Två gånger Newsmill

Okategoriserade

Vi lever i en era som bevittnar den politiska korrekthetens begynnande dödsryckningar. Vad som kommer ersätta den är ännu inte givet, det kan lika gärna bli ett liberalt präglat ”sunt förnuft” med muslimer som syndabockar, som en mer radikalt antiliberal utveckling (eller en kombination av båda tendenserna, det finns i varje fall mer pengar bakom det liberala alternativet). Vi lever i en historisk period där framtiden är oförutsägbar, och våra egna handlingar kan därför påverka den i betydligt högre grad än under mer stabila epoker.

Några begynnande tecken på den politiskt korrekta rigor mortis är ett par debattartiklar som i dagarna orsakat betydande debatt, och som båda antyder att de politiskt korrekta börjar förlora greppet om det offentliga samtalet.

”Sveriges radikala elit har blivit den nya överheten”

Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands.

Skulle Ruwaida, Borgström, Sahlin eller vilken höghästad kvällstidningskrönikör som helst syna dessa alldeles vanliga svenskar i deras vardag skulle man säkert komma fram till att deras vanor och hemtraditioner är inskränkta, patriarkala, följer förlegade normsystem och är politiskt opassande på en massa olika sätt.
– Göran Hägglund

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund publicerade först en debattartikel i Dagens Nyheter med titeln "Sveriges radikala elit har blivit den nya överheten". Om Hägglund motiverades av kristdemokraternas dåliga opinionssiffror är okänt, i artikeln ger han i varje fall en beskrivning av det svenska samhället som stämmer väl överens med den analys som gjorts av en Paul Edward Gottfried, en Paul Piccone och en Christopher Lasch, där begrepp som ”terapeutisk stat” och ”den Nya klassen” spelar en central roll (den hugade kan göra en sökning på Gottfried, Piccone och Lasch på Motpol.nu). Sverige domineras av en kulturvänster som ser med förakt på vanliga Svenssons och deras liv, och som ser som sin uppgift att kritisera, provocera och undervisa dessa. Hägglund konstaterar att denna klyfta är ett demokratiproblem (det kan tilläggas att den blir extra allvarlig eftersom kulturvänstern är svår att ersätta genom demokratiska val, då den har sina positioner i media, universitet, utbildningar, och liknande).

Hans utspel har gett upphov till en bitvis upphetsad debatt, där Per Gahrton bekräftat bilden av en moraliserande kulturelit genom att kommentera Hägglunds ganska innehållslösa och intetsägande artikel med uttryck som ”gubbgnäll”, ”främlingshatare”, ”dasstunnans sörja”, och ”Sveriges Pia Kjaersgaard”. Det enda bestående intrycket man får av Gahrtons artikel är att Hägglund gjort honom mycket upprörd.

Fascinerande är också numera katolske poeten Marcus Birros artikel, där han lyckas utmåla Hägglund som en ”rebell”. Man kan konstatera att det är positivt att Birro angriper det politiskt korrekta lägret, om aldrig så försiktigt, men någon rebell är knappast Hägglund. Paolo Roberto kunde karaktäriseras som något av en rebell när han beskrev sig som en militant motståndare till feminism, Mohamed Omar och Lasse Wilhelmson kan beskrivas som rebeller när de angriper sionismen. Men knappast Göran Hägglund.

För det första är hans artikel mycket substanslös. Hägglund uttalar sig i svepande ordalag. Den etniska frågan berörs exempelvis inte alls, även om den är en central del av det politiskt korrekta idékomplexet. Någon ideologisk bakgrund finns heller inte, utan Hägglund utgår från ”vanligt folk” och deras apolitiska vanor. Detta trots att det finns en intellektuell tradition, med företrädare som Lasch och Gottfried, som faktiskt ger ett helhetsperspektiv på frågan. Den moderna borgerligheten är här, som vanligt, intellektuellt hjälplös i jämförelse med kulturvänstern. Man kan jämföra Hägglunds försiktiga populism med den dialektik mellan parti och klass som varit målet för vänstern, där partiet utgått från klassens erfarenheter och problem men också medvetet fostrat dess medlemmar ideologiskt. Denna dialektik är en Hägglund fjärran. Han vet att kulturvänstern har en dålig ideologi, men en egentlig världsåskådning att erbjuda i dess ställe har han inte. Att Hägglund skulle förtjäna några röster på grund av detta utspel, som kan sammanfattas med orden ”för lite och för sent” är alltså uteslutet.

Anka

”Jag vill bli en förebild för svenska kvinnor”

Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet. En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter.
– Anna Anka

Mer underhållande är då Anna Ankas angrepp på hela den svenska jämställdhetsideologin i artikeln ”Jag vill bli en förebild för svenska kvinnor”. Anka uttrycker sig inte lika substanslöst som Hägglund, och som samhällsfenomen är hon lika givande som en Ken Ring eller en Bernie Madoff. Hon har kort sagt förmågan att med små medel reta människor till vansinne, i detta fall feminister. En flodvåg av feministiska kommentatorer och bloggare har reagerat på Ankas text, men hon har också fått förvånansvärt mycket stöd.

Anka har ett väldigt amerikanskt perspektiv, och skriver bland annat apropå städerskor och barnflickor att ”om man anställer folk till att hjälpa en kan man göra roliga saker”. Detta tyder på en fascinerande blindhet för det amerikanska klassamhället som tillhandahåller dessa hjälpsamma människor, och överlag är hennes artikel inte särskilt imponerande. Det är, återigen, som samtidsfenomen den är av intresse. Feminismen är det politiskt korrekta idékomplexets svagaste länk, och den som utsätts för angrepp från både Hägglund och Anka. Detta är positivt, men än så länge sker det huvudsakligen inom ramarna för ett liberalt ”sunt förnuft” och utan en egentlig världsåskådning. Varken Hägglund eller Anka kan heller anknyta till en sammanhängande intellektuell tradition, utan bara utgå från eget ”sunt förnuft” och åsikter. Vår uppgift som mer eller mindre ideologiskt medvetna radikaler blir då inte minst att erbjuda en sådan världsåskådning och en sådan tradition, och att utmana inte bara den politiska korrektheten utan även liberalismen som sådan.

Relaterat:

Wodinaz – Åkessons observation och partioligarkin

2008 – att leva i spännande tider