Den sydafrikanske författaren och Nobelpristagaren J.M. Coetzee är kanske mest känd för Onåd, där han tar upp ett så politiskt inkorrekt tema som de vita sydafrikanernas utsatta situation när de förlorat kontrollen över landet och lever på andras välvilja. Detta är något oväntat då han tidigare var en kritiker av apartheid. Coetzee är dock en intressant författare på flera sätt, och har i sina böcker tagit upp flera sidor av livet i det moderna samhället. I Elizabeth Costello beskriver han litteraturens och författarens roll och uppgift, och låter både en afrikansk essentialist, en katolsk nunna, och bokens huvudperson komma till tals. Boken genomsyras av frågan om relationen mellan litteraturen och det guddomliga, och slutet är tvetydigt men intressant. Hans skildring av uppväxten i Sydafrika, Pojkår, är också en mycket fängslande beskrivning av barndomen som sådan och det tidiga apartheid.

I väntan på barbarerna

Många av Coetzees böcker har ett inslag av civilisationskritik, hans engagemang i djurrättsrörelsen kommer ofta till uttryck i dem. Den ensamme individen som på ett eller annat vis vägrar ta del av civilisationen återkommer också. Så är fallet även i I väntan på barbarerna.

Coetzee följer där en åldrande borgmästare i en gränsstad mellan det inte närmare specificerade Imperiet och de barbarer som lever i öknen och vildmarken bortom staden. Han framstår som ganska förslappad, och besöker bland annat, liksom professor Lurie i Onåd, prostituerade. Samtidigt är han tämligen nöjd med sin lugna tillvaro, och ägnar sig bland annat åt att utforska resterna av tidigare bebyggelse under sanddynerna.

Till borgmästarens stad kommer så en representant för Imperiet, från civilisationens hjärta. Hans uppgift är att undersöka om barbarstammarna är ett hot mot Imperiet, och redan från början väcker hans metoder borgmästarens ogillande. Barn torteras, primitiva stamfolk förslavas. I beskrivningen av byråkratiska torterare och Imperiets paranoida inställning till sina grannar och sina egna uppnår Coetzees bok tämligen civilisationskritiska kvaliteter. Huvudpersonen tvingas i denna situation också motvilligt att ta ställning.

Man känner igen flera teman från Coetzees andra böcker i skildringen av borgmästarens öde. Den ensamme huvudpersonen, som steg för steg förlorar allt (och hamnar i det tillstånd Giorgio Agamben beskrivit i Homo Sacer). När han hamnat i det tillstånd där han är en rättslös och förnedrad kropp, inte en medborgare, har han också mycket gemensamt med de djur för vilka Coetzees medkänsla är stark.

Samtidigt finns det ingen egentlig heroism i Coetzees böcker, utan det handlar mer om att huvudpersonen retirerar från mänskligheten och reduceras till det rent biologiska. I Onåd tar detta sig tveksamma former, där professor Lurie accepterar det oacceptabla, och delvis är så fallet även i I väntan på barbarerna. Någon heroism finns inte, egentligen heller inte något kollektivt handlande som reaktion.

Den genomgående distinktionen i Coetzees skildring av kriget mellan de nomadiska barbarerna och Imperiets styrkor för också tankarna till både Jünger, Deleuze, Le Clezio och Schmitt. Öknen blir en symboliskt laddad plats, och står både för frihet och hot, den sfär som ligger utanför det ordnade samhället. Nomaderna vägrar också att följa det ordnade samhällets regler för krig, och lurar Imperiets arméer bortom det ordnade rummet. Samtidigt måste man konstatera att distinktionen mellan Imperium och nomader lätt blir förenklad. I verkligheten har vissa nomadstammar begått de mest hisnande illdåd mot både sina egna och sina grannar, medan det också finns exempel på tämligen högtstående civilisationer.

Bokens titel blir också tvetydig. Man får aldrig klart för sig vad barbarerna kommer att föra med sig när väntan på dem är över, utplåning eller något nytt och bättre. En spännande civilisationskritik levererar i varje fall Coetzee, även om den alltså är ganska komplex och ställer fler frågor än vad den erbjuder svar och alternativ. Det är inte heller hans bästa bok, ska man läsa Coetzee bör man börja med Onåd och endast om man uppskattar den fortsätta med exempelvis I väntan på barbarerna.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.