För ett par år sedan gavs Lars Lönnroths nya översättning av Den poetiska Eddan ut. Även om Brates, Ohlmarks och Collinders 1900-talsöversättningar är utmärkta, så var det en bragd av Lönnroth. Nu har han följt upp den bragden med en bok om den germanska litteraturtraditionen under medeltiden och dess spår i stormaktsgöticismen, den romantiska göticismen, hos Wagner och Tolkien m.m. Därför heter boken Det germanska spåret.
I första hand belyser Lönnroth själva diktningen och i andra hand den inspiration senare författare, historiker, kompositörer, konstnärer och tänkare har fått av den gamla germanska diktningen. ”Germansk” innebär i det här fallet den litteratur som skapades av de germanska folken och skrevs på deras språk – folkspråk istället för latin – i nordvästra Europa på medeltiden.
Kristna inslag i germansk litteratur
En väsentlig del av boken vill visa, i enlighet med de senaste 70 årens forskning, hur kristna inslag utgör en väsentlig del av den germanska litteraturen, vilket går stick i stäv med äldre forskning, som ville se de kristna inslagen som påklistrade och egentligt obetydliga. Dessutom visar Lönnroth hur även den antika grekisk-romerska traditionen har format de verk som har skapats i Nordvästeuropa. Att föreställa sig en sorts ren, obesudlad germansk diktning är därför fåfäng, menar han.
Det här går inte att komma ifrån. All bevarad germansk dikt är författad eller upptecknad av kristna personer, mestadels munkar, och de skriftlärda var skolade i den grekisk-romerska traditionens litteratur- och historieskrivning. Vare sig vi vill eller inte är kristet och grekiskt-romerskt gods en betydande del av all germansk dikt. Jag har tidigare rynkat på näsan åt de kristna komponenterna i Beowulf och Eddan, men jag har lärt mig att uppskatta dem som en del av den germanska litteraturtraditionen. Och jag anser fortfarande att man får en mestadels frisk vind av urgermansk anda när man läser allt ifrån fornengelska elegier till Snorres kungasagor.
För trots antika, medeltidsskolastiska och kristna inslag så är det de germanska inslagen som har inspirerat författarna/upptecknarna och som glimmar kraftfullast i verken. Vi beundrar Beowulf för hans götiska sinnelag, vi skrattar och häpnar åt Tors äventyr hos jättar, vi lider med Egil Skallagrimssons öden o.s.v. Det visar på rikedomen och kraften i de germanska myterna, sederna och dikterna. Det är för mig uppenbart att de gamla munkarna som nedtecknade berättelserna och dikterna fascinerades något oerhört av sina förfäders äventyr, legender, sagor, tro och poetiska stoff – hur mycket kristendom de än lät genomsyra verk som Beowulf och isländska sagor. Och samma sak gäller forskarna av idag. Man märker ständigt hur de främst fastnar för det typiskt germanska och instinktivt lägger huvudvikt vid det.
Det kan man kalla den germanska traditionens kraft. Likväl får man inte glömma att all bevarad germansk dikt ingår i ett kristet sammanhang och är en uppenbar del av dess tradition.
Antikens germaner
Lönnroth börjar med germanerna på romarnas tid, såsom de skildras av Tacitus i Germania och Annales. Han slår fast att förbindelsen mellan germanerna på Tacitus tid och den medeltida germanska litteraturen måste tonas ner. Äldre forskning ville gärna se en ”direkt” kulturell linje från urtida germaner till Snorre Sturlason, varmed en bestämd germansk anda och kultur kunde urskiljas i kulturarvet och historien. Med hjälp av runinskrifter, gamla lagtexter, Eddaböckerna m.m. försökte man återskapa de antika germanernas världsbild. Man tänkte t.ex. att Eddans mytologi var ungefär den som de forna germanerna hade. Samtidigt övervärderade man genuint germanska inslag i den medeltida germanska litteraturen, vilken sågs som ”obesudlad” av kontinentens kristna kultur.
