År 2009 vigdes den första lesbiska biskopen i Sverige. De anglikanska och baltiska biskopar som hade bjudits in till ceremonin tackade nej till att närvara. Under hösten 2010 deltog samma biskop, Eva Brunne, i en demonstration där massorna fick skrika ut sin avsky, 2 minutes of hate, mot vad de uppfattade som ett parti som representerar ett växande hat i samhället. Varför demonstrerar en biskop mot ett politiskt parti? Hur ska det här förstås? Till min hjälp för att gå djupare in i frågan har jag Paul Gottfrieds "Multiculturalism and the Politics of Guilt". Med hans hjälp kan vi ana ett större sammanhang, som också sträcker sig utanför landets gränser.
Välfärdsstaten
Välfärdsstaten har sedan mitten av 1900-talet blivit alltmer upptagen av att förändra medborgarnas sociala beteende. Att omfördela resurser och ge alla medborgare möjlighet att få utbildning och sjukvård räcker inte längre. De ska även fås att tänka och bete sig korrekt. Genom krig mot diskriminering och en kontrollerad utbildning vill staten, media och grupper av "offer" sätta stopp för vad de uppfattar som en kris, ett utbrott av fördomar som påstås behöva tyglas och vars representanter måste omskolas. I USA kan den här bilden av verkligheten spåras tillbaka till Gunnar Myrdals "An American dilemma" från 1944 och Adornos mfl "The authoritarian personality" från 1950. I de böckerna skapas en bild av att fördomar ligger som ett patologiskt täcke av hat över USA som täcker vissa grupper av offer. Det är en slags sjukdom som endast den offentliga administrationen påstås kunna bekämpa. Gottfried beskriver bilden som böckerna ger som en till klinisk analys förklädd partsinlaga, där administratörer får rollen som utövare av social läkekonst, eller terapi.
Den nya klassen
En särskild kultur har formats av den moderna välfärdsstaten där amerikanska liberala teologer har spelat en viktig roll, framför allt genom att göra folk mottagliga för världsbilden hos en ny politisk klass. Den nya klassen har arbetat för att upplösa det äldre borgerliga samhället, som hade sin grund i hembygden, kyrkan och familjen. Den amerikanska filosofen Richard Rorty tillhör dem som ger uttryck för den nya klassens världsbild. I sina skrifter prisar han den amerikanska vänstern för att den motsätter sig auktoritärt tänkande. Innan 60-talet påstås USA ha varit ett våldsamt rasistiskt, sexistiskt och homofobiskt samhälle. I Rortys världsbild utgör 60-talet en gräns mellan barbarisk okänslighet och en korrekt omsorgsfullhet. Den bilden utgör en grundläggande övertygelse hos den politiska och journalistiska eliten. Korstågen mot diskriminering som har lanserats sedan 60-talet i USA har blivit en del av ett sakralt arv, med exempelvis Marthin Luther King som helgon. Endast de som är hopplöst intoleranta skulle ifrågasätta det arvet.
Den terapeutiska staten
Att utvidga den administrativa statens verksamhet med terapeutiska organ är ett amerikanskt arv som européerna har omfamnat med förvånansvärt få protester. Syftet är att omforma det sociala medvetandet och hålla de som inte uppvisar en tillräckligt stor känslighet på plats. I Tyskland har man med stor nitiskhet infört en indoktrinering som har gått så långt att ca 8000 tyska journalister och forskare prövas varje år för tankebrott. Fler tyskar sitter i fängelse i Tyskland idag (2002), för att de har uttryckt icke-progressiva eller okänsliga åsikter, än det fanns i Östtyskland innan kommunistregimens fall (1). Tysklands historia under förra århundradet och att utländska mediers rapportering tenderar att genast blåsa upp minsta tillstymmelse till nationalism i landet kan möjligen ge en förståelse för att en sådan politik förs där, men det är svårare att förstå varför brittiska myndigheter följer en liknande väg. Britterna har varken ett nazistiskt förflutet att övervinna eller en anmärkningsvärd historia av slaveri. Men britterna har ändå förklarat krig mot fördomar som riktas mot minoriteter som har flyttat till England.
Varför accepterar majoritetsbefolkningen detta? Det följer inte den historiska normen. Det är framför allt de protestantiska länderna i Väst som desperat anstränger sig för att höja sig moraliskt genom att ta emot folkgrupper som är helt olika dem själva. Det är inte en fortsättning på äldre attityder till invandring. Det är något nytt. Ny är också ivern med vilken västliga myndigheter och media accepterar kollektiv skuld för historiska synder som Förintelsen eller kolonialismen.
