Det finns många vittnesmål och studier av den tidiga realsocialismens/bolsjevismens barbari och folkmord. Dessa har dock inte sällan det gemensamt att de är skrivna av antisocialister eller antisemiter, vilket minskar deras trovärdighet i mångas ögon. Extra intressant blir då The Bolshevik Myth, som skrevs av den rysk-judiske anarkisten Alexander Berkman efter att han återvänt till Ryssland från USA 1919. Berkman var till en början positivt inställd till den sociala revolution som ägde rum i Ryssland, men kom gradvis att ompröva sin syn på bolsjevikerna. Efter att de nya makthavarna brutalt kväst Kronstadtrevolten 1921 lämnade han Sovjet, djupt desillusionerad. Hans beskrivning av hur han går från entusiasm till besvikelse fångar delvis samma teman som annan kritik av bolsjevikerna, men samtidigt är den extra intressant eftersom han delvis delar deras ideal och eftersom den bygger på dagboksanteckningar.
Från social revolution till diktatur
Berkmans huvudtes är att den ryska revolutionen var en social revolution, som innebar att småbönderna tog över storgodsen, att arbetarna tog över fabrikerna och så vidare. Denna sociala revolution leddes inte av en enskild rörelse, utan det fanns många olika partier och ideologier som var inblandade, från bolsjeviker till socialrevolutionärer/narodniker och anarkister. Som den anarkist han var så ser Berkman det hela främst som de arbetande massornas eget verk. Hans entusiasm, och viljan att stödja bolsjevikerna trots skillnaderna i ideologi, fångas bland annat i följande stycke:
I ponder over Russia, a country in revolution, a social revolution which has uprooted the very foundations, political, economical, ethical… All forces must be bent, first of all, to secure the complete victory of the workers. Bourgeois resistance within must be crushed; interference from without defeated. Everything else will come later.
Berkman beskriver i sin bok hur denna sociala revolution usurperas av bolsjevikerna, och förvanskas till att bli en politisk revolution. I samband med detta utvecklar de rent diktatoriska drag, bland annat en säkerhetspolis (Tjekan) som med rätta fruktades för sina omänskliga övergrepp, och nya privilegier för den nya, röda, överklassen. Det är i beskrivningen av detta som Berkmans bok är som starkast, när han beskriver hur ”intellektuella” svälter eller hur människor som förlorat sina papper eftersom de blivit rånade blir gripna som ”desertörer”. Redan från början diskrimineras anarkisterna i Berkmans sällskap till förmån för bolsjevikerna. Arbetarna får magrare matransoner än ”viktiga” anställda. Berkman träffar tjekister som berättar att det bästa sättet att hantera spekulanter är att skjuta dem, och detta trots att många av dessa ”spekulanter” är vanliga fattiga medborgare. Gradvis inser Berkman att revolutionen har spårat ur till den grad att han inte längre kan stödja bolsjevikerna.
”The peasants are up in rebellion in our parts”, a tall man in fur cap puts in. ”I’m from the Ural. The razvyorstka has taken everything from the farmers there. They haven’t even enough seed left for the next spring sowing. In one village they refused to give up and killed a Commissar, and then the punitive expedition came. They flogged the peasants, and many were shot.”
Sådana händelser får Berkman att känna att bolsjevikerna svikit den sociala revolutionen.
Frågan man måste ställa sig är dock om Berkman är helt realistisk här, och om historien känner några exempel på sociala revolutioner som inte spårat ur och lett till diktatur eller någon form av nytt elitstyre. I den radikalkonservativa idétraditionen inser man att eliter med jämna mellanrum blir senila och korrumperade, och förlorar sin förmåga att leda och att möta utmaningar. Men detta leder snarare till en eliternas rotation, än till den rosenskimrande klasslösa situation som Berkman hoppades på. Detta innebär bland annat att frågan om vilka värderingar som vägleder eliten blir minst lika viktig (och här är anarkismen lika hjälplös som bolsjevismen, då de båda tror att ett samhälle kan fungera utan eliter). Likaså innehåller den radikalkonservativa traditionen insikter i massans psykologi, som Berkman saknar. Berkman ser ett utslag för denna psykologi i den sociala revolutionen, som han fäster stora förhoppningar vid, men han inser inte att det är något som historiskt är kortvarigt. Så klagar anarkister tidvis på bolsjevikerna eftersom främlingar i den närmast religiösa inledningen på revolutionen kunde falla i varandras armar på landsvägen och kalla varandra ”kamrat”. Detta tolkar vissa anarkister som början på något helt nytt, på ett paradistillstånd av gränslöst broderskap, och de skyller dess upphörande på bolsjevikerna. Men om de studerat andra religiösa massrörelser under historien så hade de vetat att dessa episoder, likt alla väckelser, alltid har ett slut.
Revolutionen äter sina egna
Ska man tro Berkman var bolsjevikerna som mest brutala mot de ideologier som egentligen stod dem närmast, och som hade velat fortsätta den sociala revolutionen. Detta gällde framförallt Berkmans egna, anarkisterna, men också den inhemska socialistiska riktning som gick under namnet SR, socialrevolutionärerna.