Den ambitionen är naturligtvis bra och viktig för ett folk eller en grupp folk, d.v.s. att med stolthet framhäva att ens förfäder skapade stor konst och uträttade storverk, och att det berodde på en särskild anda hos folket som gått i arv till framtida generationer. Den föreställningen gav t.ex. upphov till fantastisk konst, litteratur och arkitektur på 1800-talet. Naturligtvis har det funnits och finns än idag en germansk anda, vilken till dags dato har fått germanska folk att uträtta stordåd.
Men man måste kunna revidera bilden av förfäderna och traditionen ifall vissa bilder är uppenbart felaktiga. Vikingen med horn på hjälmen är ett exempel på en felaktig bild av förfäderna. Beskrivningen av ett folks anda bör helt enkelt inte bygga på en mängd osanningar. Det betyder inte att man bör kasta ut barnet med badvattnet såsom vår tids kulturförstörare och folkhatare vill göra. Tvärtom kan kritiska synpunkter ge en fördjupad bild av traditionen och ett folks geist.
När det gäller litteraturen finns det tre skäl till varför medeltidens germanska litteratur lär ha varit markant olik diktningen på Arminius tid. 1) Kunskapen om muntlig tradering visar att stora förändringar sker när en dikt som t.ex. Völuspá traderas i flera århundraden. 2) De kristna influenserna är mycket större än man tidigare föreställde sig. 3) Innehållet i närmast all germansk litteratur från medeltiden har kristet innehåll eller handlar om tiden från folkvandringstiden och framåt, inget om tidigare århundraden.
Dessutom var de gamla germanska folkens gudalära och kult annorlunda den som skildras i Eddan och av Snorre. Även religion undergår genom århundraden kraftiga förändringar i polyteistiska och skriftlösa samhällen. Även om flera myter och gudomligheter har åldrigt ursprung – t.ex. världsträdet – så är Eddans mytologi och asalära en produkt av vikingatidens människor mer än av germaner på kejsar Augustus tid. Oavsett sådana förändringar över tid är förstås vikingarnas myter ändå i grunden germanska, skapade av germaner i Nordeuropa, fastän t.ex. Balderfiguren och Ragnarökmyten kan bära kristna ingredienser.
De antika germanerna hade enligt Tacitus kampsånger, dikter om sina gudar, hyllningsdikter om Arminius krig med romarna, hjälteberättelser m.m. Mer än så vet vi inte eftersom ingen poesi finns bevarad. Vår kunskap hade säkert varit större om de dikter som ska ha skrivits ned på uppmaning av Karl den store hade bevarats; han ska nämligen ha beordrat skriftlärda att uppteckna sånger om forna hjältedåd som fanns på folkspråk. Det är mycket sorgligt att en sådan skatt inte finns bevarad, men i brist på källor kan vi bara spekulera om antik germansk poesi.
Grunden för germansk litteratur
En sak kan vi dock säkert säga om germansk litteratur ända från antik tid, nämligen den poetiska grundformen, som måste vara genuint germansk eftersom den skiljer sig helt från grekisk-romersk poesi, keltisk dikt och medeltidens former baserade på slutrim. Runinskrifter på Gallehushornen från 400-talet har exakt de former som återkommer i senare germansk dikt i England, Tyskland och Norden: en versrad har två delar med vardera två betonade stavelser, och halvverserna förbinds med minst två stavrim/allitterationer.
Ek Hlewagastiz Holtijaz horna tawido.
Jag Hlegäst från Holt gjorde hornet.
