Att förstå alternativhögern

Identitarism, Ideologi, Inrikespolitik, Invandringspolitik, Konservatism, Kultur, Litteratur, Metapolitik, Nya högern, Politik, Recensioner, Rekommenderat

  • 18
    Delningar

Vi lever i spännande tider, i varje fall om vi är intresserade av politik och idéhistoria. Valet av Donald Trump till amerikansk president bekräftade, ihop med bland annat Brexit, att den grundläggande politiska konfliktlinjen idag går mellan folken på ena sidan och ett globalistiskt etablissemang på den andra. Gamla politiska ideologier är sällan anpassade till den nya situationen, och därför växer det gradvis fram nya ideologier som kan beskrivas som populistiska. En av dessa är den så kallade alternativhögern, ofta förkortat althögern. Oavsett om man fullt ut delar dess världsbild eller inte, ser den som ett steg på vägen mot den optimala ideologiska formen populismen kan ta eller som slutmålet, är althögern ett intressant fenomen. Den är också ett nytt fenomen, och ett fenomen om vilket etablissemanget gärna sprider ”alternativ fakta”. Ett exempel på detta, valt på måfå, är att althögern på det engelska wikipedia beskrivs som en kombination av ”ytterlighetsvänster” vad gäller synen på ekonomi och ”vit makt” vad gäller synen på ras. Om man inte redan insett det bör wikipedia alltså tas med en nypa salt så snart det handlar om ämnen som kan väcka känslor hos de ofta vänstervridna administratörerna. Men vad är egentligen althögern?

Althögern

Althögern är, på gott och ont, ursprungligen ett nordamerikanskt fenomen. Termen alternative right, alternativ höger, myntades 2010 av Richard Spencer som namn på en internetsida han då startade. Spencer var missnöjd med den amerikanska ”högern”, av ungefär samma skäl som många är besvikna på den svenska ”borgerligheten”. Deras fokus på ekonomi och angreppskrig i Tredje världen, kombinerat med deras ointresse för verkligt viktiga frågor och brist på intellektuellt djup var några av de saker som fick Spencer att söka andra högertraditioner. Han fann dessa inte minst i Europa, och lyfte i sitt projekt fram bland annat den franska nya högern med namn som Alain de Benoist och Guillaume Faye, de franska identitärerna, och äldre tänkare som Carl Schmitt, Oswald Spengler och Nietzsche.

Althögern har många rötter, Richard Spencers projekt är en av dem. Det finns flera, bland annat libertarianer som tröttnat på libertarianismens brister, den antifeministiska manosfären, ”troll” från forum som 4chan, så kallade neoreaktionärer, äldre miljöer av invandringskritiker och rasrealister och så vidare. Detta gör althögern svår att generalisera, gemensamt är ett förakt för etablerad ”höger” och ett fokus på kollektiva intressen och identiteter (inte minst kollektivet ”vita”, vars intressen och identitet idag hotas). Althögern vänder sig också mot den moderna jämlikhetsideologin, och tar upp sådant som biologiska skillnader mellan bland annat kön och raser. I samband med det amerikanska presidentvalet fylkades stora delar av den framväxande althögern kring Donald Trump. Även om inte alla såg honom som en likasinnad såg man Hillary Clinton som ett ännu sämre alternativ och uppskattade alfahanen Trumps raka sätt att debattera. Trumps seger blev en seger även för althögern, en av få politiska miljöer som stod bakom honom, och under 2017 tog rörelsen steget både ut från internet in i den fysiska verkligheten, och över Atlanten till Norden.

Det kan därför vara intressant att få en bättre bild av althögern än vad etablerad media kommer ge (om man inte anser att förfärade repetitioner av ordet ”högerextremt” är informativ journalistik). Givet den etablerade ”högerns” många brister och oförmåga att hantera dagens problem och konflikter är det nämligen troligt att althögern är här för att stanna ett bra tag. Delar av dess symbolik har också anammats av mer etablerad höger, i synnerhet Hanif Bali men även andra. Det är en både intellektuellt och kulturellt innovativ miljö med självförtroende, värd en närmare bekantskap även för den som likt Bali inte fullt ut delar dess världsbild i alla frågor.

