Träsket

Aktuellt, Debatt, Samhälle

Meningen med livet är väl att ha kul? Att festa varje helg, att resa världen runt och lämna kvar alla bekymmer och tråkiga måsten, att bekanta sig med nya upplevelser och nya människor, vara nyfiken och öppensinnad och att bekräfta sitt unika värde som individ – finns det något som är viktigare? Alla de som växer upp i ”hålor” på landet, som har uppfostrats i vanliga familjer och som därmed inte sticker ut, de som tillhör normen, upptäcker lyckligtvis i tid vad de borde göra med sina liv. Att de skulle gå sin egen väg och uppfylla sina egna drömmar – alltså de djupt liggande, egentliga önskningarna – händer alltmer sällan. Istället söker dessa personer bekräftelse inför sin omgivning, vilken inte förväntar sig något annat än likformighet, att vi skall tycka om samma slags musik som dem, att vi också vill åka till New York och Bali, ja, att vi också egentligen önskar oss märkeskläder och den senaste produkten från Apple. Istället för att tala om våra egentliga drömmar och mål nöjer vi oss med de förväntningar som omgivningen ställer; det finns ett ofantligt tryck, som gör sig gällande i alla former av reklam, i TV, radio och på nätet, ett aldrig upphörande budskap, som styr oss i samma riktning som alla andra. Vart denna riktning egentligen för oss är det få som tänker på – men så handlar ju livet också om att leva, inte att ha mål – eller?

 

1.

Mål är tråkiga. De kräver uppoffringar, disciplin och avhållsamhet från att ha kul. Att ha kul, vara livsnjutare och fånga dagen – det gamla romerska slagordet – är det som lyfts fram i vår kultur. Det är det enskilt viktigaste. Den största möjliga lycka åt så många som möjligt – panem et circenses. Den enda filosofi som den moderna människan bryr sig om är lyckofilosofin, alltså njutningens filosofi. Vem älskar inte att njuta? Det tog några tusen år från det att människan först började leva i tydligt organiserade samhällen innan vi klarade av att lista ut detta enkla faktum, som för oss moderna är så självklart att vi inte kan föreställa oss någonting annat. Var verkligen äldre tiders tänkare så korkade? Vad så kallade lärda människor ägnade hela sina liv åt att grubbla över i flera sekel har den mest hormonstinna och omogna tonåring av idag med enkelhet listat ut. Många skrattar gott åt den gamla tidens allvarsamma själar som ägnade livets svåra sidor så mycket uppmärksamhet. Kunde de inte ha varit mer lättsamma? Varför kunde de inte ha sökt något roligare, något som kunde ha bekräftat deras unika värde som individer? Varför söka efter ansvar och plikter, när man kan vara oansvarig och slippa bekymra sig om allvarliga saker? Vi har ju bara ett liv och det handlar om att ta vara på det, att fylla det med så många erfarenheter och lyckliga upplevelser som möjligt, innan vi för alltid begravs och det enda som återstår av oss är minnen – om ens det.

