Skönheten utgör grunden för vår europeiska civilisation. Den utgör livets manifestation i tillvaron. Den inspirerar och väcker människans hela väsen. Därför är den också nyckeln till vårt fortskridande.
Givetvis har skönheten paketerats, stämplats med extrapris och försetts med en mazlowsk marknadsföring; blivit en produkt på den "fria marknaden". Skönhet är dock en princip som manifesterar sig genom människans hela väsen. Den gäller lika mycket ett moraliskt ideal, ett dygdigt liv och en ärevördig hädangång som intrycket av ett rinnande vattenfall eller ett svallande pianostycke. Skönheten är där livets principer manifesterar sig (den spelar inte bara en avgörande biologisk roll i vårt sökande efter en partner, genom den fysiska attraktionen, utan även genom potentiella partners uppvisade inre kvalitéer s.k. inre skönhet).
Därför blir också skönheten (och/eller sökandet därefter) något som i synnerhet präglat den nordiska människan. Den bistra tillvaron vår kära Nord har utgjort har polariserat begreppen liv och död. Livsodugliga värden som feghet, ohederlighet, lathet har i högre grad här sammankopplats med fysisk anskrämlighet och resulterat i ett mer utkristalliserat och allomfattande skönhetsideal. Denna polarisering av tillvaron och begreppen kan också förklara något av den typiskt nordiska melankolin. Att kastas mellan nästintill totala begrepp (Liv/Död, Skönhet/Oduglighet) kräver kontemplation men är uppenbarligen fostrande. I sammanhanget är den typiskt nordiska breda amatöridrottsrörelse och relaterade kroppsliga ideal intressant.
Här har också svensken en särställning bland sina broderfolk. Svensken har beskrivits som drömmande, frånvarande, naturbunden, inbunden et cetera men det är bara en sida av myntet. Det är egenskaper som också tyder på ett rikare inre liv. Visionär, eftertänksam, naturvetare och andlig är då de motsvarande egenskaper som utgör andra sidan av myntet. Egenskaper som kan ses som definierande för vår (inte alls)moderna syn på inre skönhet. Den gamla klichén om svenskarna som ett ingenjörsfolk blir här oerhört intressant (se Guillaume Fayes tes om ingenjörskonst som den verkliga konsten i dagens Väst).
För en nordisk identitär är detta naturligtvis elementa. Det blir först riktigt intressant när man sätter dessa traditionella värden i relation till den historiska parentes vår moderna civilisation utgör. När våra traditionella nordiska skönhetsideal genljuder genom generationerna alltjämt blir det komiskt uppenbart hur rådande ordning bringas omkull.
Genom Skönhet.
Om skribenten: Gästskribent
