Segrarna skriver historien, och väljer ut vilka som ska ses som Goda och vilka som ska ses som Onda (där de förra har en tendens att bli identiska med dem själva, och de senare med dem som de segrade över). Så har det varit länge. Det ger ändå en obehaglig, unken, bismak att se hur de sjäkvrättfärdigt tänjer och bänder på juridiska och etiska regler för att förnedra de besegrade maximalt. Det räcker inte för den som är fostrad i en universalistisk kultur att segra, utan segern måste framställas som det ytterligt Godas seger över det ytterligt Onda. Och det Ondas företrädare måste förnedras maximalt. Den politiske filosofen Carl Schmitt har studerat detta närmare, och menar att det är först i det universalistiska kriget, där Fienden framställs som en moralisk fiende, som motståndaren förnekas sin mänsklighet. Paradoxen är att de krig som förs i Moralens och Mänsklighetens namn har en tendens att bli de allra mest omoraliska och omänskliga, just eftersom fienden då inte bara är en rival utan också Ond.

Så var det efter Andra Världskriget, där exempelvis tidningsmannen Streicher torterades och avrättades av den enkla anledningen att han gett ut en vulgär tidning. Normalt är det inte skäl att tortera någon, men Streicher råkade tillhöra de ytterligt Onda. På samma sätt fortsatte man att bestraffa och förnedra de så kallade ”tyskbarnen” i Norge i generationer efter kriget. Normalt tror vi ju inte på arvsynder, men tyskbarnens fäder hade ju tillhört det ytterligt Onda.

Så är det även idag. USA har avsatt sin gamla allierade, Saddam Hussein, men detta var inte nog. Man var tvungen att förnedra honom maximalt, att kabla ut bilder på honom där han smutsig, halvnaken och trött undersöks av amerikanska läkare. Man var därefter tvungen att ge sin maktpolitik sken av idealism, av Gott mot Ont, genom en juridiskt mycket tveksam rättegång (tveksam i stil med Nürnberg och Moskvaprocesserna rentav?). Och nu har man hängt den gamle allierade.

Många är indoktrinerade att reagera på en text som denna med invändningar av typen ”jasså, men Saddam gasade faktiskt människor” eller ”jasså, ska vi försvara massmördare och tyranner och islamister nu?”. Men reagerar man på det viset så visar man bara att man inte är kapabel att se maktpolitik för vad den är. Att Saddam hade många oskyldigas blod på sina händer är det ingen som förnekar. Men att den maktstruktur som nu avrättat honom har minst lika mycket blod på sina händer, och dessutom avsatte honom av rent maktpolitiska skäl, kan vara svårare att se. Att den maktstrukturen är ett betydligt större hot mot världsfreden framöver än en före detta diktator, kan också vara svårt att se.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.