Kyrkovalet – Ett personligt och moraliskt val

Aktuellt, Historia, Kristendom

I september månad, närmre bestämt den 17:e september, är det kyrkoval i Sverige. Svenska kyrkan ska fördela mandat i Kyrkofullmäktige, Stiftfullmäktige, samt Kyrkomötet. Intresset är mediokert och valdeltagandet kommer troligtvis blir under 15% som brukligt. Framförallt sinar medlemsantalet mellan varje år och således antalet röstberättigade. Av närmare 10 miljoner invånare i Sverige är idag strax över 6 miljoner medlemmar i Svenska Kyrkan, att jämföra med under 70-talet när 95% av alla medborgare var medlemmar av dåvarande statskyrka. På 15 år har Svenska kyrkan förlorat ca 20% av sitt medlemsantal. Man beräknar att det tillkommer ungefär 6000 medlemmar årligen och försvinner ca 60 000. Omvandlat i procent tappar SvK 1,2-1,5% andelar av Sveriges befolkning. En trend, som om den fortsätter i samma takt, innebär att en majoritet av Sveriges befolkning inte kommer vara med i Svenska kyrkan om tio år.

Många har gått ur i protest mot vad man menar är kyrkans politisering, och är det något som på senare år satt kyrkan i rampljuset så är det diskutabla ställningstagande och aktiviteter. Senast för några dagar sedan kunde media rapportera hur polisen lyckats lokalisera och omhänderta flera personer på ett av SvK:s läger därför att de uppehöll sig olagligt i landet. I takt med att kyrkan sekulariserats har vi sett ett ökat ställningstagande för HBTQ-frågor och asylfrågor. Bland annat genomför man sedan 2009 homovigslar och har en officiell strävan om att alla arbetsplatser inom SvK ska bli HBT-certifierade. Man har arbetat mot införandet av tillfälliga uppehållstillstånd och utvisningar till Afghanistan, samt varit delaktiga i att gömma personer som befinner sig illegalt i Sverige. Vad som är mer allvarligt är att det också finns en politiskt grundligare och bredare problematik rörande demokratins och öppenhetens status inom trossamfundet. Efter kyrkovalet 2013 valde prästen och religionsvetaren Eva Hamberg att lämna och vittnar i samband med detta om intolerans mot konservativa röster kring kvinnoprästfrågan och samkönad vigsel.

”Dessutom finns den en klar brist på tolerans inom Svenska kyrkan. Kandidaterna var ju noga med att prata om vikten av dialog, det låter fint, men det är bara floskler. Egentligen förföljer kyrkans ledning de grupper som tycker annorlunda. Håller man inte med i ämbetsfrågan så blir man inte prästvigd. Det är väldigt lågt till tak.”

Svenska Kyrkans moraliska riktning ställer frågan om det går att stanna i trossamfundet med gott samvete, och många menar att det inte finns något kvar att rädda för den traditionellt sinnade, att det är en meningslös kamp. Tyvärr är frågan inte helt så okomplicerad. Hur felorienterad man än finner kyrkan vara idag så går det inte att bortse ifrån dess historiska och kulturella betydelse för landet och folket. Svenska kyrkan står för dopet, bröllopet, begravningen, konfirmationen, som har en betydande roll i de flesta svenskars liv. Men framförallt handhar man en ovärderlig kulturell skatt i form av de ca 3400 kyrkobyggnader som gömmer miljontals människors öde och historia, så långt bak som till förrförra decenniet.

Nere i Skåne står Dalby stenkyrka ståtlig från 1060-talet. I Småland finner vi en träkyrka från 1200-talet i form av Granhults kyrka – Sveriges äldsta timmerbyggnad. Flera av våra domkyrkor har anor från 1100-1200-talet, liksom flera mindre kyrkobyggnader spridda över landet. Från sen medeltid och framåt har vi en rad kyrkor; så som Brämhults kyrka i Borås och Älgarås kyrka i Skara, som också båda är i trä. Och slutligen inte att förglömma de många byggnationer från 1800-tal. Bland annat i empirestil eller nygotik, som Matteus kyrka i Norrköping och Alby kyrka i Uppsala. För att nämna några av mången anrika exemplar.

Många kyrkobyggnaders riskerar idag att tvingas säljas ut eller rivas, liksom våra traditioner urholkas. Det är en fara som dessutom ökar i takt med att färre väljer att vara medlemmar i vår folkkyrka och besöker de lokala församlingarna. Den 17:e september är det kyrkoval, och frågan är om det trots allt inte finns kvar en stor kulturell skatt, materiell och icke-materiell, värd att värna och kämpa om.