En annan uppfattning om livet och dess mening hittar vi inte i den moderna kulturen. Den har ingen konkurrent. Det finns inget kulturkrig, eftersom det fram tills nu inte har funnits någon motkultur. Enskilda personers avhållsamma inställning till moderniteten får ingen betydelse för andra än dem själva. Även personer som instinktivt inte önskar delta i dess ”kultur” blir ändå indragen i den; om vänner och släktingar, eller rentav vår bättre hälft har en positiv inställning till den, tvingas vi ändå konfrontera den i sammanhang där vi annars hade kunnat ignorera den. Efter ett tag bryts motståndskraften, vilket leder till en förändrad uppfattning. Från alla massiva reklamutfall, genom TV och radio, via Internets många kanaler, från de klistermärksprydda busskurerna till de affischbemärkta lyktstolparna, löper en gemensam linje, där samma budskap förmedlas i en mängd olika former, vilka sammantaget ökar möjligheten för budskapet att nå fram till de avsedda mottagarna. Det är inte budskapets innehåll som påverkar människorna, utan dess frekvens; ju oftare det upprepas, desto lättare är det att lägga på minnet. Med budskapet följer också vissa begrepp som gör att vi skall kunna uppfatta det på rätt sätt. Det vi kallar populärkultur benämns så av en anledning: den har gjorts populär. Produkten och budskapet har då upprepats så många gånger att vi inte riktigt vet varför vi uppskattar dem. Den mänskliga psykologin spelar här en avgörande roll. Budskapet riktas till alla, men det är bara en viss mängd som behöver köpa budskapet innan det sprider sig för egen hand. Den enskilda person som motstår reklamen som riktas via de allmänna kanalerna viker sig kanske istället för trycket som riktas från bekantskapskretsen eller familjen, där samma budskap segrat. Många har svårt att föreställa sig masskulturens ofantliga tryck och betydelse för vår vardag. För de företag som producerar varor och tjänster för mängden kan investeringarna i marknadsföring och reklam aldrig vara för små. Har de bara råd att upprepa sina budskap, kan de vara säkra på att massan förr eller senare fattar tycke och att de därmed givit sitt eget bidrag till populärkulturens stora utbud.

Även inom politiken råder en viss populärkultur. Politiken blir mer och mer befriad från särskilda former. Inte sällan kan en karismatisk person, gärna en kändis, göra karriär genom att vara excentrisk och fri från former. Arnold Schwarzenegger blev knappast guvernör över Kalifornien genom sin kunskap om politik. En annan österrikare som blev politiskt framgångsrik gjorde samma upptäckt. Demokratin är ett populariserat format för politikens utövning – inget annat. Att vi tror oss styra vårt samhälle bara genom röstsedeln är lika illusoriskt som att tro att vi själva väljer vilken populärkultur som skall vara rådande bara för att vi formellt sett lever i ett fritt land. Vi lockas gärna till det enkla, till det som inte kräver uppmärksamhet och som ytligt sett framstår som oproblematiskt.

 

2.

Den generation som idag växer upp får lära sig tidigt att hela världen står till deras förfogande. De kan bli vad som helst, lära sig vad som helst, uppleva vad som helst. De är inte bundna av någon särskild tradition och bär inte heller på några särskilda förväntningar, vilket var vanligare i äldre tider (och som fortfarande är normen utanför Västvärlden). Människan har blivit frigjord; den problemfria inställning som många ungdomar bär på är svår att finna liknande exempel på i historien. Det har alltid funnits ungdomar, vilka varit fast i perioden mellan livet som barn och livet som vuxen. Den stora skillnaden mot situationen idag är att ungdomen som typ blivit ett ideal. Redan 13-åringar gör anspråk på att de blivit ”vuxna” och anser sig utifrån detta vara berättigade till mer pengar och saker. Personer som hunnit bli långt över 30 år gör inte sällan anspråk på att leva ”ungdomligt” – vilket i praktiken oftast betyder festande på krogen och diverse utlandsresor till trendiga partyorter. Den ungdomliga perioden har alltså utvidgats. Idag lever mängder av personer vilka redan som tidiga tonåringar inträdde i sin ”ungdom” och som hållit den vid liv långt in i 30-årsåldern. I extremfall kan det röra sig om personer som i drygt tjugo år levt riktningslöst och oproblematiskt, ja, som har ”levt livet”, medan andra varit ”tråkiga” och stadgat sig.