Att förstå alternativhögern

En introduktion till althögern ges i nyligen utgivna antologin Att förstå alternativhögern. Jonas Nilsson och Anton Stigermark har varit redaktörer, och kapitlen är skrivna av både veteraner från svensk nationalism som Stefan Jacobsson och Magnus Söderman och nyare althögerförmågor som Kristoffer Hugin. Själv har jag skrivit ett mer idéhistoriskt kapitel där althögerns rötter i den europeiska nya högern utforskas, liksom de likheter och skillnader som finns om man jämför ny och alternativ höger (ett inte alldeles enkelt projekt givet althögerns många variationer).

Anton Stigermark tar i sin text upp förhållandet mellan postmodernism och althöger. Postmodernismen kopplas annars normalt till vänstern, men med althögern har det uppstått en högermiljö som använder postmoderna metoder mot vänstern. Stigermark tar här upp hur althögern använder sig av inslag från populärkulturen för att angripa olika vänsterprojekt och -idéer, på ett sätt som inspirerat även andra. Han beskriver också hur althögern använder sig av mem, i grunden ”en bild med en text infogad”. I interneteran sprids sådana snabbt, och har kunnat användas bland annat för att måla upp Trump som en heroisk ”gudakejsare” och håna hans motståndare. Stigermarks kapitel är både intressant och idéhistoriskt givande. Inte minst sätter det fingret på att althögern insett att kulturen är minst lika viktig som den rena politiken, den som kontrollerar kulturen kan också forma politiken. Althögern strävar efter att vara kulturrelevant i en epok där etablerad ”höger” helt gett upp kulturen och hellre pratar om skattenivåer.

gk
– gudakejsaren

Jonas Nilsson beskriver hur två högermiljöer i althögern ofta flutit samman, dels den klassiska liberalismen/libertarianismen och dels den etniskt baserade nationalismen. Många libertarianer har insett att deras frihetliga idealsamhälle är ganska ointressant för de flesta icke-européer och därför omöjliggörs av stor invandring, många etnonationalister har kommit att vända sig mot den förvuxna staten och söka mer frihetliga alternativ. Nilssons avsnitt avslutas med att ett nytt lag identifierats, ”ett lag där värderingar och blod återigen flutit samman”. Magnus Söderman jämför äldre former av svensk nationalism med althögern, och finner goda sidor som den positiva attityden och viljan att samarbeta över organisationsgränser. Stefan Jacobsson ger värdefulla råd om hur althögern, och andra, ska kunna påverka partipolitiken. Detta med utgångspunkt i en realistisk analys av hur Sverigedemokraterna som parti fungerar, det är inte ett parti som verkar för att förändra opinionen utan ett parti som hellre anpassar sig efter den. Utmaningen för althögern blir därför att påverka opinionen så att SD sedan följer efter. Jacobsson noterar även att det inte bara är SD althögern ska försöka relatera till, och att fokus inte får bli snävt politiskt. Robert Rönngren bidrar med en reflektion kring förhållandet mellan kaos och ordning, och insikten att med althögern har högern gått från att vara ordningens försvarare till att ”inse att den nuvarande ordningen är sjuk och måste förgöras.” Rönngrens text kopplar samtidshistoria till mytiska perspektiv på ett givande sätt.

Mycket intressant är också Kristoffer Hugins text, En psykologisk analys av den nordiska alternativhögern. Det är en enkätstudie som åtminstone delvis besvarar frågan ”vilka är althögermänniskorna?” Hugin finner att rörelsen är mansdominerad, men att det också finns en betydande minoritet av kvinnor. Genomsnittsåldern tycks vara runt 30, drygt hälften var i ett förhållande eller gifta. Knappt hälften var universitetsutbildade, något som torde strida mot den vänsterliberala stereotypen av ”extremhögern”. Hugin studerar också personlighet och värderingar, med utgångspunkt i psykologiska modeller. De althögermänniskor som ingick i enkätstudien visade sig exempelvis vara ungefär lika vänliga som svenskar i gemen. De värnade mer om djur och natur än om jämlikhet, och värdesatte föga förvånande säkerhet (både för sig själva, sina barn och barnbarn) mer än njutning och makt. Tidigare studier har tytt på att althögerns medlemmar är intelligenta och har ett manligt sätt att tänka (logiskt tänkande snarare än känslomässigt). Sammantaget är det ett både roligt och intressant kapitel. Man kan här notera att en viktig människotyp söker sig till althögern, samtidigt antyder Hugins studie vilka andra människotyper som också kan behövas i en framgångsrik systemkritisk miljö.

