I dagarna har den svenska vargstammen utsatts för den första mer omfattande jakten på många år, och som följd av detta har en debatt utbrutit. Man kan identifiera två viktigare aspekter i denna fråga. Den ena rör förhållandet mellan en urbaniserad elit med en medelklassentimentalitet och en medialt marginaliserad landsbygdsbefolkning, den andra rör frågan om de indo-europeiska folkens historiska relation till vargen.

Medelklassentimentalitet

En följd av arbetsdelningen och urbaniseringen är att en växande del av befolkningen lever utan kontakt med naturen. Deras kontakter med djur begränsar sig till Disneyfilmer och sällskapsdjur, och de kan därför utveckla en tämligen specifik medelklassentimentalitet. Jakt på söta eller stora djur blir då svåracceptabelt. Samtidigt är det bärare av denna urbana medelklassentimentalitet, även kallade den nya klassen, som dominerar debatten genom sina poster bland annat i media och utbildningsväsendet.

Mot detta står många landsbygdsbor, som kan ha personliga erfarenheter av varg och andra större rovdjur, och intressen i form av omsorg om sina djur och sina barn, och även sin ekonomi. Dessa är normalt även medialt marginaliserade. Man kan alltså jämföra denna fråga med frågan om massinvandring, där de drivande saknar personliga erfarenheter av dess effekter annat än under kontrollerade former, medan de direkt drabbade saknar tillträde till media. Samtidigt är detta dock en förenkling, det vore en romantiserad bild att se alla landsbygdsbor som någon sorts holistisk urbefolkning i nära samklang med naturen. I många fall finns även här ett starkt inslag av medelklassvärderingar, i detta fall reduktionen av naturen till en ekonomisk resurs.

När dessa synsätt möts bör man alltså försöka utforma en rovdjurspolitik som tar hänsyn till alla inblandade, och inte offrar medialt marginaliserade grupper utan en acceptabel kompensation, samtidigt som man inser att ett Sverige med stora rovdjur både är ett värde i sig, och för samhället. Hur dessa intressen sedan mer konkret sammanjänkas är en politisk fråga.

Indo-européerna och vargen

De indo-europeiska, eller med ett mer tabubelagt namn ariska, folken har historiskt haft en speciell relation till vargen. Vargen spelade en viktig kosmologisk roll, både i sin koppling till vinden, döden och fruktbarheten, och genom gestalter som Odens vargar Gere och Freke och de mer demoniska Fenris, Garm, Hate och Skoll.

Vargen var samtidigt ett djur som respekterades för sina egenskaper som jägare och dödsbringande krigare, och därför ett djur man strävade efter att efterlikna. Många indo-europeiska folk och stammar hade namn med vargkopplingar, såsom dacerna (efter daoi, varg), de iranska hyrkanerna (från varkha, varg), de italiska hirpi sorani (Soras vargar), med flera. Hirpi Sorani hade av ett orakel råtts att “leva som vargar", vilket de också gjorde.

Vi finner också att i mannaförbunden, där männen invigdes till fullvärdiga krigare, var vargkrigare lika vanliga som de idag kanske mer bekanta bärsärkarna. En liknande positiv relation hade man också till den tama vargen, hunden (även om denna relation idag bidrar till motviljan mot vargen). Samtidigt kan man urskilja en ambivalens, där vargen också sågs som ett hot och där mördare och fredlösa beskrevs som ”wargaz” eller ”varg i veum” (här kan också nämnas sagor som den om Lilla rödluvan). Relationen var alltså inte romantiserad, utan byggde på en realism där respekt blandades med insikt i det potentiella hot stora rovdjur utgör.

Värt att notera är här även värdet hos vildmarken och stora rovdjur i sig. Edward Abbey har många gånger beskrivit hur vildmarken är en förutsättning för frihet från civilisationen, och hans vän Doug Peacock har på liknande vis skildrat hur dödliga rovdjur kan spela en viktig roll för vissa människor och ge dem en känsla av ödmjukhet. Ett Sverige som inte varje år förslösade miljardtals kronor av sina resurser på det bisarra massinvandringsprojektet skulle därför mycket väl kunna kombinera samhällets intresse av vildmark och stora rovdjur med landsbygdens legitima krav på kompensation för de kostnader som uppstår.

Relaterat

Den indo-europeiska Apollo

Peacock – In the Presence of Grizzlies

Edward Abbey – Desert Solitaire

Nilrik – Vildsvinsmöte

Speidel – Ancient Germanic Warriors

Chuck Palahniuk – Rant

Lästips – Man Into Wolf

Nordeuropén och hunden

Hunden som heligt djur hos arierna

Mannaförbund och vargkrigare

Kerberos

Thiess och Guds hundar

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.