Kopplat till den moderna ungdomskulten hör fokuseringen på utseende. Allt som hör till det yttre har blivit viktigare. Den som åldras idag försämrar sitt utseende och därmed också sin ställning i den moderna världen – därav plastikkirurgi och kosmetiska produkter. Att förstora sina läppar, justera näsan, lägga in silikon i brösten, i rumpan och att höja ett gradvist fallande ansikte – utgör exempel på försök att styra undan de förutsättningar som livet har givit oss. Kändisarna, de exempel som vi i den moderna världen har att rätta oss efter, alltifrån den avlidna komikern Joan Rivers till den likaledes döde popkungen Michael Jackson, har gått igenom samma behandlingar, av samma anledningar. Den identitetskris som så tydligt visar sig genom deras drastiska ”behandlingar” borde ge upphov till reflektion hos allmänheten. Cher är ett annat exempel. De framhäver uppfattningen att ingen annan än de själva har rätt att tycka någonting som rör deras yttre – och ändå vill de så tydligt vinna uppmärksamhet åt sig själva just genom sitt utseende.

 

3.

I ungdomens värld vänder vindarna snabbt. Som ungdomar, alltså då framförallt förstått som tonåringar och inte som dryga 30-åringar, utvecklar vi fortfarande vår uppfattning om världen. Varken kroppen eller hjärnan har då vuxit klart, vilket gör oss mottagliga för nya idéer, alldeles oavsett deras ursprung. I brist på livserfarenhet faller många offer för enkla idéer, vars ensidiga ton och lockande budskap leder många i fördärvet. Det krävs erfarenhet och stöd för att motstå de många hot som lurar i vår tid. De personer som går sin egen väg och som bestämt sig för att till varje pris uppfylla sina målsättningar tillhör undantagen. Vanligtvis följer människor det minsta motståndets lag. På det följer att den som önskar följa sin innerligaste önskan måste vara ytterst beslutsam; det är mycket lättare att dra ner någon från en höjd än vad det är att dra upp någon till samma nivå. Det går inte att nivellera – alltså skapa jämlikhet – om det inte finns något att ”kavla” ut. I vår tid är den ensliga, kraftfulla viljemänniskan ytterst sällsynt. Betydligt vanligare är den lismande, inställsamma personligheten, som i sin iver att finna tillhörighet i rotlösheten hellre offrar sitt själsliga välmående för fragmentariska stunder i strålkastarljuset. Statussökandet sker inte längre i en tydligt avgränsad sfär. Tidigare söktes bekräftelse inför byn, inför sitt grannskap, ja, möjligen inom ramen för den lilla staden i vilken man levde sitt anspråkslösa men riktade liv. Idag inryms hela jordklotet i statussökandets aktionsradie. Med teknikens hjälp kan en helt obetydlig människa bli världsberömd på några minuter, ja, kanske sekunder. Vad som ligger till grund för berömmelsen är mindre viktigt; det viktiga är sensationen i sig, en slags självförklarande aura som omfattar personen och dennes handlingar ifråga. För att inte tekniken skall överväldiga oss avgränsar vi, vilket också innebär att vi skapar mening. Många klarar inte av att finna mening i gränslöshet. Den som diskuterar rymden och dess dunkelhet med valfri människa upptäcker ganska snabbt att diskussionen som sådan blir svår, rentav otäck. Man önskar sig inte gränslösheten, vilken skapar otrygghet. För den skapande människan har gränslösheten i sig aldrig varit ett problem. Den har verkat som ett kaosartat flöde, en evig källa till inspiration ur vilket den skapande därefter avgränsat och skapat former fyllda med mening. Så förhåller det sig även med medier. Vem skulle ärligt talat kunna kolla på en film som aldrig slutade (skulle man ens kunna kalla det en film i singular?). Hela den rika seriefloran – är den ens tänkbar utan tydligt avdelade avsnitt? Är det inte det tydligt avgränsade sammanhanget som överhuvudtaget gör serierna så attraktiva i våra ögon, som gör de möjliga att följa; skulle någon kolla på Game of Thrones tio timmar i sträck om det krävdes för att förstå sammanhanget? Hade vi förstått (eller orkat) lyssna på någon människa som aldrig pratade i meningar, utan som bara pratade, helt osammanhängande?