Versmåttet kallas på isländska för fornyrdislag, och ur det utvecklades en mängd andra versmått på nordisk mark. Vidare kan man sluta sig till att de bildspråkliga figurer som kallas heiti och kenningar hos Snorre Sturlason (t.ex. ”Dundraren” för Tor, ”havets häst” för skepp) är typiskt germanska. Dessutom finns ett antal poetiska formler som återkommer i verk över hela Nordvästeuropa, vilka språkligt sett är väldigt gamla och typiska för germansk poesi. Den poetiska formen utgör grunden för vad man kan kalla genuint germansk litteratur. Den korthuggna formen ger den germanska dikten dess säregna karakteristik av pregnans och kärvhet, något som sedermera återkommer även i prosan, särskilt den isländska ättesagan.
Germanska sagokretsar
Efter att ha klarlagt de verstekniska grunderna skildrar Lönnroth den litteratur som skapades på tysk, engelsk och nordisk mark mellan ca 500-1500. Ett av bokens intressantare kapitel redogör för de sagokretsar om hjältar som fanns i de germanska länderna, vilka ligger till grund för många av verken. Även om några sagor refererar till verkliga personer, t.ex. Attila och Theoderik den store, så rör det sig om legender och sägner snarare än sannfärdig historieskrivning.
I den främsta kretsen finns Sigmund, Sigurd Fafnesbane, Gunnar, Högne, Jörmunrek m.fl. En annan stor krets rör sig kring Theoderik den store (Didrik av Bern i Norden). Andra sagokretsar handlar om äventyr kring den gotiske hjälten Walter av Akvitanien, mästersmeden Völund, Beowulf, hjälten Ingeld/Ingjald och kampen i Finnsburg. Gemensamt för alla är att de ingår i folkvandringsskedet ca 300-700 e.Kr., de germanska folkens äventyrliga tid i Europa. Då kristnades germanerna, så sagorna är långtifrån rent hedniska. Intressant är att sagorna var så allmänt bekanta att de ingår kors och tvärs i alla möjliga berättelser och dikter. Figurer som Völund, Sigurd och Didrik kunde åberopas som symboler för djup kunskap eller hjältemod. Lönnroth ger exemplet ”Fafnes bädd”, en kenning för guld – en bild åhörarna förutsattes känna till.
Kristen dikt
På fornhögtyska, fornsaxiska och fornengelska är de flesta verk rent kristna berättelser, t.ex. Heliand och Andreas (om Jesus och aposteln Andreas) från kanske 800-talet, fast draperade i germansk vers och med typiskt germanska krigare och sagomotiv. Även om det rör sig om ideologiska klosterprodukter för att inpränta kristendomen i folket så är de intressanta p.g.a. frodig berättarglädje och sammansmältningen mellan urgermanskt, kristet och grekisk-romerskt.
De fornengelska dikterna Vandraren, Sjöfararen och Deors klagan handlar om germanska hirdmän och skalder som drabbats av olyckor och landsflykt. De saknar strid med hirden och gamman i mjödhallen. Ensamheten, bisterheten, hirden, mjödhallen – allt pulserar av germansk anda. Men i grund och botten är budskapet kristet; den frommes jordiska vedermödor och acceptans eftersom himlen väntar efter jordelivets lidande. Dessutom baseras dikterna på ubi sunt-motivet som frågar var den forna glädjen och storheten tagit vägen, d.v.s. en betraktelse av människans förgänglighet, vilket härstammar från den grekisk-romerska litteraturen. O gamla klang och jubeltid, som svenska studenter än idag sjunger!
Beowulf och Nibelungenlied
Den enda längre germanska dikt som kan jämföras med antikens stora epos är Beowulf. Eposet handlar som bekant om den götiske hjälten Beowulf, som i första delen räddar den danske hövdingen Hrodgars mjödhall från monstret Grendel och dennes mamma, och som i den andra delen räddar sitt kungarike från en uppväckt drake. Verket anses ha skrivits av en klosterbroder på 700-talet utifrån muntlig tradition.