Kritiker som Thomas Szasz och Christopher Lasch har uppmärksammat kopplingen mellan den offentliga administrationen och sociala tvångsåtgärder och psykiatriska tjänster. Ett skäl till att samarbetet har kunnat utvecklas är att sociala ideologer, som går hand i hand med staten, har fått otrendiga tänkare och gamla synsätt att bli patologiserade. De som ger uttryck för "fördomar" eller som försöker öppna frågor som har slutits av den politiska klassen gör så för att de är sjuka.
En grundläggande praktik för den terapeutiska regimen är att dela in medborgarna (och de illegala invandrarna) i offer och icke-offer. Den här avgränsningen hänger samman med makt. Kulten av offer handlar först och främst om kontroll. Man har byggt upp en slags omfördelningsmaskin kring mångfalden och offerkulten. Kritiker pekar på att offentliga administratörer och grupper som kämpar för en eller annan minoritet kör maskinen för sina egna privata syften. Gottfried menar att det är sant, men understryker att mångfaldsmaskinen samtidigt skapar en väldig reservoar av makt för staten. Myndigheter bestämmer ju vilka grupper eller individer som ska utses till offer och vilken behandling de ska få. Samtidigt undertrycker de opposition som bedöms som okänslig mot minoriteter som står under myndigheternas beskydd.
Enligt Gottfried finns en kvarleva av den gamla borgerligt liberala mentaliteten kvar i USA, men i Kanada och i Europa har kriget mot diskriminerande tankar och handlingar lett till såna intrång bland de liberala friheterna att okänsliga påståenden har kriminaliserats även om de är sanna.
En förutsättning för att den terapeutiska staten skulle kunna nå sin nuvarande styrka är en transformation av majoritetsbefolkningens självbild. Den omvandlingen kan spåras till en förändring av det religiösa medvetandet som har påverkat den protestantiska majoriteten i USA och andra länder. En religiös världsbild har gett riktning åt välfärdsstatens utveckling mot en terapeutisk regim som är inriktad på olika offers självkänsla. Regimen som påtvingar oss sin politiska korrekthet tolkar synd som okänslighet och den bygger på en genomgripande social skuld, en attityd och känsla som har ingjutits i samhället av den amerikanska religiösa kulturen. Utan att ta den religiösa attityden i beaktande vore det, enligt Gottfried, svårt att förstå de vanligt förekommande svepande omdömena om främmande kulturers moraliska överlägsenhet. Den ordentligt inskolade moderna västerlänningen har den ångerfulla syndarens attityd. Känslan av skuld gör honom emellertid inte bara till en rättrådig medborgare utan också till en lättkontrollerad undersåte.
Eva Brunner förkroppsligar den nya klassens världsbild. Som lesbisk kvinna kan hon göra anspråk på en dubbel offerroll. Att upphöja henne till biskop skänker lindring för de av skuldkänslor betungade medlemmarna av den nya klassen, eller de som delar deras föreställningar om världen. Samtidigt är de heretiker som vågade rösta på SD något mycket hotfullt. De hotar den nya klassens kontroll över samhället. Om kontrollen förloras så föreställer sig de troende att röken kommer att ligga tung över Europa från krematorierna som ligger i anslutning till utrotningslägren där homosexuella män och kvinnor, minoriteter från tredje världen, judar och andra minoriteter möter sitt öde. För att undvika detta fasaväckande scenario krävs mer övervakning och kontroll. Medborgarna måste även indoktrineras i enighet med de korrekta dogmerna, såsom de förstås av de mest upplysta representanterna för en sekulär teokrati. Bland dogmerna finner vi bland annat kulten av Förintelsen och den vite mannens skuld till allt lidande som de ädla människorna i tredje världen har fått utstå. Att både kolonialismen och Förintelsen ägde rum långt innan många av oss föddes, eller ens var påtänkta, spelar ingen roll. Det är en arvssynd som vi förväntas ta på oss. Angående Förintelsen vill jag tillägga att Paul Gottfried är en etnisk jude vars föräldrar flydde till USA från nazisterna i Tyskland under andra världskriget. Han förnekar inte den historiska händelsen, men visar vilken betydelse den har fått i den nya klassens världsbild och maktutövning.
(1) Gottfried 2002, se not 10 som är en liten diskussion med hänvisningar till hela 7 olika källor.
Paul Gottfried: Multiculturalism and the Politics of Guilt
.jpg){kind=link}
Lämna ett svar