Varför tror vi att vår uppfattning om människor blir enklare av att de placeras i ett obegränsat sammanhang? Den som har tretusen ”vänner” på Facebook eller som har hundratusen följare på Twitter har inte nödvändigtvis någon unicitet. Siffror i sig ger ingen unicitet, de är variabla. Det är faktorerna bakom som är det intressanta, alltså anledningen till att man bestämmer sig för att följa någon från början.

 

4.

De mängder av människor som rör sig i modernitetens väldiga flora av möjligheter är alla mer eller mindre likadana. Om de inte finner tillfredsställelse i det bisarra och meningslösa – vilket de flesta inte gör – kommer de aktivt att söka efter avgränsningar. De vill ta sig ur den strida strömmen och finna sin egen brigg, sin grund för säkerhet. Att förstå världen utan avgränsningar är inte möjligt. Den är tillräckligt obegriplig som den är, den behöver inte fördunklas ytterligare. I den mån det överhuvudtaget är möjligt att uppnå klarhet så handlar det om ynka fragment av tillvaron, av enskilda stunder och urskiljbara sammanhang – på jobbet och i familjelivet, inom universitetets salar och skolans korridorer. Ungdomen som reflekterar över livets mening och som söker förstå en helhet som inte finns, en helhet som bara kan upplevas genom tillvarons tydligt avgränsade delar, strävar efter en riktning. Somliga finner aldrig denna riktning och fumlar vidare och blir ur ett historiskt perspektiv meningslösa. Det är alltid innehållet som styr hur formen manifesterar sig; vår vakenhet prövar tillvarons gränser, dess möjligheter, ja, kastar oss rentav i dess fördärv, men samma olyckliga resultat uppkommer även om vi ignorerar den. Ett stort och rentav katastrofalt misslyckande kan likväl utgöra en oerhörd manifestation av något som har verklig mening, som har betydelse och riktning. För den olycklige som av olika anledningar förtränger sin vakenhet och som böjer sig för tillvaron utan att pröva den, uppkommer aldrig någon mening. För alla människor, unga som gamla, kvinnor som män, är valet i alla tider detsamma: att leva autentiskt eller falskt. Den person som likt en karikatyr bedrar sin vakenhet för att behaga sin omgivnings önskningar kommer aldrig kunna skapa något som är sublimt eller sanningsenligt. Dagens människor har tekniska möjligheter till sitt förfogande som antikens människor bara kunde drömma om, likväl så byggs inget som kan skina ikapp med vare sig Pantheon eller Ara Pacis. Istället har vi köpcentrum och gallerior – möjligen också ett och annat extravagant hotell eller vertikalt riktat skrytbygge – där det frossas vilt och utan tanke bland kulturindustrins senaste produkter.

Frånvaron av verkligt betydande intentioner utmärker också tidens människor. Tillvaron som sådan uppfattas idag ofta som så överväldigande att den krossar vakenhetens impulser. Den alienation som generationer av tänkare begrundat och diskuterat livligt härrör ur just detta. När ruckades balansen? En perversion har ägt rum, där vakenhetens anpassning i tillvaron blivit ersatt av en önskan att anpassa tillvaron efter vår vakenhet. Den varierande resonans som uppkommit genom idealens rop i realiteternas värld är den moderna människan fjärran. Ropen svävar idag fritt, precis som det tysta skriket i den svarta världsrymden. Tidigare uthärdades gränslösheten i riktningen, den stadiga tendensen, som varje enskild människa intuitivt kunde relatera till – åtminstone har så varit fallet i den europeiska historien. Den moderna människan förhåller sig annorlunda till gränslösheten. Hon tillåts inte ta sig ur den, till att skapa en tydlig riktning, bortom ögonblicklig tillfredsställelse och upplevelsekult. Att skapa ett meningsfullt samhälle kräver riktning; att konstruera en meningsfull byggnad kräver riktning; att bli en autentisk person som verkligen är unik och som sådan uppfattas av sin omgivning, kräver också riktning. Hur skall ungdomar utan livserfarenhet nå fram till en sådan insikt? Hela deras uppväxt präglas ju av diametralt motsatta lärdomar. Ofta likställs det meningsfulla med det som är certifierat, som godkänts av kulturindustrin och som den nivellerade hjordmänniskan kan uppfatta utan svårigheter. Häri ligger den största utmaningen i det 21:a århundradet: att skapa grogrunden för autentiska personer och grupper. Karikatyrernas tid lider mot sitt slut i takt med att välfärdsstaten bultar vidare mot sin ofrånkomliga undergång. Själva möjligheten att välja bort vakenhetens tunga krav kommer bli mer och mer otillgänglig. Detta är närmast otänkbart för den vegetativt lagda personligheten, men så uppskattar också dessa letargin på ett naturligt sätt. Äkthet till varje pris – det är den efter autenticitet strävande generationens motto.

