Immanuel Wallerstein tillhör de främsta post-marxistiska teoretikerna, och hans världssystemsteori har påverkat stora delar av dagens anti-kapitalistiska rörelser. Intressant med Wallerstein är att mycket lite i hans analys egentligen är oförenligt med mer traditionella och identitära synsätt. Han menar likt Ivan Illich att den moderna kapitalismen inneburit mindre frihet och sämre livskvalitet för en majoritet av världens befolkning, att ”framsteget” är en myt, och att det kapitalistiska världssystemet likt andra system har en början och ett slut.
I antologin The World We Are Entering – 2000 – 2050 har Wallerstein bjudit in ett antal akademiker från flera olika länder och ideologiska bakgrunder för att diskutera 32 centrala teser om världssystemet. Det är intressant läsning för systemkritiker av olika schatteringar, även om debattformen gör att det blir en del upprepningar och ointressanta inpass. Wallerstein har alltså skrivit en del andra böcker som egentligen är bättre, till exempel Liberalismens död.
Världssystemets balansräkning
Wallerstein inleder med en återblick på 1900-talet, som han beskriver som ett amerikanskt århundrade. USA hade alltså hegemoni under större delen av 1900-talet, och var att betrakta som den världspolis världskapitalismen behöver för att kunna fungera. Denna hegemoni har enligt Wallerstein alltmer urholkats, detta enligt premissen ”det kostar att stanna på toppen”. Hegemonen måste lägga pengar både på vapen och olika former av bistånd, medan andra nationer kan växa i hennes skugga.
Samtidigt intresserar sig Wallerstein för det han kallar de anti-systemiska rörelserna (systemkritiska kanske är ett bättre svenskt begrepp). Hit räknar han arbetarrörelsen och nationella befrielserörelser. Dessa gick från en blygsam början till förvånande framgångar under 1900-talet, och grep makten i ett stort antal länder. Wallerstein menar att detta i sig hade en stabiliserande verkan. De fattiga och desperata, ”de farliga klasserna”, sköt sina förhoppningar på framtiden, i tron att de systemkritiska rörelserna skulle förbättra världen efter att de tagit makten. Så blev dock inte fallet, och tron på en bättre framtid har ersatts med desillusionering och frustration. De farliga klassernas missnöje kommer därför enligt Wallerstein att ta sig mer öppet våldsamma former framöver, och det kommer att vara svårare att identifiera företrädare för dem med vilka systemets företrädare kan förhandla.
I diskussionerna riktas en del värdefull kritik mot Wallersteins beskrivning av 1900-talet. Man nämner att han inte intresserar sig tillräckligt för religionens roll, som är växande i stora delar av världen, och att han inte fullt ut tar med de destabiliserande effekterna av de kraftigt minskande födelsetalen i många länder. Man nämner också att han på grund av sin egen bakgrund delar synen på Sovjet och USA som de facto lierade, och missar det manöverutrymme som det kalla kriget dem emellan gav länder i Tredje världen. Någon deltagare i debatten noterar också att det är ideologiska skäl som förhindrar Wallerstein att räkna det nationalsocialistiska Tyskland som ett i raden av nationalistiska projekt, besläktat med den latinamerikanska populismen.
Kapitalismens framtid
Wallerstein menar att världssystemet/kapitalismen står inför så många utmaningar att dess dagar är räknade. Vad det kommer ersättas av är inte på förhand givet, det kan både bli bättre och sämre än dagens system, och våra handlingar idag har historiskt sällsynta möjligheter att påverka utfallet.
Vad han noterar är bland annat att talet om globalisering som något nytt och oundvikligt var en myt, och att världssystemet gått igenom liknande faser tidigare. Han beskriver också hur systemet präglas av ökande polarisering mellan fattiga och rika. Det som här gör Wallerstein intressant för systemkritiker är att han beskriver den reella ekonomiska verkligheten, något som ofta underskattas när man fokuserar på ideologier och religioner och tar kapitalismen för given.
Någon av deltagarna menar att det inte är omöjligt att världssystemet kommer ersättas av ett världsimperium. Sådana har förekommit historiskt, men då bara omfattat en del av världen.
Samir Amin bidrar också med en artikel om relationen mellan marknad och demokrati. Artikeln tillhör hans mindre intressanta bidrag, mer värdefulla är hans korta men kärnfulla inlägg i de löpande diskussionerna.
Geopolitik
Geopolitiskt talar Wallerstein om den dominerande Triaden, av USA, Europa och Japan. Han förutspår en ökande ekonomisk rivalitet mellan dessa tre, där Japan och USA på sikt kommer bilda ett block och slå ut Europa. Detta stycke är av värde för sverigedemokrater och andra som i sin EU-kritik fastnar på det rent nationalstatliga planet och inte intresserar sig för geopolitiska frågor överhuvudtaget. Debatten som uppstår mellan akademikerna har också en del intressanta inslag, vissa av dem menar att Europas folk aldrig mer kommer kunna enas eller föra krig, medan andra menar att de tvärtom redan börjat tröttna på amerikansk kultur och att Frankrike har en levande militär tradition.
Wallerstein menar att Kina kommer att knytas till det amerikanska blocket, medan Ryssland kommer bli en del av det europeiska. En del av de medverkande menar däremot att Ryssland redan försökt närma sig Europa, men inte kommer göra om det misstaget.
Man kommer också in på konflikten mellan Nord och Syd. Wallerstein identifierar här några möjliga strategier för ledare i Syd. Man kan radikalt ta avstånd från Väst, som Irans Khomeini (även om en del av de medverkande betonar att det här lika mycket rör sig om en annan modernitet). Man kan likt Saddam Hussein utmana Väst militärt, något även Nordkorea tycks försöka. En tredje ”strategi” är migration direkt till det rika Nord, något Wallerstein menar kommer leda till stora etno-sociala konflikter.
Geokultur
Wallerstein använder ofta begreppet geokultur, och med det syftar han på den uppsättning av värderingar och regler som håller världssystemet samman. Dess centrala aktörer har exempelvis varit stater, och det har funnits tre huvudsakliga ideologier (som Wallerstein tolkar som reaktioner på Franska revolutionen, dessa tre är konservatism, liberalism och radikalism/socialism).
Även geokulturen befinner sig i en kris. Framstegstron och tron både på liberalismen och de systemkritiska rörelserna har fått sig några rejäla törnar under 1900-talet, vilket Wallerstein beskriver som en ideologiernas kris. Detta kan leda till öppna konflikter av ett slag som är svårare att hantera.
Vidare har nationalstaten hamnat i en legitimitetskris. Den har svårare att hantera problem, och att erbjuda trygghet. Alla de tre ideologierna har också utvecklat eller återfunnit varianter som är kritiska till staten. Man kan här, som japanen Inoguchi, tillägga att den amerikanska hegemonen underminerat nationalstaten som aktör, genom ”humanitära” krig och liknande.
Wallerstein menar alltså att vi redan befinner oss i en mörk era, ”the dark ages”, och att framtiden kommer att präglas av mer förvirring, mer otrygghet, och mer kaos generellt. Detta kaos kommer sedan att leda till något verkligt annorlunda.
Relaterat
2008 – att leva i spännande tider
Den historiska kapitalismen – utdrag
Wallerstein och liberalismens död
Om skribenten: Joakim Andersen
