För fem år sedan såg en blogg med namnet Webblogg Oskorei dagens ljus, med ett kort inlägg om könskvotering. Inledningsvis låg fokus på politisk korrekthet och indo-arisk traditionalism (där gestalter som Julius Evola och Georges Dumezil spelade en viktig roll), gradvis kom företrädare för den Nya Högern som Guillaume Faye och Alain de Benoist att få en mer central ställning och inläggen blev allt längre.

Under åren har också mycket positivt hänt. Den politiska korrektheten befinner sig på reträtt på ett sätt som 2005 kändes avlägset, intresset för våra arketyper växer i populärkulturen, och vi har idag både en identitär rörelse och en vital nordisk bloggportal med ett stort antal uppenbart intelligenta och gedigna medarbetare och läsare. Samtidigt finns det stora utmaningar, inte minst att den sionistiska och liberala problemformuleringen, där ”muslimerna” och deras ovilja att assimileras in i en i grunden sjuk kultur betonas på bekostnad av väl så allvarliga problem, vinner hegemoni i en tid när det folkliga motståndet mot det mångetniska projektet snabbt växer och hellre borde ta systemkritiska och etniska förtecken.

På bloggens födelsedag kan det oavsett detta vara på sin plats att publicera en längre intervju, som en socialist gjort i samband med ett uppsatsskrivande om identitarismen.

Intervju

Först, för att reda ut lite begrepp, vad menar du med…

…Identitet?

Om vi med identitet generellt menar en persons självuppfattning och medlemskap i olika grupper, kan det betyda lite av varje. När jag använder begreppet gör jag det mer specifikt, och syftar på de identiteter som har en kontinuitet över tid och placerar individen i ett sammanhang i tid och rum. Exempelvis lokala, regionala, etniska och meta-etniska identiteter, men även religiösa eller sociala identiteter kan vara viktiga. Jag identifierar mig exempelvis allt starkare med min lokala identitet, men samtidigt strävar jag efter att vara en representant för det indo-europeiska arv som går tusentals år tillbaka i tiden.

Krasst skulle man kanske kunna säga att min syn på ett lapptäcke av identiteter har mer gemensamt med den medeltida situationen än den moderna. Under medeltiden kunde man identifiera sig parallellt som europé, kristen, bosatt i en viss stad, medlem i en viss släkt, och i ett visst skrå/yrkesgrupp. I den moderna eran har det varit vanligt att en identitets betydelse överdrivits med folkmord som resultat, exempelvis ras, nation och klass. Men i en postmodern situation finns det förutsättningar för något bättre. Detta lapptäcke av överlappande identiteter är förövrigt en viktig del av den Nya Högerns vision av ett Imperium Europa. Men den har också tydliga likheter med anarkismens och federalismens ideal.

Jag menar att identiteten är viktig för att ge människan en känsla av mening och sammanhang, och att de identiteter som vuxit fram organiskt och historiskt ger en mer långsiktig och reell mening än de identiteter som skapas av marknaden. Identitetens betydelse blir alltså dubbel. Å ena sidan bidrar mångfalden av identiteter till kulturell rikedom, och är värda att bevara av det skälet. Då inkluderar jag även genetisk och estetisk mångfald, vilket normalt klassas som "rasism". Men varför en värld utan blonda och blåögda människor inte vore en lika fattig värld som en utan exempelvis pandor eller isbjörnar är en fråga man måste vara ordentligt indoktrinerad för att inte ställa sig. I mina ögon är massinvandring långsamt folkmord. Å andra sidan mår individen också bättre av att kunna placera sig själv i ett historiskt sammanhang och finna förebilder i det, än att reduceras till en driftstyrd konsument (detta senare faktum innebär att jag är mer benägen att betrakta exempelvis adopterade som svenskar, eftersom alternativet vore att förvägra en stor grupp människor en identitet fullständigt). Att det rör sig om identiteter i en historisk verklighet innebär givetvis också att de är föränderliga.

