Det pågår idag en ständig kamp om språket. De inblandade försöker i foucauldiansk anda mynta nya begrepp för att stämpla beteenden och fenomen som problem, problem som sedan kan bekämpas och hanteras. Vissa av de inblandade har starka intressen bakom sig, deras språkpolitik är så att säga hegemon i akademi, kulturindustri och media. Dessa aktörer myntar begrepp som ”toxisk manlighet”, ”cis-män”, ”rape culture” och vad det nu vara månde. Dessa termer är avsedda som vapen mot specifika grupper. Men sådan språkpolitik lämnar stora delar av verklighet och vardag i outforskat mörker, vilket innebär att problem många upplever i sin livsvärld överhuvudtaget inte ges ett namn. Sociala medier har här spelat en avgörande roll för att låta subalterna, underordnade, grupper utan stöd från etablissemanget tillsammans utforska och beskriva sin egen verklighet. Det handlar inte minst om den kanske mest subalterna och bespottade gruppen, unga europeiskättade män.
På sociala medier har de, trots återkommande repression, uppnått fläckvis hegemoni och lanserat många begrepp som beskriver verkligheten tillräckligt väl för att bli virala. Många av dessa begrepp rör sig kring den socio-sexuella sfären, bland annat chad, tradwife, cuckservative, soyboy, white knight, incel, thirst, thot, batikhäxa, yaas queen och så vidare. Dessa termer fångar olika aspekter av hur könsrollerna och relationen dem emellan förändrats, samtidigt som det i dem ligger en värdering och en strävan i en mer traditionell riktning. Världsbilden som förmedlas är besläktad med Nietzsche och Freud såtillvida att den utgår från att våra verkliga drivkrafter inte alltid är medvetna eller ädla. Den intresserar sig också för kopplingen mellan könsroller, familjebildning och civilisationer. Oavsett vad man kan tycka om vissa inslag och ordval är det en fruktbar ansats. Familjebildningen har kollapsat i Västerlandet, så även de traditionella könsrollerna. Och för att förändra världen måste vi förstå den.
En intressant term i sammanhanget är simp, på Urban Slang Dictionary bland annat definierat som ”a man that prides himself with ”Chivalry” in hopes of getting sexual gratification from women.” Simpen överöser kvinnor, normalt på sociala medier, med komplimanger, stöd och inte sällan pengar. Men detta beror inte på att simpen är ovanligt välvillig utan att han drivs av en törst han inte vet andra, mer effektiva sätt, att tillfredsställa. Han pendlar mellan att vara för otydlig och smärtsamt rättfram. Simperiet har tagits upp av flera populära youtubers, bland annat svenske Pewdiepie och Paul Joseph Watson. Även Jewce Man har berört fenomenet.
Pewdiepie har tidigare axlat manteln som välvillig mentor för unga män, bland annat genom att introducera Jordan Peterson och Mishima för dem. Likt en lagom sträng äldre bror påminner han nu sina följare om det ovärdiga och meningslösa i simpaget. Hans sätt att göra det präglas av humor och ambivalens, inte minst är han medveten om hur nära simpen och den traditionella gentlemannen ibland kan befinna sig varandra. Det som skiljer är motivet bakom handlandet. Lite underhållande är att han kallar Barack Obama en simp och förklarar simptsunamin med internationella kvinnodagen. Återigen under sådana former att han kan åberopa sin skojfriska ambivalens om det skulle leda till repressiva repressalier. Pewdiepie tar här inte minst upp det ekonomiska simpanaget, där män skickar pengar till kvinnliga youtubers av något mer ljusskygga skäl än att de uppskattar det innehåll dessa skapar.
Paul Joseph Watsons infallsvinkel är mer sociologisk, han beskriver hur simps ”are encouraging and rewarding the very worst traits in women”. För Watson står den osunda dynamiken mellan simps och thots i fokus. Många moderna män är ensamma, svältfödda på närhet och utan traditionella kunskaper om hur de kan uppnå det. Dessa män har av den hegemona ideologin fått veta att deras manlighet är toxisk och oönskad, istället strävar de efter att vinna kvinnor genom att vara snälla och stödjande. På sociala medier uppstår ett utbyte av uppmärksamhet mellan dessa män och vissa kvinnor, så kallade thots. Watsons poäng är att detta utbyte är en evolutionär och känslomässig återvändsgränd. Utöver ”likes” och pengar är ingen thot egentligen intresserad av vad simpliterna kan erbjuda. Simp-thotrelationen försvårar däremot skapandet av stabila familjer. I förbigående kan nämnas att Watsons resonemang, om än inte hans presentation av det, faktiskt för tankarna till en äldre generation av feminister. Dessa hade en begreppsapparat för att analysera thot-simprelationens ytliga och begränsande reduktion av kvinnor till kroppar, oavsett dess sken av frihet är det en tvångströja och ”den manliga blickens” återkomst i ny form.
Jewce Man gör ett intressant psykologiskt försök att förklara fenomenet, där han samtidigt gör det universellt. Simps har funnits i alla tider, de flesta ägnar sig någon gång åt simperialism, det finns även en hel del kvinnliga simps. Vid sidan av en hegemon feminism och sociala medier spelar alltså även trasiga familjer och tidig anknytning en roll i skapandet av simplegionerna som invaderar social medier under glada, men i grunden djupt bittra, tillrop om ”yaas queen”. Jewce Mans uppmaning till simpar är att lära sig att tycka om sig själva och att finna värde i annat än kvinnor. De kommer då för övrigt att ha större möjlighet att faktiskt finna kärlek.
Ett historiskt perspektiv låter oss alltså ana att simpidemin inte är något radikalt nytt, om än dess omfattning och djup kan vara något som inte skådades ens under den mest kybeliska antiken. Inte minst går det att identifiera simpistiska tendenser för ett drygt sekel sedan, då inte minst i konstnärskretsar. Mot detta uppstod det sedan en segerrik reaktion, både på individuell och kollektiv nivå (här kan nämnas allt från Blüher till Evola). Simp City kan kort sagt vara en historisk fas, en fas som kommer övervinnas. Oavsett vad man tycker om Pewdiepie och Watson är de tecken på att den processen redan inletts.
Om skribenten: Joakim Andersen
