Det kanske ömtåligaste området i ett mångetniskt samhälle befinner sig i skärningspunkten mellan kön och etnicitet. I sådana samhällen är det ofta som reaktioner på att en grupps kvinnor utnyttjats av en annan grupp, som större folkmassor mobiliseras. Detta är fallet även i Sverige, där den såkallade ”lynchmobben” i Vännäs samlades som reaktion på att en svensk flicka misshandlats av en grupp irakier. Detta är dock ett undantag, och generellt döljs sådana händelser noggrannt från befolkningen av media. Det är endast i särskilt uppmärksammade fall som detta inte är möjligt, som i fallet med en ”Alexandraman” eller en ”AIDS-man”.

Området är alltså mycket känsligt i ett mångetniskt samhälle, och bidrar till att sådana samhällen alltid är potentiellt explosiva. Det utforskas därför inte heller normalt i populärkulturen (ett av få undantag är A Time to Kill, där det naturligtvis är vita rasister som våldtar en liten svart flicka). Luc Bessons film Taken är därför ett intressant samtidsfenomen.

You come to this country, take advantage of the system and think because we are tolerant that we are weak and helpless. Your arrogance offends me. And for that the rate just went up 10%.– Bryan Mills

Taken följer den pensionerade agenten Bryan Mills, spelad av Liam Neeson. Hans tillvaro kretsar kring den sjuttonåriga dottern, som lever med sin mor och rika styvfar. När dottern vill åka på semester i Paris tycker han till en början att hon är för ung, och poängterar att hans erfarenheter lärt honom hur farlig världen kan vara. Hans ex-fru anser att de snarare gjort honom paranoid, och till sist ger han efter.

Vad som därefter naturligtvis händer i Paris är att dottern och hennes väninna faller för en ung fransmans exotiska charm, och kidnappas av en grupp albanska gangsters som gått från att tvinga in östeuropeiska kvinnor i prostitution till att fånga in godtrogna turister i sin brutala form av ”white slavery”. Mills reser då till Paris och utnyttjar sina färdigheter och kontakter för att finna dem. På vägen måste han konfrontera förräderi, röra sig både i nedgångna opiumhålor och överklassens salonger, och använda sig av förhörsmetoder som passerar gränsen för tortyr (med tanke på att det är genuint frånstötande människohandlare som utsätts lär detta dock snarare väcka känslor av tillfredsställelse hos stora delar av publiken).

Taken är en genomsnittlig thriller/actionfilm, som fått goda betyg på IMDB. Det finns en del luckor i handlingen, och skådespelarinsatserna är inte särskilt nyanserade. Men den innehåller flera snygga actionscener, och temat med fadern som ensam försvarar sin dotters heder är arkaiskt och tidlöst. Det är dock som samtidsfenomen Taken är intressant, då den luckrar upp de politiskt korrekta reglerna för hur filmer kan göras ytterligare. Det finns fortfarande gränser, filmen hade betraktats som explicit politisk om människohandlarna istället för (europeiska) albaner varit exempelvis afrikaner. I likhet med bland annat ryssar är albaner ett folk på gränsen mellan europeisk modernitet och indo-europeisk klanlojalitet, och detta gör dem exotiska nog att få en viss typ av roller i en viss typ av filmer.

”I know the world.”

Samtidigt bygger Taken på den nya distinktion som ersatt, eller förändrat, den gamla distinktionen mellan offentligt och privat rum i det senmoderna Europa. Där finns å ena sidan ett civiliserat rum, där bland annat journalister och medelklassindivider rör sig. Denna sfär är lokaliserad både i tid och rum, och överlappar både den traditionella privata och offentliga sfären. Samtidigt finns det ett rebarbariserat rum, som fungerar enligt en helt annan logik. Delar av det offentliga rummet ”rebarbariseras” exempelvis på kvällar och helger, men då rör sig sällan medelklassen där. Här finns en tydlig koppling till det ”mångkulturella samhället”. Denna distinktion är kärnan i Taken. Mills är misslyckad när han försöker konkurrera med dotterns styvfar i det civiliserade rummet, men han har en insikt i barbarins kärna som gör att han i deras ögon framstår som ”paranoid”. Men i krissituationen är det Mills som kan bege sig in i Paris mörka verklighet för att återta dottern.

I skärningspunkten mellan ”implicit whiteness” (alla huvudpersonerna är euro-amerikaner) och denna distinktion blir Taken därför också av samtidsintresse. Det kommer framöver att bli intressant att se hur de politiskt korrekta reglerna gradvis luckras upp ytterligare i kommande filmer, i takt med att biopubliken gradvis inser hur deras samhällen numera fungerar.

Relaterat

Eastern Promises

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.