Långhuset, mjödhallen, heden, dimman, hirden, Beowulfs kamp mot troll i kärr och drake i grotta, magiska vapen, munhuggande mellan stora krigare, sånger om forna hjältar samt inte minst den lysande germanska versen – trots alla germanska drag läser de flesta av dagens forskare Beowulf som ett kristet verk. Lönnroth visar varför, men helt övertygande är det inte. Han tar t.ex. upp de många utvikningarna som interfolierar huvudhandlingen och gör verket till stor dikt: uppbyggliga tal, profetior, filosofiska betraktelser m.m. Dessa ses till stor del som kristna exempla, vilka ska ge tyngd åt de kristna värderingarna. Själv tycker jag att många av dem lika gärna kan ses ur traditionellt germansk synvinkel som ur kristen. Och eposets centrum, framhäver Lönnroth, är ändå mjödhallen och betoningen på hjältens mod och förmåga.
Ett kapitel handlar om Nibelungenlied, det tyska riddareposet från 1200-talet. Eposet bygger på germanska berättelser om Siegfried (Sigurd Fafnesbane) men författaren har omformat materialet till den höviska stil som var förhärskande på kontinenten, med slutrim, flödande retorik, ädla riddare, sköna prinsessor, storslagna gåvor o.s.v. De magiska inslagen har behållits – sådant var stående inslag i den höviska diktningen – men den mytiska dimensionen som finns i t.ex. Eddan och Völsungasagan har rensats bort.
Det är absolut inget dåligt epos, men den höviska stilen förtar ganska mycket av känslan av traditionell germansk dikt. Lönnroth påpekar dock med rätta att diktens personer äger samma våldsamma passioner, hat, grymhet och hämndbegär som t.ex. Eddans personer. Det gäller inte minst kvinnorna, främst Krimhild (Eddans Gudrun), som faktiskt är blodtörstigare än sin äktgermanska motsvarighet.
Norrön litteratur
Större delen av boken ägnas den norröna (norska och isländska) litteraturen, Lönnroths specialområde som gammal professor i facket. I avsnittet om Den poetiska Eddan problematiserar han återigen det hedniska mot det kristna, men som på flera andra ställen i boken överväger fascinationen över det som har gammal germansk känsla.
Fornaldersagor kallas de isländska sagor som utspelar sig i mytens värld; mest kända är Völsungasagan och Hervararsagan. De är på prosa men har insprängda Edda-dikter när handlingen tätnar. Sagorna vilar på germansk grund, men Lönnroth klargör att islänningar även har använt kontinentens höviska stil i franska riddarberättelser när de har författat fornaldersagorna, särskilt de senare skapade.
Sagorna om nordisk historia har mönster från kontinentens krönikeverk, vilka i sin tur utgår från antikens historieskrivning. De står alltså inte på egna germanska ben, utan är en del av en lång europeisk tradition. Faktum är att flera är skrivna på latin.
Liknande gäller Snorres Edda, delvis åtminstone. Det är vår främsta källa till kunskap om germansk poesi och myterna. Formellt sett är det dock en lärobok i poetik (kunskap om hur man framställer och förstår poesi) med rötter i det antika Grekland och med medeltidens vetenskapsideal (skolastiken) som form. I boken förklarar Snorre Sturlason de gamla dikternas versmått och bildspråk, men för att kunna förstå heiti och kenningar måste han också återberätta myterna som bildspråket bygger på. Förfädernas myter speglas genom Snorres kristna tro; Island hade varit kristet i över 200 år då. För att försvara och få framställa sina förfäders hedniska tro och dikt i en kristen värld tar Snorre till tricket att de var ädla hedningar som anade den rätta tron men som blev lurade av det inflyttade asasläktet. Dessa var människor från Asien, vilka genom trollfog fick nordborna att dyrka dem som gudar.