Givande är också Christopher Dulnys självbiografiska kapitel. Dulny var tidigare budgetchef i SD, men valde att avsluta sin tjänst för att istället starta upp en nordisk althöger och bli en ”metapolitisk entreprenör”. Givet att han gav upp en lovande och trygg karriär för att istället satsa på althögern kan man ana både att här finns ett stort inslag av idealism och en stark tro på althögerns potential. Det är spännande läsning att följa hur han inspirerades av Trump och althögern, samtidigt som han såg bristerna i SD:s strategi. Vi följer med Dulny i riksdagshuset, men också till USA under avgörande skeden i althögerns historia. Hans tankar kring strategi är givande oavsett hur nära althögern man befinner sig, Dulny betonar att ”vi är i grunden kulturarbetare och ska så förbli”. Han ger också goda råd kring decentralisering, aktivism och självständighet.

Sammantaget är det en läsvärd bok om althögern som fenomen, betraktat ur flera olika perspektiv. Gemensamt för avsnitten är en positiv och välvillig inställning, vilket betyder att man som läsare själv får reflektera över althögerns eventuella brister och barnsjukdomar. Oavsett om man fullt ut anammar althögerns världsbild och metoder eller inte finns det en hel del av värde i den, inte minst den sunda brytningen med etablerad ”borgerlighet”, intresset för kultur, den lösa organisationsmodellen, viljan att vara intellektuellt ärlig snarare än politiskt korrekt, och kombinationen av optimism och självförtroende. En närmare bekantskap med den är väl värd att göra.


  • 18
    Delningar
  • PlebisPlebojis

    Trump är en vulgär, urartad neokonservativ som inte har någonting med vad vi borde stå för att göra.

    • Palnatoke

      Det håller jag inte med om. Däremot är det inte gjort i brådrasket att manövrera ut neocons och den djupa staten.

    • Snufkin

      Helt sant.
      Trump är helt ovärdig som förgrundsgestalt för sanna traditionalister. Hans eventuella förtjänster, som katalysator för etablissemangsmotstånd och några enstaka politiska insatser, förbleknar i skuggan av hans personliga framtoning. Han är en pajas.

  • Ernst Almgren

    Intressant! Jag tycker även man kan nämna Paul Gottfried i sammanhanget som sägs ha använt begreppet alternative right även innan Spencer. Jag är liksom många skeptisk till de mer vulgära inslagen i altright, å andra sidan var vulgär propaganda en rätt framgångsrik komponent i kulturvänsterns framgångar liksom identitetspolitik.

  • Parsifal

    Är lite ute i environgerna nu men måste puffa för en artikel av Katerina Janouch på hennes blogg Katerina Magasin, ”Systemkollaps är strypt yttrandefrihet och alla människor som krossas”. Inga nyheter för Motpolare kanske men en alldeles lysande sammanställning av tillståndet i Sverige och en svidande uppgörelse med etablissemanget, det mediala såväl som det partipolitiska. Se: katerinamagasin.se/systemkollaps-ar-strypt-yttrandefrihet-och-alla-manniskor-som-krossas/

    • Riktigt bra skrivet. Metapolitiskt gör Katerina nästan allt rätt, det är intressant att följa.

    • maravanthe

      Högerpopulism. Man dammsuger upp missnöjet mot liberaliseringen och hetsar mot invandrare och flyktingar. Resultatet blir fortsatt liberalisering. Ni har hamnat i fällan då det etniska förmörkar era sinnen.

