De keltiska folken har en särställning i dagens Europa såtillvida att de kan intressera sig för sin kultur och sin historia utan att det ses med misstänksamhet av vänstern. Detta blir inte minst tydligt av att den annars milt sagt vänstersinnade serieskaparen Pat Mills använt sig av keltiska myter för att skapa seriefiguren Slàine. Dagens inlägg kommer därför att ta upp Mills’ serie, dels då den i sig är ett bra exempel på kultur som utgår från europeisk historia och myter (trots att Mills själv knappast är identitär, så har han alltså råkat skapa något som delvis är det). Men även för att förhoppningsvis kunna inspirera någon till att skapa något liknande, då vi behöver både litteratur, musik och annan kultur som utgår från vårt eget arv om vårt folk ska återfå sin vilja till liv.

Mills utgår i sin series bakgrund från den europeiska förhistoria om vilken vi idag blott känner föga. Förhistoriska raser som dvärgar och titaner dyker upp i handlingen, magi och häxkonst utövas flitigt, hamnskiftare, odöda och mammutar existerar, och pandimensionella väsen som drakar och gudar förekommer också. Det påminner alltså en del om Robert E. Howards Hyboriska tidsålder, där han förlade sina Conanberättelser. Så väldigt historiskt korrekt är det heller inte, mig veterligen förekom det aldrig vikingar i flygande skepp, men det bildar i varje fall en fascinerande bakgrund till seriens handling.

I de tidiga Slàineserierna påminner han mycket om den unge Conan. Han har tvingats i exil från sitt folk efter att ha tagit sig vissa friheter med en kvinna som varit lovad åt folkets hövding, och är sedan dess en kringresande äventyrare, med en ganska skrupelfri dvärg vid namn Ukko i släptåg. Under dessa äventyr påminner han en del om Conan, och Ukko har ett inte obetydligt inflytande över honom. Mills beskriver sin version av det förhistoriska Europa i dessa serieavsnitt, man får veta att det finns två sorters druider till exempel. En relativt positiv druidkult i norr, men även en betydligt mörkare druidvariant i söder, som dyrkar Crom Cruach, en demongud som står för förintelse, förfall och förruttnelse. Dessa druider är the Drune Lords, och deras ledare är den ruttnande och halvt galne Slough Feg. Som man kunnat förvänta sig hamnar Slàine i en del mindre vänskapliga incidenter med Slough Feg och hans tjänare under sina äventyr.

Under Slàines exil har hans folk dock underkuvats av en ras av demoner, som också förekommer i keltiska myter, nämligen fomorerna, under ledning av Balor med det Onda Ögat. Mills beskriver dessa som grodliknande väsen, känslokalla skatteindrivare som med illa dold sadism klipper näsan av de som inte betalar sin skatt. När Slàine återvänder finner han alltså sitt folk i en dödlig kris. Han har nu mognat efter ungdomens oförstånd, och det är nu den mer episka och intressanta delen av serien tar vid, under namnet The Horned God. Slàine måste här befria sitt folk, men han måste då också förena de olika keltiska folken, vinna ett antal magiska och/eller heliga artefakter, och bli Modergudinnan Danus make och krigare (han måste alltså bli ett med arketypen the Horned God).

Mills för in en del tankar från sin vänsterinriktade världsbild i handlingen. Dels miljöfrågan (fast det här är genom att överutnyttja magiska energier som en ”miljökris” skapas), dels genom inslag av matriarkat (Slàine tjänar gudinnan Danu, men Mills behandlar detta tema lite mer balanserat än man kan tro, och tar också upp matriarkatets negativa sida). Både Ukko och fomorerna framställs också som giriga, och som en sorts proto-kapitalister (att fomorerna kommer från ”Tory Island” blir lite väl mycket propaganda dock). Vi får också veta att kelterna aldrig intresserat sig för att skapa imperier, utan föredragit stammen som samhällssystem.

Hans beskrivning av gudinnan Danu är däremot riktigt intressant, då hon liksom naturen är bortom gott och ont, och har flera olika aspekter. Å ena sidan är hon en underskön gudinna som hjälper de keltiska folken i kampen mot fomorerna, men hon är också dödens gudinna Ceridwen och har i den aspekten en ruttnande och blodtörstig son vid namn Avagddu. De manliga druiderna varnar också gång på gång Slàine för att Danu är ombytlig och opålitlig, och det ingår i hennes kult att folkens kungar efter sju år offras till henne (Mills påpekar att detta var ett praktiskt system för att få bra ledare, och minska risken för diktatur. Det finns tecken i indo-europeisk historia på att detta faktiskt förekom, men hur tillämpligt det vore idag kan man naturligtvis diskutera). Som kuriosa kan nämnas att den syn på Danu som förs fram i Slàine påminner en del om synen på guden Shiva och hans partner Shakti i äldre indisk tradition. Mills´feministiska ådra innebär också att de kvinnliga huvudpersonerna i serien är både driftiga och personligheter i den fulla innebörden av ordet. Niamh, modern till Slàines son, är definitivt inget våp, och detsamma gäller Slough Fegs häxa Medb, som dyrkar Danu i hennes allra mest destruktiva aspekt. Detta är dock inte störande på samma sätt som en del andra sidor av Mills´världsbild, utan får snarare ses som en hyllning till den nordeuropeiska kvinnosyn som i vårt eget land gav upphov till sköldmöerna.

Mills har läst på ordentligt om keltisk historia, och för in både högtider som Samhain, gudar som Lug och Danu, och vapen som det hullingförsedda spjutet gae bolga. Samtidigt låter han sig inte bindas av historien, utan skapar fritt med den som utgångspunkt. Främst bygger serien på den kung Slàine som nämns i irländsk myt, en av de kungar och bröder som först befolkade landet. Men han har också hämtat inspiration hos Cuchulain, och bland annat låtit Slàine vara en keltisk bärsärk som denne.

Som helhet är det alltså en bra fantasyserie med keltisk mytologi som bakgrund. Samtidigt bör man vara medveten om att det inte är någon Conan eller Sandman. Det är bitvis så erbarmligt dåligt tecknat att tårarna är nära, och handlingen är lite för linjär för att vara riktigt intressant. Mills låter bitvis även sina egna värderingar bli så tydliga att man som läsare snarare stör sig på hans försök att göra propaganda av en tecknad serie. Men kan man leva med detta så är det också en läsvärd serie med mycket keltiska inslag. Under läsningen bör man också fundera över om vår egen nordgermanska mytologi och historia kan tänkas innehålla lika inspirerande inslag som den keltiska (svaret på den frågan torde vara ett rungande ”ja”), och hur man i så fall skulle kunna skapa något liknande Slàine med dessa som utgångspunkt.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.