Bokens tema är således del i en antik och skolastisk tradition samt förmedlas ur kristet perspektiv. Ändå känns det som att Snorre har ett andligt behov av att berätta om förfädernas tro och dikt, som att han ingår i deras sammanhang lika mycket som ett kristet. Berättar- och förklaringsglädjen är påfallande; Snorre har rent av bättrat på några av myterna. Dessutom lindar han in berättelserna i former som har gamla germanska anor, t.ex. att diktens personer ger frågor och svar om ursprunget till allsköns saker. Snorre är ett litterärt geni, såväl i Eddan, Kungasagorna som i Egil Skallagrimsons saga (han tillskrivs ofta den sistnämnda), men även genier måste hämta kraft någonstans ifrån, de framställer ej ur intet eller blott ur det egna geniet. I det här fallet den germanska traditionens kraft och must men också medeltidens skriftlärda kultur!
Det är faktiskt intressant att betänka hur insatta de isländska författarna var i den lärda och litterära kulturen på kontinenten. Nordborna satt absolut inte isolerade utan hade god insyn i vad som skrevs och tänktes i övriga Europa. Samtidigt hade de förmågan att framhäva det egna arvet på ett mästerligt sätt.
När det gäller hedniska myter har många svårt att förstå hur kristna människor kunde återberätta dem med sådan inlevelse och glädje. Själv tror jag att man måste förstå dåtidens människa som att de hade ett ”magiskt” tänkande. De kunde vara både djupt kristna och bejaka förfädernas gudar; både Vitekrist och Tor ägde för många människor full realitet, ungefär som barnet som samtidigt tror/vet att jultomten där i vardagsrummet är både den äkta jultomten och pappa utklädd. För lärda personer som Snorre var kanske denna magiska förmåga nedtonad, men de ägde knappast den hyperrationalitet som har präglat västerländskt tänkande de senaste århundradena. Förstår man medeltidens människor på det sättet är det lättare att förstå de kristna och hedniska inslagen i litteraturen sida vid sida.
Isländsk ättesaga
Mest utrymme i Lönnroths bok får den isländska ättesagan. Det är den germanska litteratur som har värderats högst de senaste hundra åren. Sagorna berättar om släkter och lysstarka individer alltifrån det skandinaver slog sig ned på Island, särskilt deras konflikter med varandra. Ättesagorna började skrivas ner på 1200-talet – av författare som alla valt att vara anonyma – men bygger alltså på flera hundra år tidigare händelser som har traderats muntligt.
Tidigare rådde akademisk strid mellan två teorier. Friprosaskolan menade att berättelserna skapades tidigt och memorerades av traditionsbärare tills de slutligen nedtecknades på 1200-talet. Bokprosaskolan menade istället att 1200-talets lärde skapade sagorna efter att ha insamlat muntliga sägner, gamla dikter etc. Lönnroth visar att den striden inte längre är intressant helt enkelt därför att sagorna skiljer sig mycket åt; några är helt klart nedteckningar av muntligt förmedlade berättelser medan andra bär tydliga tecken på att en författare har bearbetat stoffet.
Intressantare än hur sagorna uppstod är deras stilistiska särart, det som gör dem helt speciella i medeltidens litteratur. Sagorna präglas av en människoskildring som är starkt individualiserad och därför levandegörande, helt olikt kontinentens litteratur. Personerna kommer enbart fram genom deras roll i berättelserna, deras repliker och vad folk i trakten ansåg om dem. Författaren undviker att gestalta deras inre tankar och känslor. Berättelserna är istället mycket handlingsinriktade. Stilen är saklig utan långa, krångliga meningar och utan värderingar. Känsloutgjutelser förekommer inte, däremot kan man känna av starka känslor, så att säga under textens yta. Därför använder forskarna begrepp som isbergsteknik, hårdkokt stil etc. Bakom alla lakoniska repliker och underdrifter finns en stark spänning, ödesmättadhet, sorg och humor, men läsaren måste själv dra slutsatserna.