För att främja utvecklandet av en autentisk generation, som följer sin vakenhet inom tillvarons gränser, fordras att detta närs och odlas på så många likvärdiga sätt som möjligt. Den som väljer att engagera sig partipolitiskt, exempelvis, kommer att finna sig i ett sammanhang där vakenheten kontinuerligt underordnas tillvarons bestämmelser. Parlamentarismen korrumperar; den drivs av samma mekanismer som ger upphov till den alienation den säger sig bekämpa. Återigen så är det just diskrepansen mellan det vi kallar vakenhet och tillvaro som ger upphov till människans olycka. Den som uppnår sina mål eller får precis som den vill kommer inte att känna någon alienation – men så är det heller ingen enskild människa som går igenom hela livet utan att någon gång (kanske rentav oftast) inte få precis som den vill. En nyktert blickande människa förstår det, men i vår tid så är det precis detta som hamnat i skymundan. Vi kan bli allt, uppnå allt, känna allt, göra precis som vi vill, då livet som sådant uppfattas som ett oändligt prövofält, en aldrig sinande flod av möjligheter, bisarra och återkommande, komplexa och enkla. Det finns aldrig vare sig tid eller utrymme för den enskilda personligheten att idag mäta sin vakenhet mot tillvarons gränser; hon dukar under för tidens imperativ, för det enorma omgivande tryck som sväljer varje människa hel och spottar upp densamma med vämjeligt förakt.

 

5.

Vart hon än vänder sig på jorden kommer den moderna människan inte undan tidens förutsättningar. Febrilt försöker hon slita sig loss, att med tillfällets kraft och rörelse ta sig undan och finna sin ro, men detta förvärrar bara situationen. Hela moderniteten är ett enda stort träsk; ju mer människan rör sig däri, desto längre ner sjunker hon. Träsket finns överallt – i New York och på Bali, på Montevideos avenyer och Mallorcas stränder, på Göteborgs centralstation och i Stockholms tunnelbana; det gör sig påmint under de mörka kvällarna och den tränger igenom vårt medvetande under den ljusa dagen. Ur Träsket hittar ingen ut som inte heller vill hitta ut. Den som har störst överlevnadsmöjligheter är onekligen den som slutar röra sig däri, som tar sig tid att begrunda sin vakenhet och att utifrån denna se över tillvarons möjligheter. Detta är den enskilda människans ansvar, själva förutsättningen för varje förändring. Sedan kan förstås den enskilda personligheten finna stöttning i sin grupp, hos sin familj och i sitt samhälle, alltså personens egentliga sammanhang. I de sfärer där sådana möjligheter inte finns är detta viktigt att bygga upp. Ofta har moderniteten också bidragit till att förstöra dessa sfärer, att rasera dem fullständigt och som ersättning etablera den enkelspåriga relationen mellan individ och stat. Den mellanmänskliga organisationen, allt som skapas för och av det lokala samhället, måste prioriteras på nytt. Det ligger i den enskilda personlighetens intresse att uppmuntra en sådan utveckling. Med lokalsamhällets hjälp kan den som erkänner sin vakenhet också ges möjlighet att få utlopp för denna. Det går inte fullt ut att dela sin vakenhet med någon annan; precis som ångesten är vakenheten alltid individuellt upplevd, men inte sällan finner man att den integreras med andra personers upplevelser. Det är just i den mellanmänskliga organisationen som vi har möjligheten att lotsa vår vakenhets önskningar tillsammans med andra. Där kan med- och motgångar delas lika fullt, där finns stöd och möjligheter som jag som enskild person inte själv lyckas uppbåda.

