Vår samtid präglas av ett antal negativa tendenser. En av dessa är att gränsen mellan politiskt och icke-politiskt brutit samman.

Det politiska

För att förstå detta sammanbrott måste man först och främst förklara begreppet Politiskt. Detta begrepp är centralt i indo-europeisk idétradition, bland annat som den sfär som ger människan möjlighet att höja sig över det rent individuella och biologiska. Med fraser som ”What we do in life, echoes in eternity” avses inte det vi gör som privatpersoner i hemmets lugna vrå, utan det vi gör när vi tillsammans med andra stiger in på den politiska och historiska arenan.

Den kanske mest koncentrerade och nyktra beskrivningen av det Politiska och dess väsen gavs av den tyske statsfilosofen Carl Schmitt. Schmitts definitioner av de politiska kategorierna har tagits upp i flera tidigare blogginlägg, och här nöjer vi oss därför med att citera de mest centrala delarna:

…Schmitt menade att politikens kärna, det som utmärker staten, är förmågan till absoluta beslut (det är därför politikens natur blir tydligast när det råder undantagstillstånd, när allt utanverk av lagar odyl skalats bort. Denna ståndpunkt kallas ibland decisionism, eftersom det är staten som kan fatta beslut). Den politiska distinktionen står mellan vän och fiende, och staten är den aktör som identifierar vem som är vän och vem som är fiende. Staten avgör mot vem som krig skall startas, och vem som ingår i den politiska organisationen, staten. Schmitt påpekar även att det är för de allra svagaste som den starka staten behövs. Statens ansvar är att skydda folket från inre och yttre fiender.

…den politiska enheten är den som har ius bellum, alltså rätten att förklara ett krig, att välja vän och fiende. I vår tid är det normalt en nationalstat. Schmitts nationella grundsyn gör att han implicit verkar se på det hela på följande vis: först finns det ett folk. Det står mot andra folk som hotar det. Folket organiserar sig därför i en politisk organisation, och denna behövs för att folket skall överleva i en farlig omvärld.

Detta är emellertid implicit (och kan vara min övertolkning), och Schmitt citerar även Hobbes. Hur som helst delar han den konservativa grundsynen på människan. Människan är ett farligt djur. Beskydd och Lydnad är det som politiken byggs på, ihop med Vän/Fiendedistinktionen.

Värt att notera är att Schmitts beskrivning av det politiska har flera sympatiska drag, trots att den vid första anblicken kan framstå som ”hård” i sin sakliga beskrivning av verkligheten. Dels kan man identifiera en suverän i staten, en suverän som därmed också kan ställas till ansvar när han eller hon för en mycket dålig politik. Dels möjliggör Schmitts politiska enhet kollektivt handlande, genom det politiska kan en grupp människor enas kring ett projekt som de aldrig skulle kunna förverkliga som utspridda ”individer” (och detta projekt kan vara allt från en mer rättvis socialpolitik till en fungerande miljöpolitik, vilket innebär att Schmitts tankar bör vara av intresse även för radikala demokrater och vänsterrevolutionärer).

Administration av människor, administration av ting

I vår tid har dock den politiska sfären alltmer kommit att förlora sitt väsen. Delvis beror detta på borgarklassens liberala värderingar. Schmitts tankar om dessa har beskrivits på följande vis i tidigare blogginlägg:

…bourgeoisien har nämligen blivit en apolitisk klass, en klass som försöker förneka det politiska. Istället vill den att etik (mänskliga rättigheter och så vidare) och ekonomi ska vara allenarådande. En sann individualist vägrar staten rätten att beordra människor att dö och döda för sin särart. Schmitt refererar här till Hegels beskrivning av borgaren: Hegel also offers the first polemically political definition of the bourgeois. The bourgeois is an individual who does not want to leave the apolitical riskless private sphere. He rests in the possession of his private property, and under the justification of his possessive individualism he acts as an individual against the totality. He is a man who finds his compensation for his political nullity in the fruits of freedom and enrichment and above all in the total security of its use. Consequently he wants to be spared bravery and exempted from the danger of a violent death. Skillnaden mot den indo-europeiska och heroiska inställningen till det politiska är milt talat markant.

If a people no longer possesses the energy or the will to maintain itself in the sphere of politics, the latter will not thereby vanish from the world. Only a weak people will disappear.

Vad vi ser idag tycks vara det politiskas sammanbrott. Det går inte längre att identifiera en suverän som kan ställas till ansvar, istället ser vi politiker som skyller på varandra och på tjänstemän, vi ser tjänstemän som skyller på lagstiftning, en ”Världsbank” och ett storkapital som kontrollerar små länders ekonomi, ”papperslösa” invandrare som saknar medborgarskap men ändå ska ges medborgarskapets rättigheter, centralbanker som ges autonomi, krig som inte kallas krig och krigsfångar som behandlas som ett mellanting mellan krigsfångar och kriminella, et cetera. Politikens sfär reduceras hela tiden, till förmån för ekonomins och byråkratins sfärer.