      • Parsifal

        Den västerländska civilisationens fortbestånd och de europeiska folkens överlevnad är överordnad de flesta frågor.

        • JB

          Att staten Sverige, med sin s.k. statsfeminism verkar kunna få ökade problem framöver, verkar fler och fler tro….

           

          Man verkar, tillsammans med t ex DGS, och PE, vilja säga:

           

          – Om bara marknaden kan få sköta sig själv, (vilket den själv förmodligen önskar och vill), så behövs det egentligen inga odugliga ideologier, t ex en feminism, med sitt vidhängande Välfärdsindustriella Komplex (som menas enbart kunna framskapa behövande människor, för Komplexets egen överlevnads skull, eller för dess eget existensberättigandes skull..)…….

           

          – Stater med sina väldfärdsindustriella komplex menas alltså enbart göda alltfler s.k. osjälvständiga människor, där själva Komplexet som sådant då utgör den bas som möjliggör en Humanistisk Stormakts självidentifiering som just sådan….

          Ett s.k. Välfärdsindustriellt Komplex som också samtidigt då kan antas vara ett mycket effektivt främsta verktyg också för en s.k. feministisk statsideologis överlevnad? ….

           

           

          Men, i en fri marknadsekonomi anses och menas det istället att just rätta värden kan sättas på människors arbetsinsatser samt att inom en s.k. fri marknadsekonomi så klarar ett sådant samhället av att s.a.s. låta marknaden reglera och värdera olikheter i förmågor hos olika människor…….

          (Stater, med en feministisk statsideologi, samt med ett nödvändigt Välfärdsindustriellt Komplex för möjligheter att kunna förverkliga en feminism, kan kanske sägas vara motståndare till en s.k. fri marknad…?)

           

          På en vårdande marknad, alltså, på en statlig eller kommunal barnomsorgsmarknad, skolmarknad, sjukvårdsmarknad, samt tandvårdsmarknad, äldrevårdsmarknad, så arbetar en mycket, mycket stor andel kvinnor….

           

          Det Välfärdsindustriella Komplexet blir därmed i själva verket en främsta stödjare av just en feministisk ideolgisk idé ?..

           

          Alltså en feministiskt ideologisk idé där då jämlikhet mellan män och kvinnor vill anses kunna uppnås när kvinnor försörjer sig själva genom sitt eget lönearbete…

           

          Kvinnors arbetsplatser är till mycket, mycket stora delar arbeten just inom skolans, vårdens och omsorgens värld…alltså just inom – Det välfärdsindustriella komplexets värld – ….

          Men, men….

           

          När inom en snar framtid eventuellt t ex matpriser ökar drastiskt, där kanske t ex 3 dl grädde börjar kosta ca 30- 40 kronor, eller när alla övriga priser på mat, bostäder, på banklån, kläder, bilar, på el, gas osv et cetera, kan stiga drastigt (?), för att då kunna öka vinster och löner på en s.k. fri marknad, det är då som det kan anas en utveckling inom samhällen i Europa, och i Skandinavien, som majoriteter av medborgare kanske inte alls önskar sig…

      • JBEducareMM

        ”Skolan kan inte bara handla om jämlikhet”, skriver Inger Enqvist på dgs idag, 3 februari…..

        Handlar det också om en fixering vid begreppet jämlikhet i en västvärld?…

        Eftersom man utgår från en föreställning om att s.k. jämlikhet är en form av ett högsta goda, så antar man att det enbart är av godo att sträva efter just jämlikhet, (mellan flickor och pojkar och män och kvinnor), som därmed gör alla människor goda, som säger sig vilja förespråka och också arbeta för just jämlikhet överallt, och inte minst då inom skolans värld…

         

        Men, om man istället vågade ifrågasätta själva begreppet jämlikhet som ett högsta goda, så skulle kanske situationen mer eller mindre automatiskt bli en annan, även inom skolan…

         

        Jämlikhet finns ju inte i någon verklighet någonstans. Istället är det just en ojämlikhet som är verklighet överallt. Ojämlikhet kan sägas vara någonting fullkomligt naturligt. Ja, det kan även sägas vara en godhet att tillerkänna alla människor sin egen ojämlikhet i förhållande till alla andra människor, eftersom just varje människa är en unik individ…

        Ojämlikhet förekommer i absolut allting vad gäller människor; åldrar, tjocklek, smalhet, godhet, elakhet, dumhet, snällhet, vänlighet, intelligens, klokhet, visdom, fulhet, skönhet, förmågor och oförmågor.