Nyckeln till att återställa det historiska förhållandet mellan vakenhet och tillvaro ligger alltså i den mellanmänskliga organisationens återupprättade betydelse för våra liv. I den känsla av samvaro som uppstår genom denna påminns vi om vad det är som gör oss själva just till människor. Vi är inte vegetativa och stationära som växter och vi är heller inte riktningslöst och rotlöst levande som det nomadiserande djuret. Vi är människor och vi skapar samhällen, omgivningar som utgör en förlängning av oss själva, av äldre och nya generationer, beståendes av de dödas och de levandes gärningar. När en grupp enskilda personligheter på varierande forum stöter på varandra och upplever att deras vakenhet tangerar vid andras, att deras förväntningar på livet är ungefär desamma, har förutsättningarna för den mellanmänskliga organisationsformen uppstått. Vi har sett att mekanismerna bakom alienationen fortgår kontinuerligt, utan avbrott i vare sig tid eller rum. Det betyder, att om bara forumen är tillräckliga, alltså om förutsättningarna som de erbjuder är tillräckligt lukrativa, kommer förr eller senare mellanmänskliga organisationer att uppstå som ett resultat av att enskilda personligheter träffar varandra via dessa. Hur skapar man ett lukrativt forum, en mötesplats, där sådana förutsättningar blir som bäst? Det är ytterligare en fråga som kräver ett bestämt och genomtänkt svar, ett svar som i mångt och mycket kan vara skillnaden mellan liv och död när den väntande världsbranden blivit tänd.

 

6.

Meningen med livet – är det att ha kul? Eller handlar det snarare om att leva autentiskt, att vara ärlig mot sig själv? Lycka är en känsla, sanning en dygd. Är känslor viktigare än dygder? Är riktningslöshet viktigare än riktning? På dessa frågor kan bara den enskilda personligheten svara – först då får det nämligen betydelse. För den som fötts som människa kan inte vakenheten önskas bort. Alla droger och all alkohol i världen förintar inte vakenheten, om den inte också samtidigt förintar den egna personens existens. Vakenhet och tillvaro hänger samman, den ena är för människan otänkbar utan den andra. Man kan självfallet vara lycklig och dygdig, men det förutsätter att vakenheten finner resonans i tillvaron, vilket den oftast inte gör. Vår strävan att finna denna resonans försvinner aldrig, vilket innebär att vi allt som oftast nöjer oss med själva möjligheten att finna den.