Identitetens betydelse märks inte minst om man jämför en nutida "svensk" med en genomsnittlig afghan eller amish. "Svensken" är ett rö i vinden, afghanen och amishen är i många fall beredda att gå i döden för de sina och det han/hon tror på. När formandet av personligheten gått från organiska grupper som familjen, kyrkan och klanen till staten och media har en ny, ömkansvärd, människotyp blivit resultatet. Som gammal socialist kan jag också notera att när den processen är färdig är resultatet bland annat kraftigt minskad kapacitet till kollektivt handlande och motstånd.

…Identitär?

Identitär har definierats som "…den rörelse, individ eller grupp för vilken den etniska och kulturella identiteten är central i världsåskådningen." Ursprungligen från Frankrike har de identitära rörelserna inspirerats av den såkallade Nya Högern, med tunga akademiker och tänkare som Alain de Benoist. De Benoist och hans kamrater har kritiserat den liberala ordningen från en antiliberal position snarare än en socialistisk, men de hade svårt att få politiskt inflytande då de ofta tog avstånd från exempelvis Front National. De identitära är här något av en syntes, politiska aktivister som inspireras av den Nya Högern och omsatt teorierna i konkret politisk handling.

Vad som skiljer de identitära från många "nationalister" är att de inte fokuserar på valresultat i första hand (de har trots detta på sina håll haft betydande valframgångar). Istället ägnar man sig åt aktiviteter som ska stärka lokala och etniska identiteter, såsom bygget av parallella strukturer, "identitära hus", eller soppkök med fläskkött. Samtidigt arbetar man metapolitiskt.

…metapolitik?

Metapolitiken bygger mycket på "68-vänsterns" exempel och framgångar. Denna vänster har inte lyckats särskilt väl i partipolitiken, eftersom den stod för positioner som få människor ville stödja (särskilt vänster var den heller aldrig, utan mer intresserad av pseudo-frågor som den sexuella revolutionen och massinvandringen). Istället gjorde aktivister och sympatisörer "den långa marschen genom institutionerna", etablerade sig i den akademiska världen, media och kulturen, och har därifrån skaffat sig ett sådant monopol på idéproduktionen att även "borgerliga" politiker idag stödjer massinvandring och radikalfeminism, och att den som ifrågasätter det stämplas som ett farligt monster. Utan att ha ett eget parti har de alltså kunnat dominera hela det politiska landskapet. De har skaffat hegemoni, de definierar vad som är "sunt förnuft" och normalt. Så länge 68-vänstern innehar denna hegemoni, kan verkligt systemkritiska partier bara få marginella och tidsbegränsade framgångar. Den italienske marxisten Gramsci har skrivit mycket om detta, och spelat en viktig roll för den Nya Högerns tankar om ämnet.

Metapolitik, i motsats till partipolitik, handlar om olika typer av kulturkamp. Det är en kamp som förs på flera plan, och skiljer sig från den partipolitiska kampen. Exempelvis måste vi på sikt vinna tillträde till den akademiska världen och media, skaffa kontaktytor av olika slag, och gynna framväxten av en verklig motkultur.

Metapolitik bygger inte minst på att relatera till samtiden. Hellre än att skriva långa hyllningar till 1940-talspolitiker eller använda kodord som stämplar en som marginell eller obildad, kodord i stil med "Måna Muslim" och "rasfrämlingar", bör man alltså ta upp positiva tendenser i nutida vetenskap, filosofi, och kultur. Om man tar ledande filosofer som Baudrillard och Sloterdijk finns det exempelvis många inslag och teman som ligger i linje med en antiliberal världsåskådning. Likaså kan man väcka nytt intresse för "tunga" historiska teoretiker som Carl Schmitt, Ernst Jünger och Stefan George. En metapolitisk grundtanke i mitt skrivande är att en utomstående inte vid första anblicken ska inse att jag har vissa subversiva åsikter, intelligenta människor uppskattar inte när man alltför tydligt skriver dem vissa åsikter på näsan och det är "trendsättare" metapolitiken riktar sig till.

