Fenomen som politisk korrekhet och etnomasochism fanns inte i någon egentlig mening under Nietzsches livstid, och det kan därför framstå som paradoxalt att ägna ett inlägg åt Nietzsches syn på dem. Detta är dock inte så paradoxalt som det först kan tyckas, eftersom Nietzsche ägnade sig mycket åt att studera olika idéers genealogi, alltså deras utveckling genom historien, deras förändringar, deras förfäder, släktingar och ättlingar i världen av idéer. En central tanke hos Nietzsche var att det ”ateistiska” tänkandet i själva verket hade behållit mycket av det kristna tänkandets utgångspunkter (som kristen kan man då invända att det är element frikopplade från sin ursprungliga enhet som kan ha överlevt från det religiösa tänkandet in i liberalism och socialism). Han såg detta särskilt i moralens värld, men också i synen på historien (att marxisternas tro på ”revolutionen” och det därpå följande ”klasslösa samhället” är en torftig karikatyr på den kristna tron på Armageddon och Tusenårsriket, torde vara välbekant. Likaså att liberalismens atomiserade individ har ett ursprung i protestantismens predestinationslära).

Med detta i åtanke är det inte längre lika absurt att spåra den politiska korrekthetens och etnomasochismens mentalitet tillbaka till deras ursprung. Och faktum är att Nietzsche uttrycker sig väldigt träffande om dessa mentaliteter i ett par aforismer i verket Morgonrodnad.

104.
Våra värderingar. – Alla handlingar går tillbaka på värderingar, alla värderingar är antingen egna eller andras, – de senare är betydligt vanligare. Varför accepterar vi dem? Av rädsla, – det vill säga: vi finner det klokast att låtsas som om de också vore våra egna – och vänjer oss vid detta hyckleri så att det till sist blir vår egen natur. Egna värderingar: det vill säga att bedöma en sak efter hur mycket lust eller olust den skapar för just oss och inte för någon annan, – något ytterst ovanligt! – Men måste åtminstone inte vår värdering av en annan person, där motivet finns för att vi i de flesta fall använder oss av hans värdering, utgå från oss och vara vårt eget beslut? Jo, men vi gör denna värdering som barn och har senare svårt att lära om: de flesta av oss förblir narrar livet ut med åsikter som vi har vant oss vid som barn vad beträffar sättet att döma våra medmänniskor (deras ande, ställning, moral och om de kan tjäna som föredömen eller är förkastliga) och huruvida vi finner det nödvändigt att hylla deras värderingar.

105.
Sken-egoismen. – De allra flesta, vad de än tänker eller säger om sin ”egoism”, gör trots det under hela sitt liv inte ett dugg för sitt ego utan enbart för egots fantom, som har bildats i huvudena på deras omgivning och därifrån meddelats vidare till dem själva, – till följd av detta lever de allesammans i en dimma av opersonliga, halvpersonliga åsikter och godtyckliga, liksom poetiska värderingar: den ene alltid i en annans huvud och detta huvud i sin tur i andra huvuden: en besynnerlig fantasivärld, som samtidigt vet att ge sken av stort förnuft! Denna dimma av åsikter och vanor lever och frodas nästan oberoende av de människor som den omsluter; det är i den man finner den oerhörda verkan av de allmänna omdömena om ”människor” – alla dessa för varandra obekanta människor tror på den blodlösa abstraktionen ”människa”, det vill säga på en fiktion; och varje förändring som denna abstraktion genomgår på grund av enskilda potentaters (som furstars och filosofers) synpunkter, får en enorm och orimlig verkan på det stora flertalet, – och allt detta av den orsaken att ingen enskild individ i detta flertal mot den allmänna bleka fiktionen förmår sätta upp ett verkligt ego, ett ego som han själv har skapat och själv har tillgång till, för att på så sätt förinta denna fiktion.

Förenklat kan man sammanfatta Nietzsches tes som att det mesta av människors åsikter, i själva verket inte är deras egna åsikter utan saker som andra sagt till dem och som de av bekvämlighet, feghet eller dumhet tagit till sig som sina egna åsikter (särskilt sårbar är man ju för sådant som barn). Den gamle individual-anarkisten Max Stirner kallade sådana åsikter för ”hjul i huvudet”, och precis som Nietzsche så var han synnerligen kritisk mot begrepp som ”mänskligheten” och ”människan”. Den politiska korrektheten bygger till stor del på just sådana ”hjul i huvudet”, saker vi hört så ofta att vi tar dem för givet. ”Det bara är så”, ”nazister är onda”, ”svarta är goda”, ”alla är lika mycket värda”, ”knark är farligt”, ”alla kristna är idioter”, ”All Cops Are Bastards”, ”kamphundar är dåliga”; vårt samhälle kryllar av sådana förgivettaganden som deras ”bärare” inte alltid har lagt någon större tankemöda på utan bara accepterat som en sanning. Inte sällan kan man rentav märka att de ordagrant upprepar saker de hört på TV eller i skolbänken, och inbillar sig att det är deras egna åsikter. Den politiska korrektheten och etnomasochismen bygger på sådant upprepande, för när man blir medveten om det egentliga innehållet i dessa båda diskurser/ideologier så är de sällan lika attraktiva längre utan snarare genanta och pinsamma. Ingen vill kontrolleras av gamla 68-or till att se ner på sitt eget folk, när han/hon väl blir medveten om det.

Vad man kanske kan sakna i detta Nietzscheutdrag är en diskussion om relationen mellan känsla och förnuft. De politiskt korrekta tycks nämligen först reagera känslomässigt, instinktivt, när de stöter på något som inte är politiskt korrekt, och först därefter komma med en rationell förklaring till sin avsky. Detta torde ju i sig antyda just att de är betingade, att de upprepar känslor och fraser de snappat upp på TV (denna betingning, eller ”hjul i huvudet” är ju också en del av förklaringen till att dessa myriader av ”fria och självständiga individer” beter sig så förvånansvärt lika också i andra sammanhang). Nietzsche är dock inne på detta på ett flertal andra ställen både i Morgonrodnad och andra verk, alltså att vi styrs betydligt mer av drifter och känslor, och mindre av förnuft och vilja, än vad vi egentligen tror och önskar. Detta innebär i sin tur att strategier som ”guilt by association” ofta fungerar, särskilt på omedvetna människor.

I vilket fall som helst, Nietzsches insikter var dynamit på 1800-talet, och de är dynamit i en kritik av den politiska korrektheten även idag.

Ett inlägg med länkar till äldre Nietzscherelaterade artiklar:
Nietzsche och kastväsendet

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.