Intressant är också Berkmans beskrivning av problemen för en liten och illa omtyckt grupp att ta över statsmaskineriet. Gång på gång tar han upp hur bolsjevikerna dels rekryterar de gamla medlemmarna ur polis, militär och byråkrati, men också hur de rekryterar kriminella (i Odessa rentav gick i allians med den lokala maffian). Berkman går inte in på det så noga, men detta innebar också att de likt alla illa omtycka härskare ofta rekryterade etniska minoriteter för att sköta repressionen på lokalnivå. Att detta var början på en process som på sikt ledde till ett förstelnat terrorvälde, och som kom att innebära slutet även för många bolsjeviker, Bukharin med flera, torde inte kunna förvåna någon.
Judenheten i Ukraina
Det är dock inte bara den mest förenklade kommunistiska historieskrivningen som Berkmans vittnesmål korrigerar, utan även den förenklade antisemitiska historieskrivning som vill tolka den ryska revolutionen som enbart ett verk av ”Juden”. Berkman träffar nämligen många judar under sina resor, och deras syn på bolsjevikerna är inte direkt enhetlig. Där finns unga judar som går med i partiet, rentav i Tjekan, för att vinna makt, men där finns också religiösa judar som ser med avsky på bolsjevikerna , och gamla tanter som inte vet vad ordet revolution betyder. Ett par judar klagar bittert på att bolsjevikerna tvingar dem att dela sitt hem med gojer. Att judar var överrepresenterade i partiet framgår ganska tydligt av Berkmans beskrivningar, men också att de var en minoritet i judenheten som helhet och att bolsjevismen rentav innebar en intern konflikt i den judiska shtetl. Detta innebär naturligtvis att begreppet ”Juden” är intellektuellt och moraliskt oanvändbart, och att man alltid skall förtydliga exakt vilka grupper man avser.
Makhnovschina
Under sina resor i inbördeskrigets Ukraina stöter Berkman på flera revolutionärer. Den politiska och militära situationen var synnerligen komplicerad, och förutom de ”röda” och ett flertal ”vita” arméer (där det ingick allt från monarkister till socialdemokrater), så fanns där band av ”gröna”, ukrainska nationalister, krigsherrar som bytte sida lika snabbt som vi andra byter underkläder, och en anarkistisk krigsherre vid namn Nestor Makhno. Bönderna, och inte minst de judar som Berkman reste bland, kom att tillskriva dessa närmast mytiska egenskaper, och han får bland annat höra om en kvinnlig ”krigsherre” vid namn Mariusa som enbart dödade bolsjeviker och kommissarier. Dessa delar av boken tillhör de historiskt mest intressanta, då de ger en inblick i ett komplext inbördeskrig från ett relativt folkligt perspektiv.
Nestor Makhno tillhör de närmast nietzscheanska, eller titanska, gestalter som anarkismen med jämna mellanrum lyckades producera under sin tidiga historia. Makhno hade vuxit upp under fattiga förhållanden, och tidigt blivit anarkistisk aktivist. När Tsarryssland kollapsade kom han snart att befinna sig som ledare för en anarkistisk armé, i vars spår en social revolution med anarkistiska förtecken ägde rum (exakt hur långtgående denna sedan egentligen var har diskuterats). Han kom att bekämpa både tyska ockupanter, storgodsägare, borgerliga nationalister, vita krigsherrar, och mot slutet även Röda Armén. Det sistnämnda var en strid Makhnos bondesoldater inte kunde vinna, och han ändade sitt liv i landsflykt. Under sin tid i Ukraina gav han upphov till en hjältedyrkan, och gavs namnet ”baba” (Lillefar) Makhno, av de ukrainska småbönderna.
Värt att notera är att fenomenet Nestor Makhno hade varit otänkbart utan just det som många socialister ironiskt nog vill utplåna, nämligen existensen av historiska gemenskaper i form av bondesamhällen med delade värderingar och traditioner. Detta gäller förövrigt också de andra fallen av relativt framgångsrika anarkistiska massrörelser historiskt, nämligen Spanien och Mexico, där det var små och jordlösa bönder eller arbetare som nyss flyttat in till staden från landsbygden som var deras lojala och entusiastiska kämpar. Marx må ha menat att det isolerade livet på landet gjorde bönderna till reaktionära idioter, men historien har i den frågan inte gett honom rätt.
Att anarkisterna sedan romantiserat sina kortvariga och fåtaliga framgångsepisoder, och blundar för sådana mindre lovande inslag som att anarkisterna i Spanien inte sällan slog ihjäl homosexuella (”borgerliga dekadenta”), att ”baba” Makhno sköt antisemiter på stället, eller övergreppen på försvarslösa präster, munkar, nunnor och andra med ”fel” tro i båda länderna, får väl ses som psykologiskt ganska begripligt. Samtidigt demonstrerar de anarkismens inneboende naivitet, nämligen tron att man med våldsmakt kan avskaffa våldsmakten, bara man är tillräckligt god. Det är möjligt att det tillhör historiens ironier att anarkisterna vare sig i Ukraina eller Spanien lyckades hålla sig kvar vid makten länge nog för att man kunnat se vad de inslag av godtycke, ledarkult och övergrepp som redan på ett tidigt stadium visade sig hade lett till på lite sikt….
Hur som helst så ger Berkmans bok en intressant inblick i hur bolsjevismen urartade, ur ett oväntat perspektiv.
Om skribenten: Joakim Andersen
