Det finns ett antal intressanta beröringspunkter mellan klassisk liberalism och ny höger. I mer modern tid finner vi här Hermann Hoppes kritiska analys av övergången från ”aristokrati till monarki till demokrati”, liksom den nordamerikanska neoreaktion som i hög grad utgått från klassisk liberalism. Längre tillbaka i tiden är överlappningen än tydligare, inte minst i Bertrand de Jouvenels identifiering av frihetsbegreppets indo-europeiska och aristokratiska rötter.
Närbesläktat de Jouvenels perspektiv är Erik von Kuehnelt-Leddihns. Även här finns den historiska analysen, liksom den skeptiska inställningen till sådant den moderna världen håller heligt. von Kuehnelt-Leddihn är på många sätt en representant för den europeiska sanna högern, tydligt inte bara genom don Colacho-citat och monarkism, utan också genom motståndet mot den moderna världens ”cult of sameness” och analysen av kopplingen mellan kapitalism och ochlokrati.
Monarki och krig
The anonymous sand-heap ”humanity” was unknown to medieval man and even the concept of the ”nation” was not equivalent to a gray mass of unilingual citizens but was looked upon as a hierarchy of complicated structure.
– von Kuehnelt-Leddihn
En lättillgänglig introduktion till von Kuehnelt-Leddihns perspektiv är Monarchy and War. Han inleder där med en genomgång av kända personer och filosofer som föredragit monarkin som system och avslutar med en genomgång av monarkins fördelar, men fokus ligger på hur övergången från monarki till demokrati påverkat krigföringen.
von Kuehnelt-Leddihn utgår från franska revolutionen, vars illdåd han beskriver i detalj. Han tar upp kopplingen mellan egalitarism och strävan efter likhet (”sameness”), vilken på ett tidigt skede ofta även knöts till nationen. Samtidigt tar han upp den moderna demokratins totalitära aspekt:
The ideal was the consent, the affirmation by the majority, which in its ultimate form achieves a totality. Hence, we see the totalitarian root of democracy, which stands for the “politization” of the entire people. Even the children, although not allowed to vote, are now educated in that direction.
– von Kuehnelt-Leddihn
De andra gemenskaperna, mellan medborgaren och staten, monterades följaktligen ner eller angreps, från skrån och socknar till familjer och kyrkor. I ett första skede inom nationalstaten, men senare på regional och global nivå. von Kuehnelt-Leddihn är här något polemisk, men ger en god bild av den äldre högerns världsbild. Han tar också upp hur krigföringen påverkats av franska revolutionen. Här ligger fokus på mobiliseringen av större grupper av män, till skillnad från äldre former av krigföring med fokus på yrkessoldater av olika slag. Dessa mobiliserade var inte nödvändigtvis intresserade av alla de krig de skickades ut i, och därför kom indoktrineringen och krigspropagandan att få en central roll. Samtidigt övergår kriget från en kamp mellan dynaster till en kamp mellan folk, med väl kända följder vad gäller stereotypisering av hela folkgrupper. von Kuehnelt-Leddihn sammanfattar:
Since wars had evolved from clashes between crowned heads to conflicts between masses of people, entire nations collectively became enemies of other nations. Therefore, wars could at long last be waged against civilians—not only against beleaguered cities, but against entire populations of men, women, and children.
Han noterar att under första världskriget var de grövsta formerna av krigspropaganda förbehållna de demokratiska staterna:
In the First World War, the Western Allies, being more democratic, were also more skilled in organizing collective hatreds… for instance that German soldiers cut off the hands of Belgian babies… Louis Raemaekers, a Dutchman in the service of the Allies, produced incredibly nauseating etchings depicting atrocities committed by the German Army. One of the worst showed a naked French girl crucified and spat upon by bespectacled, unshaven German soldiers. Nothing like it was manufactured by the Central Powers.
Det begränsade kriget ersätts alltså av kriget mellan folk, och det ideologiska krig Carl Schmitt identifierat, där fienden inte längre bara är en motståndare utan också en ond icke-människa.
Sammantaget är det en intressant historisk analys von Kuehnelt-Leddihn skrivit, inte minst då den effektivt underminerar många av den moderna världens förgivettaganden. Det är fullt möjligt att den parlamentariska demokratin var att föredra framför monarkin, men det handlade inte bara om fördelar. Något gick också förlorat. Det är också möjligt att vi inte rakt av kan återgå till äldre politiska former, utmaningen är då att identifiera det värdefulla i monarkin och hitta sätt att förverkliga det i samtiden. Detta gäller inte minst von Kuehnelt-Leddihns insikter kring kopplingen mellan egalitarism och strävan till likhet, liksom idékomplexet kring massan som källa till legitimitet.
Samtidigt finns det en svag punkt i von Kuehnelt-Leddihns kritik av demokratin. Den utgår från den parlamentariska demokratin, där i praktiken en massa av individer manipuleras av yrkesmän som antas ”representera” dem, och av de penningstarka intressen som manipulerar representanterna. Att det i de senares intresse ligger en ständig expansion av den politiska sfären in i domäner som tidigare varit privata är uppenbart. Men detta är inte den enda formen av demokrati, vilket Castoriadis visat genom sina studier av de gamla grekerna och deras betydligt mer direkta och deltagande demokrati. Den kunskap om historien som både von Kuehnelt-Leddihn och Castoriadis representerar, och som för inte så länge sedan var en självklarhet, är oavsett vilket inspirerande. Detsamma gäller de båda herrarnas fokus på frihet, även om det kom till uttryck på olika sätt är det ett centralt europeiskt värde som knappast kan förverkligas av senmodern ”liberalism”.
He who cannot give account
Of the last three thousand years
Rests in darkness inexperienced
though he lives from day to day.
– Goethe
Vi hittar von Kuehnelt-Leddihns artikel här: Monarchy and War
Vidare läsning
Bruno Leoni – Lagen och friheten
von Kuehnelt-Leddihn – excerpter
de Jouvenel och redistributionismen
Hans-Hermann Hoppe – från aristokrati till monarki till demokrati
Om skribenten: Joakim Andersen
