En fascinerande litterär genre är den som kallas Dying Earth. Dess verk utspelar sig i en framtid så avlägsen att Solen är döende eller slocknat, och där människorna är medvetna om hur kort tid de har kvar. Detta ger författaren möjlighet att utforska existentiella och sociala frågor, särskilt i beskrivningen av hur människor hanterar sådan kunskap (”efter oss Syndafloden”, som delar av den franska adeln uttryckte känslan innan Revolutionen). De dominerande reaktionerna på vetskapen om den snara undergången är att man pendlar mellan hedonistisk dekadens och apatisk ennui (exempelvis i Jack Vances böcker och Clark Ashton Smiths Zothique).
Dying Earth-genren är intressant inte minst på grund av de paralleller som kan dras till vår egen situation. Det är många som anar hur ohållbar denna egentligen är, och vilken värld vi lämnar efter oss till våra barn på grund av den massinvandring och ekologiska kris vi stumt accepterar. Även här tycks människor pendla mellan dekadent hedonism och sökande efter extrema upplevelser, och apatisk depression och känsla av meningslöshet.
Den i mina ögon bästa Dying Earth-beskrivning som gjorts är The Night Land av William Hope Hodgson (1877-1918). Hodgson hade varit sjöman och skrev även skräckhistorier som utspelade sig till havs. Dessa har, i likhet med de berättelser som har den ockulte detektiven Carnacki i huvudrollen, en krypande skräck som gör dem till god läsning för den som uppskattar genren. Gränserna mellan vårt Kosmos och mycket hotfulla andra verkligheter är precis som hos Lovecraft tämligen tunn i Hodgsons noveller.
The Night Land
Hodgson är mest känd för sitt magnum opus, storverket The Night Land. Det kan vara den mest deprimerande Dying Earth-historia som skrivits. Verket utspelar sig miljontals år in i framtiden, i en era då solen slocknat och Jorden ligger i evigt mörker bortsett från vulkaner och liknande. Gränserna mellan vår värld och andra har blivit så diffusa att ohyggliga väsen och Makter fått tillträde till människornas värld. I den mörka vildmarken jagar själsslukande monstrositeter (”pnumavorer”) och de ohyggligt degenererade avkomlingarna till de människor som blandat blod med utomjordingar och monster.
De sista människorna lever i skräck i en väldig metallpyramid, The Redoubt, skyddad av den magi/vetenskap de ärvt från sina förfäder. Uråldriga demongudar, Watchers, väntar strax utanför skyddet, och helveteshundar slukar de människor som vågar sig ut.
And, so to tell more about the South Watcher. A million years gone, as I have told, came it out from the blackness of the South, and grew steadily nearer through twenty thousand years; but so slow that in no one year could a man perceive that it had moved.
Yet it had movement, and had come thus far upon its road to the Redoubt, when the Glowing Dome rose out of the ground before it–growing slowly. And this had stayed the way of the Monster; so that through an eternity it had looked towards the Pyramid across the pale glare of the Dome, and seeming to have no power to advance nearer.
I den dystra framtid som Hodgson beskriver har de flesta människor kuvats av sin skräck till att påminna om Nietzsches ”last men”. Men huvudpersonen får telepatisk kontakt med en kvinna från en annan Redoubt, en Redoubt som belägras av de själsslukande odjuren (här för Hodgson även in teman som reinkarnation och kärlek som överlever ohyggliga tidsrymder). Han beger sig därför av på en riskabel resa ut i den mörka världen.
Hodgson har fått mycket kritik för att han skriver olidligt uppstyltat och långrandigt, och detta är en ovedersäglig sanning. Bitvis beskriver han närmast varje steg huvudpersonen tar, och som läsare har man inget annat val än att skumma sig fram genom sidorna. Men bortsett från detta är det ett storverk av rang i den europeiska litterära traditionen, genom den mörka och makabert stämningsfulla värld Hodgson målar upp.
Intressant fansite om Hodgsons mytos, bland annat kan Stephen Fabians konst rekommenderas: The Night Land
I had a dream, which was not all a dream.
The bright sun was extinguish’d, and the stars
Did wander darkling in the eternal space,
Rayless, and pathless, and the icy earth
Swung blind and blackening in the moonless air;
Morn came and went–and came, and brought no day,
And men forgot their passions in the dread
Of this their desolation; and all hearts
Were chill’d into a selfish prayer for light:
And they did live by watchfires–and the thrones,
The palaces of crowned kings–the huts,
The habitations of all things which dwell,
Were burnt for beacons; cities were consumed,
And men were gathered round their blazing homes
To look once more into each other’s face.
Lord Byron – Darkness
Om skribenten: Joakim Andersen