…Traditionalism?

Traditionalism och identitarism är två skilda begrepp, och även om många identitärer i Sverige samtidigt är mer eller mindre traditionalister är det ingen nödvändighet. Traditionalismen bygger på att det finns en ursprunglig tradition, som underminerats och utmanövrerats av moderna ideologier som liberalism, materialism och socialism. Tunga namn inom traditionalismen är Julius Evola och Rene Guenon, det finns historiskt också en stark koppling till islam.

…Radikalkonservatism?

Radikalkonservatism och konservativ revolution är reaktioner mot 1789 års idéer, alltså både liberalism och socialism. Till skillnad från de konservativa som vill "bevara" olika företeelser, inser de radikalkonservativa att förfallet gått för långt och att revolution därför är nödvändigt. Vanligt är att man föreställer sig nya former för att uttrycka tidlösa ideal. Ernst Jünger är det kanske mest radikala exemplet på detta med sina tankar från Der Arbeiter-perioden, där han menade att ett ultrateknologiskt samhälle med arbetar- och soldatråd skulle uttrycka det bästa av kejsartidens ideal. Andra exempel är de italienska futuristerna, som ville jämna museum med marken, hyllade tekniken och kriget, och samarbetade med Mussolini.

…Organisk gemenskap?

En organisk gemenskap har vuxit fram naturligt och historiskt, till skillnad från byråkratiska och ekonomiska gemenskaper (givetvis kan de förra förlora sin "själ" och övergå i de senare, liksom de senare efter en längre tid kan bli organiska). Skillnaden är snarlik den mellan Tönnies Gemeinschaft och Gesellschaft.

Som identitär menar man att de organiska gemenskaperna är positiva, bärare av flera värdefulla traditioner och normer, en nödvändig förutsättning för en levande demokrati. Man vill också stärka och revitalisera dem på olika vis. Som gammal socialist menar jag också att en framgångsrik kamp mot stat och kapital ofta bygger på existensen av organiska gemenskaper.

Vad Skiljer den identitära rörelsen från andra politiska rörelser?

På vilket sätt skulle du säga att ni är lika? Finns det ens en egentlig likhet?

Likheter finns givetvis, bland annat i att man värdesätter den svenska etniciteten och har en negativ syn på den moderna liberalismen. Å andra sidan finns det likheter mellan den identitära rörelsen och miljöpartiet också, båda anser ju att miljön är viktig.

Fokuserar man på problembeskrivningen upptäcker man dock att den är snarlik. Den nationella rörelsen varnar för att massinvandringen leder till rasblandning och lidande för många enskilda svenskar, den identitära rörelsen använder hellre termen "identitet" men huvudproblemet framstår alltså som detsamma. Likaså inser de flesta att när jag skriver om indo-européer är det egentligen samma sak som avsågs med begreppet arier på 1900-talet, även om jag inte lika starkt betonar den biologiska dimensionen som 1900-talets politiserade efterföljare.

Skillnaderna är svårare att identifiera, eftersom vi har att göra med två miljöer med stor intern mångfald. Om man exempelvis skulle hävda att identitärer inte ser Hitler som sin stora förebild, medan "nationella" gör det, missar man att även i den senare miljön har alltfler insett att det är ett realpolitiskt handikapp att hylla demoniserade tyska ledare från 1940-talet. Likaså om man noterar att identitärer hellre har en positiv framtoning än det negativa gnäll och hatfyllda budskap som i så fall felaktigt skulle vara identiskt med den "nationella" miljön. Även här är variationen stor, och det finns flera gnälliga identitärer liksom mindre gnälliga "nationella". Om man istället skulle notera att identitärer undviker "kodord" som "rasfrämling" och "pedofilprofet" gäller detta också ett växande antal "nationella".

