och påven, de populära historierna om hur han förklädd lärde känna sitt folk, och historierna om hur ”kung Järnhuvud” också var osårbar. Dessa föreställningar beskrivs av Ebbe Schön, och ansågs antingen bero på att en trollkvinna vid hans födelse ritat pentagram över hans kropp, eller att han fötts med segerhuva. Intressant ur ett mer symboliskt och traditionellt perspektiv är sådant som att kungen kallades Lejonet från Norden, i likhet med andra kungar hade Nordstjärnan som sin symbol, och dessutom en tam björn. Nordstjärnans starka koppling till den europeiska världsaxeln, Irminsul och Yggdrasil, är här intressant.
Alexander den Store
En tidigare världshärskare, som också just därför tydligare kunnat förverkliga arketypen, var Alexander den Store. Hans historiska bedrifter är intressanta i sig, men de myter som knutits till honom är också av stort värde. Dessa spreds bland annat bland judar, muslimer, kristna syrianer, zoroastrier och mongoler, och under medeltiden var historien om Alexanders äventyr och öde den näst Bibeln mest spridda. Richard Stoneman studerar i Alexander the Great – A Life in Legend dessa myter närmare. Några av dem berör den framtida världserövrarens födelse, och är intressanta inte minst då de påminner om motsvarigheter bland annat vad gäller Fredrik II.
Alexanders biologiska föräldrar anses normalt ha varit Olympias och den makedonske kungen Filip. Det makedonska kungahuset härstammade från Herakles. Vad gäller Olympias florerade det dock historier om att hon skulle haft ett ovanligt förhållande till ormar. Hon kom från Molossia, där det fanns en livaktig ormkult. Ormen var den egyptiske solguden Ammons djur, och Ammon sågs som en manifestation av Zeus. Ammons djur var också väduren, och det är då intressant att Alexander ofta framställdes som behornad. Inte heller var han den ende historiske gestalt som ansågs ha en orm som far, detta gällde även den romerske generalen Scipio Africanus och kejsar Augustus.
I de länder Alexander erövrade knöts andra föreställningar till hans härkomst. I Egypten menade man att hans far i själva verket var den siste inhemske faraon, Nectanebo. Den magikunnige Nectanebo hade försvunnit när perserna invaderade, och man menade att han tagit sig till Makedonien. Där hade han förälskat sig i drottning Olympias, och spått henne att hon skulle få barn med en gud. Denna gud var i själva verket Nectanebo själv, i Ammons gestalt. Följden av detta var dock att Alexanders erövring av Egypten inte behövde ses som ännu en främmande härskares intåg, utan som den gamla ordningens och dynastins återkomst. Till detta bidrog också att han restaurerade och byggde flera tempel.
Den persiska versionen av Alexanders härkomst innebar istället att han i själva verket var kejsar Darius halvbror (även om de här kallas Sekandar och Dara, och hans rike Rum). Även detta innebar dock att det persiska väldet inte fallit för en främmande erövrare, utan att en halvbror ersatt en annan. Stoneman noterar att historien om Alexanders födelse har tydliga likheter med den kristna, liksom att bilden av Olympias, ormen/draken och den nyfödde Alexander var en populär symbol för de antika hedningarna och under medeltiden. Sammantaget är hans bok alltså en spännande inblick i de föreställningar som knutits till världshärskaren som arketyp, bland annat vad gäller den mytiska härkomsten.
Relaterat
Alexander och Hyperborea
Kantorowicz Kejsar Fredrik II
Om skribenten: Joakim Andersen
