Det är känt att våra förfäder hade en cyklisk och pessimistisk syn på historien. Guldåldern följs av silveråldern, stålåldern eller vargtiden följs av den världsbrand som är Ragnarök. Ragnarök i sin tur följs av en ny Guldålder, och så börjar historiens hjul snurra på nytt.
Den italienske traditionalisten Julius Evola identifierar i boken Mysteries of the Grail ett mindre känt motiv i den indo-europeiska traditionens historiesyn, som lånats av de semitiska religionerna (judendom, kristendom, islam). Vi vet att judarna väntar på Messias som de tror ska komma vid historiens slut och frälsa dem och världen ifrån ondo, vi vet att de kristna tror att han redan varit här men att han ska återkomma under världens slut, och liknande tankar om världsfrälsare förekommer i islam. Men vi vet kanske inte att det är tankar de lånat från iranska, och alltså indo-europeiska, källor. Vi ska därför idag ta en närmare titt på den ursprungliga myten bakom Messiasfiguren.
Kalkifiguren
Tron på sovande hjältar, som väntar på den dag då de ska vakna för att frälsa de sina, är väldigt vanlig i Europa. Kung Arthur är en av dem, många historiska kungar har också hamnat i den situationen (Barbarossa med flera). Om man ska utgå ifrån Mircea Eliade, eller Evola, så rör det sig ursprungligen om en tro på överhistoriska arketyper. Man trodde alltså inte att det var just den historiske kung Arthur som skulle återvända rent fysiskt, utan den överhistoriska arketyp han representerade. Alltså någon som var en annan, men ändå likadan, och som skulle återställa ordningen. Vad detta innebär är att i den traditionella världsbilden så fanns det en arketyp till exempel för hur en god kung skulle vara, och olika kungar i verkligheten var bara exempel på den, representanter. Detta innebär att den europeiska mytologin och historien är fylld av arketyper vi kan sträva efter att förverkliga i oss själva, från Cu Chulainn och Merlin till Barbarossa och Gustav Vasa. Vi kan också bli representanter för de arketyper som passar oss.
Detta tema är dock draget till sin spets när det gäller en grupp figurer, som kopplas till världsbranden. Evola nämner Kalki som exempel på denna. Indierna tror att detta är en sakral krigarkung som kommer att födas vid tidens slut, och rensa upp i Kali Yugan/Stålåldern. Av Shiva kommer han att få en vit, bevingad häst, en allvetande papegoja, och ett mäktigt svärd. Han kommer att läras upp av en krigarasket som väntat i Himalaya sedan ariernas mytiska urtid, han kommer att besöka magiska städer, och liknande. Kalki kommer sedan att göra slut på Kali Yugan genom en slutstrid mot demonerna Koka och Vikoka, göra livet surt för dåliga härskare, rasera en stad som styrs av feminister och annat trivsamt.
Ragnarök är alltså här kopplat till en person, precis som hos judar och kristna, men betydligt äldre. Samma koppling fanns i Bysans, där man trodde att Alexander den Store skulle vakna i tidens slut, grunda ett nytt Rom, och gå i slutstrid mot Gogs och Magogs demonfolk. I Iran kallade man istället denna figur Shaosyant.
I mindre skala förekom motivet som sagt också i Europa, med en sovande hjälte som skulle vakna. Britterna tror på sin Arthur, danskarna har sin Holger Danske, och så vidare. Man kan naturligtvis tolka det här psykologiskt, att vi européer både individuellt och kollektivt har oanade krafter ”sovande”/latenta som kommer att väckas när vi hamnar i en svår tidsålder. Man kan naturligtvis också tycka att Europas folk aldrig varit i en svårare situation än nu. Ska man utgå ifrån hinduiska profetior om den sista tiden, så ser man att vår tid uppfyller flera kriterier. Grymhet mot kor, härskare som sviker sina folk, ”kaster” som blandas, män i kvinnokläder, falska religioner (jag misstänker att hinduerna skulle se radikalfeminismen som en sorts religion) och massiva aborter, är bara några exempel i raden. Det torde därför vara hög tid att Europas folk, och vi själva, återfinner vår inre Kalki, Arthur eller Holger.
För många herrans år sedan stötte jag på den här tanken i en europeisk nationalist-hednisk grupp. Av någon anledning hade de valt det europeiska namnet Vindex på Kalkifiguren, något jag aldrig förstod varför. Förklaringar av den bakomliggande tanken till namnvalet mottas därför gärna.
Om skribenten: Joakim Andersen