Så skillnaderna är mer en fråga om grad- än artskillnader. Man kan hävda att min världsbild och begrepp hör hemma i en mer sociologisk tradition, medan den nationella världsbilden hör hemma i en mer biologisk. Men även det är en sanning med modifikationer. Man kan också hävda att den identitära rörelsen utgår från ett europeiskt antiliberalt arv, snarare än ett nationalsocialistiskt, men även det är en halvsanning. Intresset för Jünger och Evola är idag inte begränsat till den identitära sfären. Delvis beror det på identitär påverkan av den nationella sfären, men inte enbart.

Du skriver i olika sammanhang om Marx som en av dina främsta förebilder, på vilket sätt kommer du fram till din syn på världen, som på många sätt skiljer sig från den traditionellt kommunistiska/socialistiska?

När man jämför de tidiga socialisterna, som Marx och Bakunin, med mycket av dagens "vänster" slås man av hur verklighetsfrämmande den moderna "vänstern" blivit i synen på sådant som etnicitet (och parallellt med detta att klassmedvetandet minskat). Bakunin hade inga problem att erkänna nationernas rätt till liv och självbestämmande, inte heller Marx. Den moderna vänstern, och i dess spår även "borgarna", verkar sträva efter att utplåna sina egna folk, något som med rätta kallats etnomasochism. Den sociala frågan tycks ofta vara överspelad, och ett betydande klassförakt framträder i synen på "obildade" sverigedemokrater.

I jämförelse med detta kan jag känna att jag är mer "old school", och att dagens såkallade socialister är mer inne på genus, HBT-frågor och massinvandring än klasspolitik, nationellt självbestämmande och social solidaritet. Jag uppskattar också Marx för hans sätt att analysera historien, hans konfliktperspektiv och insikter kring det politiska. Att Marx har mindre av värde att säga om etniska relationer beror på att i hans historiska situation kunde han utan större problem abstrahera bort den faktorn, den var inte aktuell då på samma vis som nu.

Men jag är inte den första socialisten som återupptäckt värdet av historiska identiteter, hur de hotas av marknad och nationalstat, och hur de kan spela en viktig roll i motståndet mot "systemet". Redan den äldre Marx menade att den ryska bondekommunen eller stamkulturer i den koloniserade delen av världen kunde spela en viktig roll både för motstånd och som grundstenar i uppbyggnaden av en ny ordning. Liknande tankar hittar vi hos Camatte, nationalkommunister som Galiev, och i den anti-imperialistiska rörelsen. Även socialister som Piccone och Polanyi betonar betydelsen av samhället/samhällen.

Men samtidigt vill jag inte reducera och förenkla världen till att enbart handla om en enda faktor. Lika lite som allt handlar om klass handlar allt om etniska grupper. Allt annat lika är det i varje fall betydligt svårare att mobilisera människor till någon sorts gemensam kamp i ett "mångkulturellt" samhälle än i ett enhetligt. Man kan tycka att det är hur hemskt som helst, men det är så och vänstern framstår som milt sagt obegåvad när den aktivt bidrar till en situation där arbetarklassen blir alltmer splittrad.

Finns det några tydliga beröringspunkter mellan en identitär ideologi och socialismen/kommunismen?

Ofta en anti-kapitalism och ett ekologiskt medvetande. I praktiken förblir det identitära sociala medvetandet dock ofta lika verbalt som det "nationella". Man kritiserar kort sagt kapitalismen i ganska svepande ordalag, men man gör inget konkret åt den utöver att ägna den ett par punkter i ett partiprogram. Förhoppningsvis kan detta förändras i takt med att rörelsen växer.

Jag skulle definitivt inte ha något emot samarbete av olika slag med en vänster som ser nationalstaten som ett viktigt vapen mot den globala ordningen, men i nuläget är vänstern för dominerad av 68-hegemonin för att det ska vara realistiskt.

Vad skulle du säga är de främsta målen för en identitär rörelse på…

…kort sikt?

En utmaning på kort sikt är att undvika att den identitära rörelsen blir en upphottad kopia av den nationella, och dras in i den nationella sfärens intriger och interna kultur snarare än att rikta sig ut mot det omgivande samhället. Förutsättningarna för detta framstår som lovande, bland annat genom en genomtänkt och organisk tillväxtstrategi som ligger bakom "nyrekryteringar".