Ingen är alltså garanterad att finna vare sig lycka eller sanning i livet, men när vi stöter på dessa fenomen under en längre tid är det inte sällan inom ramen för ett mellanmänskligt sammanhang. Den naturliga impulsen att skapa familj, att grunda föreningar och företag, där man delar med- och motgångar med varandra, måste vara äkta. Där intentionen är falsk blir resultatet falskt; en organisation kan bli lika patetisk och karikatyrsaktig som en person. Återigen så kommer den som tampas med Träsket genom att ständigt röra sig däri och anpassa sig för mycket att bara hamna i en ännu värre position. För att undkomma krävs en riktning. Vad denna riktning blir kommer vara individuellt från person till person, men med hänsyn till släkt- och vänförhållanden, överväganden utifrån politisk- och religiös övertygelse och allmänna livsuppfattningar, kommer den likväl i praktiken vara gemensam för en stor grupp människor. Den som i varierande utsträckning känner ett främlingskap mot sin omvärld kommer aldrig bli av med detta genom att avreagera sig med kommentarer på valfri artikel i Facebook-flödet. Tillvaron förblir densamma och vakenheten fortsätter att pådyvlas vårt samvete. För den som verkligen vill göra skillnad och påverka sin omgivning krävs att personen ifråga själv reder ut förhållandet till tillvaron och sin vakenhet. Detta behöver göras kontinuerligt, då livets stora urval av påfrestningar kan få även den bäste att vika av från den väg som instinktivt är den rätta. En sådan personlighet kommer ha störst utsikter att verkligen influera och påverka sin omgivning. Vi talar alltså om en riktig människokännare, som känner till den mänskliga samvarons verkliga förutsättningar. Det är orimligt och naivt att tro att hela mänskligheten kommer uppnå en balans i detta förhållande (något exempel på det i den mänskliga historien finns inte) men i avgränsade tidsperioder, i enskilda stater, på enskilda platser, mellan tydligt avgränsade befolkningsgrupper, har en sådan balans mellan vakenhet och tillvaro kunnat uppstå, inte som ett övergående sken och kuriositet, utan som en bestående manifestation av en uppnådd livsharmoni. Kan denna livsharmoni uppstå på ett personligt plan kan den också uppstå på gruppnivå, men parametrarna och variablerna blir då fler, vilket gör det svårare.

 

7.

Att ta sig ur Träsket är alltså fullt möjligt, men likväl svårt – för ungdomarna särskilt. De har extra svårt att stå emot tillvarons tryck och därmed också svårare att uthärda ångest än den livsvane. Ju snabbare de blir medvetna om den eviga balansakten mellan vakenhet och tillvaro, desto bättre blir också förutsättningarna för att de kan skapa riktning i sina liv och skapa äkta och bestående former, slags manifestationer för deras egen livsharmoni. Vi kan alla sträcka ut en hand till de som sitter fast i Träsket, men för att ta sig ur det krävs en personlig vilja. Ju fler exempel på personer som uppvisar en sådan vilja, desto mer sannolikt blir det att fler tar sig ur det. På den förhoppningen vilar den äkta världens framtid.

Pin It
  • Maximus
  • Reaktion

    En pinfärsk metastudie visar att att spermieproduktionen hos västerländska män sjunkit med drygt 50 procent de senaste decennierna: https://academic.oup.com/humupd/article-lookup/doi/10.1093/humupd/dmx022

    Bland forskare sätts detta i samband med faktorer i miljön, hälsovådliga kemikalier: ttp://www.independent.co.uk/news/science/sperm-count-west-men-health-drop-60-per-cent-years-modern-life-a7859491.html

    Testosteron finns ej i själva spermierna med bidrar till produktionen av det, och har – utöver fertiltetsfaktorn – inverkan på välmående hos män, både fysiskt och psykiskt. Kulturella förklaringar är viktiga, som i ovanstående artikel om Träsket. Emellertid kan Västerlandets nedgång inte förstås utan det givna biokemiska perspektivet.
    Motåtgärder: träning/motion, ekologisk mat, zink, magnesium, d- och c-vitamin, vistas i skog och mark samt: tänk man, känn man, var man (inte ”macho”, kvinnonedvärderande etc).

  • Flarran

    Ja det handlar om livet som yta eller som innehåll. Vill jag provocera så är ju den islamska livsformen med sina nedtrappade förväntningar på livet och traditionella könsroller attraktivt. Får man säga det?

    Hur västerlandet ska hitta tillbaks till sin själ vet jag uppriktigt sagt inte. På andra sidan harmageddon möjligtvis.