        Ingen enda människa är den andre lik, och därmed heller inte jämlik.

         

        Därför kan man säga att det är vänligt, ja, människovänligt, att tillerkänna varje människa, varje språkgruppering, varje kultur, varje land, varje folk, varje musik, varje kultur, just sin alldeles egna olikhet och därmed just ojämlikhet i förhållande till andra…

         

        Det är betydligt roligare med en mångfaldig värld, med många olika språk, med mycken olika musik, med många olika traditioner, danser, berättelser och skönhetsideal, samt också mode, arkitektur, mattraditioner, danser och andra specifika specifikheter som finns hos varje språktradition och livsstilstradition, än att alla olika språkgrupperingar, folkgrupperingar, måste utplåna sig själva…. i en s.k. förödande och kanske även människoovänlig jämlikhets namn…

         

        Ett mer variationsrikt, och därmed ett mycket rikare människosläkte, borde kunna stödjas, frodas och främjas, som en godhet, och inte en självutplånande och förödande jämlikhet som ett ouppnåeligt, eller som ett livsmotsägande, och därmed ett onaturligt, ideal…

         

         

        Jämlikhet är en tom och innehållslös fras som inte har någon förankring i någon som helst verklig verklighet bland några människor, bland några språkstammar eller några folkstammar någonstans runt hela jordklotet….

         

        Alla människor är i stället ojämlika i absolut allt….det är en människovänlig hållning gentemot alla människor….eftersom också alla människor är unika individer….

  • Odysseus Ingen

    Jag vet inte om ni kommer tycka illa eller gilla det nu, men för bara några dagar sedan fann jag en riktigt bra kritik av alternativhögern utan allt det vanliga moraliserandet över ”rasismen” eller ens det liberala struntpratet om dess ”kollektivism” på youtube. Den är gjord av en katolsk snubbe som kallar sig ”the Distributist” och jag varnar er, sammanlagt blir det hela en väldigt lång serie videor (nio stycken för att vara exakt). Innan någon börjar se dem vill jag varna er alla om att beskrivningen av althögern innehåller lite stereotyper, men annars ger mannen ett intryck av att vara en intellektuellt hederlig man som tar idéerna på allvar. Här är hur som helst videoserien.
    https://www.youtube.com/watch?v=eqoxZL2U0PI&list=PLRbcQXWEJAJrVHweXrgGb5ifN93ftE5Jp
    Jag vill nu veta vad ni på Motpol har att säga om det som sägs i videoserien.

    • Nicholas Lindén

      Väldigt intressant. Mycket av den han tar upp har jag funderat över. Te.x faran med att låta biologi som ett självändamål stå över ethos. Samt det lönlösa med populism om den populistiska rörelsen i fråga i det stora hela är en minoritet, som dessutom har kortsiktiga mål. En hel del att fundera över.

  • Parsifal

    Sveriges huvudfiende är kulturmarxismen, eller PK-ismen som Patrik Engellau formulerar sig i en artikel på Det Goda Samhället med rubriken ”Fiendens konturer blir allt tydligare”. Att inbilla sig att det går att reformera Sverige och att försöka lösa alla hemsnickrade ”utmaningar” som vi står inför utan att ta itu med den politiska korrektheten är en illusion argumenterar Engellau övertygande för.

    • Har också läst den, bra artikel som vanligt. Det jag uppskattar med Engellau är att han går bortom lätthögerns fokus på spektakulära och tokiga ideologier, och tar upp strukturer och intressen bakom (välfärdsindustriella komplexet, även om jag själv föredrar Sam Francis teori om den nya klassen i både privat och offentlig sektor här).