Det som sker med politikens övergång i byråkrati har beskrivits av Hannah Arendt som ”rule by Nobody”:

In a fully developed bureaucracy there is nobody left with whom one can argue, to whom one can present grievances, on whom the pressures of power can be exerted. Bureaucracy is the form of government in which everybody is deprived of political freedom, of the power to act; for the rule by Nobody is not no-rule, and where all are equally powerless we have a tyranny without a tyrant.

Avpolitiseringens följder

Denna avpolitisering, som följer av byråkratins tillväxt, ett postpolitiskt etablissemang utan några större skillnader mellan partierna, och nationalstatens utmaning från transnationellt kapital och nya övernationella maktcentra (dessa tre trender hänger förövrigt ihop), har synnerligen negativa effekter. Den traditionella definitionen av det politiska, som ett folk som kommer samman för att hantera sin framtid, upphävs i det postpolitiska samhället.

Gemensamma projekt blir därför omöjliga, och detta inkluderar socialpolitiska projekt. Vi får en passiviserad och apolitisk allmänhet, som på sin höjd kan gnälla i föraktansvärt ”politikerförakt”, och en postpolitisk överhet som snarare administrerar än styr/fattar beslut (där varje ”makthavare” är utrustad med en liten skärva mikromakt).

Att detta är ett problem har gravis även den radikala vänstern insett, och det förklarar varför man varit tvungna att återupptäcka den ”stämplade” Carl Schmitt. Att Giorgio Agamben och Chantal Mouffe gjort det vet redan bloggens läsare. Även Ulrich Beck har exempelvis talat om ”att återuppfinna det politiska”, medan Slavoj Zizek sagt att det vi måste lägga märke till är att:

Le Pen står för den enda betydande politiska kraften i Frankrike som i klar kontrast till den hegemoniska postpolitikens kvävande letargi framhärdar i en radikal politisering, i …riktig politisk passion…. Le Pen i själva sin motbjudande provokation representerar livet i motsättning till postpolitikens död, som den sista människans sätt att leva.

Med avpolitiseringen förlorar vi alltså som folk, och som vanliga, små medborgare, möjligheten att påverka framtiden. Det är alltså en fråga som i verklig mening är ”bortom höger och vänster”.

Politisering

Parallellt med denna avpolitisering av den politiska sfären ser vi dock en annan trend, nämligen politiseringen av icke-politiska sfärer. Detta innebär att med maktens sönderfall i skärvor av mikromakt har dessa i en förruttnelseliknande process sipprat ut från den rent politiska sfären och hamnat i allt från media till populärkultur. Journalister utövar därför idag minst lika omfattande mikromakt som politiker gör, de väljer vilka frågor som är viktiga och de ”avslöjar” allt från ”tyskor” till ”nazister”. Dessa former av makt är naturligtvis inte underordnade några egentliga möjligheter till folklig påverkan, rättssäkerhet eller möjligheter att ”överklaga” när man blir felaktigt behandlad. Denna politisering av media har tagits upp i tidigare blogginlägg.

Vad man kan notera vad gäller de vänsterfilosofer som ovan nämnts, är att dessa sällan ägnar någon större energi åt denna utveckling, trots att det rör sig om den andra sidan av avpolitiseringens ”mynt”. Detta beror sannolikt på att de upplever att på kortare sikt vinner deras sak på journalisters makt, då dessa ofta har en vagt popvänsterfärgad världsbild. På längre sikt bidrar detta däremot naturligtvis till just den utveckling Mouffe med flera vill bekämpa, nämligen den egentliga politikens död/maktens övergång i nya, orena former.

Att återuppfinna det politiska

Vad bör då göras för att vända den negativa utveckling som för makten långt bortom folket? Man kan här identifiera flera nivåer. Dels krävs teoretisk och retorisk handling, där man beskriver och analyserar det som sker, så att människor blir medvetna om det. Lika viktigt är dock radikal politisk handling, där man gör just det Zizek beskriver hos Le Pen, nämligen är en tydlig politisk kraft med en tydlig agenda och vilja till makt, som på så vis står i kontrast till hela det postpolitiska etablissemanget med deras politiker/byråkrater. Viktigt är också att återskapa politikens själva grundförutsättning, nämligen gemenskapen som all politik bygger på. Här ingår sådant som skapande av ett ”samhälle i samhället”, alternativ media, kulturkamp, et cetera.

Möjligen kan det också vara av intresse att studera, och lära sig manipulera, maktens nya orena former (journalister, mediadrev, populärkultur, et cetera).

Äldre inlägg om Carl Schmitt:

Carl Schmitt och det politiska

Det politiska och de allra svagaste

Carl Schmitt och suveränen

Anark: Carl Schmitt och det politiska fiendebegreppet, del 1

Anark: Carl Schmitt och det politiska fiendebegreppet, del 2

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.