Germanska spår
Bokens sista fjärdedel visar hur medeltidens germanska litteratur satt djupa avtryck i den nya tidens tänkande och litterära moden. Under renässansen och stormaktstiden blev fornforskning populärt, bl.a. för att visa upp den egna nationens fornstora anor men också p.g.a. att man såg storheten i de gamla texterna. Bröderna Magnus, Johannes Bureus, Ole Worms och Olof Rudbeck gjorde fantasifulla tolkningar av materialet, men de lade också grunden för akademisk fornforskning.
De storvulna fantasierna kom ur modet med 1700-talets klassicism, men den romantiska rörelsen gjorde återigen de norröna texterna populära, eftersom man ansåg att de uttryckte en sublim och ursprunglig känsla i motsats till den klassicistiska dikten. Den schweiziske forskaren Mallet, de brittiska poeterna Percy och Gray samt den tyske filosofen Herder spelade stor roll för att ”återuppväcka” den norröna poesin, varmed den för första gången inspirerade diktare utanför Norden.
I Norden tar Lönnroth kortfattat upp hur personer som Oehlenschläger, Grundtvig, Atterbom, Geijer, Ling och Tegnér använder den gamla germanska litteraturen. Fast mest plats låter han Wagner få genom en kort genomgång av operaserien Nibelungens ring. Lönnroth är säkert Wagnerfantast; själv är jag inte särskilt förtjust i Wagners operakonst utan är mer lagd åt Wagners absoluta hatobjekt, högbarockoperan. Men Wagners text till Nibelungenringen och dess dramatisering är onekligen stor konst. Wagner använder framför allt Eddan, Völsungasagan och Nibelungenlied för att forma sitt verk, och Lönnroth visar hur han med hjälp av myterna (och musiken förstås) ger symbolik åt både moderna och allmängiltiga företeelser såsom kapitalismens makt (som Wagner avskydde), kampen mellan natur och kultur samt människans öde i allt detta.
Tolkien
Ett kort kapitel ägnas åt hur nazisterna använde det germanska materialet. Intressantare är det sista kapitlet – om Tolkien. Det är beundransvärt att Lönnroth som akademiker och litterärt bildad visar sin förtjusning för den gamla hobbiten. Tolkien anses i sådana kretsar som töntig och kitschig samt i pk-kretsar som ytterst kontroversiell (fastän Eowyn och Galadriel är kvinnor, raserna samarbetar och hjältarna är puttefnasker) eftersom han är konservativ, skriver om hjältar och krig, är själva motpolen till pridefestival, inspireras av germanska myter etc.
Huvuddelen av kapitlet tar förstås upp hur Tolkien använt sig av germanska motiv. Intressantast för litterärt lagda är nog när Lönnroth jämför en Tolkiendikt tillskriven Rohans folk (böckernas ”nordbor”); Tolkien använder mycket stavrim, men istället för heiti och kenningar använder han utsmyckande adjektiv, vilket är klart främmande för germansk lyrik.
Annars avslöjar kapitlets namn och den succé som böckerna gjort mycket om västerlandets andliga situation och behov. Kapitlet heter ”Tolkien och myternas återkomst” och nämner även andra populära böcker, filmer och teveserier som är del av det germanska spåret. Även om Lönnroth inte säger det rakt ut, är det uppenbart att vi har ett skriande existentiellt behov av myter, och givetvis ligger våra förfäders myter oss närmast till hands i vårt sökande och våra försök att uppfylla ett tomrum.
Sammanfattningsvis är Lönnroths bok naturligtvis en välkommen händelse i ett land där oikofobin pyr hos etablissemanget. Tyvärr är den lite tunn, enligt min mening; mindre än 200 sidor täcker ett enormt område. Lönnroth kunde gärna ha gått mer på djupet och gjort fylligare analyser. Boken är mer ett snabbspår än en lång vandring i germansk urskog. Det kortare formatet gör dock att man får en hygglig helhetsbild. Och en hygglig vandring i förfäders spår!
Om skribenten: Jalle Horn