Viktigt är också att vinna ökad legitimitet. Redan idag omtalas det identitära projektet med en viss motvillig respekt av meningsmotståndare, och det är en tendens som måste fortsätta.

Viktigt är också att någon form av kulturskapande tar fart. I nuläget talar vi mycket om europeisk och svensk kultur, men vi skapar desto mindre själva.

…lång sikt?

På lång sikt ska den identitära rörelsen påverka hela det svenska debattklimatet. Det ska framstå som sjukt att angripa sitt eget folk, och det ska framstå som intresssant och värdefullt att återknyta till och inspireras av sin egen historia. De politiskt korrekta är redan på väg ut, och viktigt nu är att vi förhindrar de liberala individualisterna att ihop med sina mer eller mindre islamofoba "stödtrupper" att överta deras hegemoni. Vi måste också bidra med en alternativ definition av vad det innebär att vara "svensk", dagens definition påminner om Nietzsches "last men", och karaktäriserar kort sagt en ganska patetisk människotyp. En genuin svenskhet ska heller inte definiera sig mot exempelvis muslimer, utan för något. Att vara svensk ska inte bara handla om att inte vara det muslimerna är, utan ska finna sin inspiration i vår indo-europeiska historia. Man kan vara en nolla även om man inte bär slöja.

Jag tycker mig skönja byggandet av en gemensam identitet som något viktigt inom den identitära rörelsen, på vilket sätt är detta viktigt, och vad önskar man uppnå genom detta gemenskapsbyggandet? Finns det inte en risk att vid en allt för stark identifikation med en politisk rörelse lätt genererar den sekterism som man kan se inom vänsterns olika rörelser, genom historien men även idag?

Om svenskarna inte kan återskapa en identitet som just svenskar kommer de att vara en ganska hjälplös och förfördelad grupp i det "mångkulturella" samhället. För att tala med Marx måste svenskarna gå från "etnos i sig" till "etnos för sig". Men det är bara ett steg, det räcker inte att gnälla, odla paranoia och bygga en negativ identitet. På sikt måste en positiv identitet uppstå, som kan inspirera människor till annat än proteströster. Annars försvinner svenskarna ur historien, och förtjänar heller inte annat.

Risken för sekterism finns givetvis. Det uppstod en ordentlig svekdebatt när jag intervjuades av muslimen Mohamed Omar, något som metapolitiskt var genomtänkt men inte hade varit partipolitiskt lika lyckat. I nuläget står den identitära miljön dock fri från politiska partier. Spännvidden är också stor både andligt och politiskt. Vi har både kristna, hedniska och ateistiska identitärer, liksom sådana med en mer tydlig höger- respektive vänsterprofil i ekonomiska frågor. Det är förhoppningsvis ett skydd mot sekterism, vi har lyckats få ett ganska gott debattklimat och respekterar varandras olikheter.

Finns det någon mer du tycker jag borde intervjua i ämnet?

SolGuru, Fas (som kallar sig anarkoidentitär, vilket illustrerar spännvidden), Jonas de Geer, Wodinaz, Rimfaxe eller AUTONOM. Alla har olika inriktning, och är intressanta på sitt vis. Intressant kunde också vara att intervjua någon av Nordiska Förbundets "grå eminenser".

Har du något övrigt att tillägga?

Man kunde fördjupa sig i den idéhistoriska bakgrunden med namn som de Maistre, Evola och Schmitt, men det skulle vara av mer intresse om man fokuserade på Nya Högern.

Alla svar står ytterst för mig som person, särskilt i synen på Marx och Mohamed Omar är jag nog inte direkt representativ.

Tack igen!

Tack själv.

Relaterat

Svenska Nihilistsällskapet: Intervju med Oskorei

Mohamed Omar – Liberalismen är det största hotet – intervju med Oskorei

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.