Ett antal svenska myndigheter, liksom privatpersoner med samma värdegrund, har i år ersatt den traditionellt svenska julhälsningen, ”god jul och gott nytt år”, med önskningar om en ”god helg”. Detta nyspråk är av intresse då det utgår från ett aktivt val, det har alltså inte tvingats fram av några minoriteter som reagerat med kraft på önskningar om god jul. Det ger oss därmed en inblick i en världsbild och en agenda, dessa kan och bör analyseras.
Den ytliga analysen tar fasta på vad som uttryckligen sägs, i det här fallet att det handlar om en vilja att inkludera. ”Alla firar inte jul och vi vill inkludera alla som bor i vår stad, så därför önskar vi alla fina helgdagar istället” motiverar till exempel Malmö Stad utfasandet av ”god jul och gott nytt år”. Redan här anar vi att det inte är hela sanningen när vi tillämpar whataboutism, Malmö Stad har haft en annan inställning till ramadan och persisk eldfest än till den svenska julen. I den mån det hela handlar om inkludering är det en selektiv sådan, där vissa ska inkluderas och andra inte.
Det rör sig också om en säregen form av inkludering. Istället för att inkludera muslimer och andra i det svenska genom att önska dem god jul så bryter myndighets-Sverige med uråldriga svenska traditioner. Julen är bland det mest svenska vi har, med hedniska, kristna och sekulära inslag. Att svenska myndigheter aktivt tar avstånd från detta är symboliskt och reellt intressant, och kan indikera en vilja till självständighet från svensk kultur och svenska traditioner. Christopher Lasch beskrev i Revolt of the Elites hur vissa eliter och sociala skikt flyttade över sin lojalitet från nationen till transnationell nivå, och avståndstagandet från delade traditioner tycks kopplat till detta. Man kan jämföra med hur den svenska flaggan ersatts av EU- och regnbågsflaggorna som verkliga fanor. Ett val för något är inte sällan också, eller rentav främst, ett val mot något.
I förbigående kan noteras att steget från ”god jul” till ”god helg” också innebär en banalisering i linje med det manageriella och materialistiska system ovan nämnda eliter och sociala skikt representerar. Det sakrala och traditionella ”jul” ersätts av ”helg”, vilket innebär paus från arbete och ökning av konsumtion. Vilket i förbigående sagt kanske också är det muslimer och andra är avsedda att inkluderas i.
Spontant kan man tolka ersättandet av ”jul” med ”helg” som ett uttryck för svaghet och osäkerhet på det egna, vilket det på individnivå också gärna är, men som ovan skisserats handlar det minst lika mycket om myndigheternas relation till det svenska som till olika invandrargrupper. Om vi tar talet om inkludering på allvar kan vi notera att här finns en tydlig konflikt mellan svensk kultur och svenska myndigheter. Att som företrädare för svensk kultur ta avstånd från det egna i mötet med den andre, exempelvis genom att ersätta julhälsningar med vagt nyspråk, ger ett oäkta intryck. Det blir, för att parafrasera Buber, inget möte mellan ”du och jag”, när jag inte är mig själv. En sådan falskhet är svår att respektera, rentav svår att riktigt förstå sig på. Den som ägnar sig åt det förhåller sig i mötet snarare till den dominerande ideologin än till den andra parten i mötet.
Intressant blir det när vi analyserar undertexten, det som ”vi vill inkludera alla som bor i vår stad, så därför önskar vi alla fina helgdagar istället” egentligen uttrycker. Vi finner då en i grunden rasbaserad världsbild, där framför allt muslimer uppfattas som lättkränkta och i behov av särskilt tillmötesgående pedagogik. Det är en föreställning om muslimer som de politiskt korrekta delar med så kallade islamofober, skillnaden är de slutsatser som dras av den. Där så kallade islamofober drar slutsatsen att det kostar mer än det smakar att försöka integrera muslimer i ett västerländskt samhälle så drar de politiskt korrekta den motsatta, det är inte alldeles osannolikt att de dessutom attraheras av vissa av de egenskaper både politiskt korrekta och islamofober förknippar med gruppen ifråga.
Sammantaget finner vi alltså att ”god helg” uttrycker både en intressekonflikt och en högst specifik ideologi. Viljan att ”inkludera” är i sammanhanget varken mer eller mindre än ytlig fernissa. Motpols läsare och medarbetare önskas avslutningsvis en god fortsättning.
Om skribenten: Joakim Andersen
