I dagarna hamnade partiet Nyans i händelsernas centrum genom att medialt knytas till en internationell kampanj riktad mot den svenska LVU-praktiken. ”Svenska staten stjäl muslimers barn” var budskapet som framfördes på sociala medier och demonstrationer, det hela bekräftade vad vi tidigare skrivit om just ”familjen kontra staten” som ”en potentiellt explosiv fråga” i förhållandet mellan etablissemang och invandrare. Vi beskrev det då som ”den tredje konfliktlinjen”, en ofta osynliggjord och neutraliserad konflikt vid sidan av de mellan folk och elit och mellan infödda och invandrare. Elit och etablissemang strävar aktivt efter att göra ett antal invandrargrupper till sina både reella och symboliska allierade i konflikten med de infödda, men det är villkorat. Invandrargrupperna erbjuds vissa materiella och symboliska belöningar, genomgående på de inföddas bekostnad, men de förväntas samtidigt vara subalterna, alltså underordna sig den etablerade ordningens representanter och hålla sig någorlunda inom den hegemona ideologins gränser. En ideologisk ordning som samtidigt i hög grad baseras på dem och deras tänkta utsatthet för de inföddas rasism och privilegier.
Det vi bevittnar med Nyans och kampanjen mot LVU är försök att omdefiniera, eller omförhandla, denna subalterna position, med marxska termer kan vi tala om en ”klass i sig” som blir en ”klass för sig”, självmedveten och självorganiserad (eller i varje fall tar ett steg från status som subalterna till junior partners). Givet den demografiska förskjutningen är detta bara en tidsfråga, i längden kommer den stora gruppen muslimer inte att vilja företrädas av svenska mellanskikt (jämför holländska DENK, också det med turkiska grundare). Om Nyans blir det framgångsrika uttrycket för detta eller bara en historisk prototyp kan vi ännu inte avgöra, fenomenet är oavsett vilket intressant och en påminnelse om att mångkultur är mer än kebab. Det är här på sin plats att citera Gramsci och konstatera att ”på ett visst stadium på sin historiska väg bryter sociala grupper med sina traditionella partier. Det betyder en brytning både med de traditionella partierna och med deras särskilda organisationsformer. Människorna som utgör och representerar dessa partier och leder dem ses inte längre som verkliga talesmän för klassen eller klassegmentet.” Citatet kan delvis appliceras även på förhållandet mellan etablissemang och muslimer.
Detta är utmaningen för Nyans och liknande aktörer. De kan normalt inte konkurrera med SAP och övrigt etablissemang vad gäller materiella erbjudanden, som bidrag eller karriärmöjligheter, där finns det redan en utbyggd infrastruktur. Utmaningen är istället att identifiera motsättningen i förhållandet mellan SAP/etablissemang och subalterna muslimer, givet att den socialdemokratiska och etablerade politiken är en kompromiss mellan svenska mellanskikt och muslimska väljare är detta ingen omöjlig uppgift. Oaktat uttryckets fascistoida rötter kan man här tala om att ”heighten the contradiction”, att synliggöra och förstärka motsättningen. Vi har tidigare identifierat de avgörande motsättningarna som ”rummet i form av bostadsområden och offentlighet, yttrandefriheten i synnerhet och liberala principer kontra religion i allmänhet, och reproduktionen (i synnerhet familjen kontra staten).” Av dessa är sannolikt reproduktionen den mest laddade, många muslimer ser inte blasfemilagar som en valfråga men lever med en oro för att ”svenska staten stjäl muslimers barn”. Givet att LVU-praktiken inte är den lättaste att förklara utan delvis utgår från tolkningar och bedömningar är detta heller inte alldeles överraskande. Men med LVU som fokus för en konflikt kollapsar också den socialdemokratiska kompromissen mellan de svenska mellanskikt som ibland omhändertar muslimers barn och de muslimer som politiskt låtit sig representeras av partiet. Sprängkraften i frågan, ”den andra gruppen tar våran grupps barn”, bör inte komma som en överraskning för någon som intresserat sig för etniska relationer, däremot möjligen för en och annan liberal som likt Göran Greider ”bekänner sig till upplysningstänkande och universalism”.
Nyans har kort sagt skickligt identifierat ett par av det svenska samhällets grundläggande motsättningar, och trots begränsade resurser kunnat agera som företrädare för i synnerhet en grupp muslimska föräldrar. Man har samtidigt som enda parti lyft frågan om LVU, vilket är metapolitiskt intressant oavsett om Mikail Yüksel läst Christopher Lasch eller inte. I vad mån Nyans kommer upprepa en äldre inomeuropeisk kritik av den nya klassen och det manageriella samhället återstår däremot att se, partiprogrammet vill bland annat ”införa s.k. tilläggslön för stats- och kommunanställda som har en högskole- eller universitetsexamen”.
Programmet är alltså bitvis motsägelsefullt. Bland annat får vi veta att Nyans ”vill minska alkohol- och tobakskonsumtionen genom en restriktiv politik” men samtidigt att det ”vill tillåta gårdsförsäljning under samma förutsättningar som gäller för Systembolaget” och att ”skatten på alkohol och tobak ska höjas rejält med undantag för gårdsförsäljning samt för alkoholförsäljning på hotell och restauranger.” Detta är inte alldeles uppseendeväckande, partiet är nytt och söker ännu sina väljargrupper. Mer intressant är att söka huvudspåren i programmet. Vi finner då en islamisk tråd, en populistisk tråd, en illiberal tråd och en instrumentell tråd. Dessa kan i sin tur härledas till motsättningarna vad gäller partiets klassposition och dess position vad gäller den nationella frågan. Vad gäller klassposition har vi att göra med ”vanligt folk”, om än ofta av den islamiska trosbekännelsen, alltså arbetare och småföretagare. Men samtidigt i högre grad beroende av staten, för allt från uppehållstillstånd till inkomst, än ”vanligt folk” i gemen. Detta betyder att väljarna ibland har gemensamma intressen med ”vanligt folk” av svensk härkomst (populism), ibland diametralt motsatta intressen (instrumentaliserad liberalism). Vad gäller den nationella frågan är detta i hög grad ett svenskt invandrarparti, varför det i vissa frågor finns gemensamma intressen med andra svenskar vad gäller landets välmåga (exempelvis kärnkraftsfrågan), medan ibland delens intressen får företräde framför helhetens (exempelvis massinvandringen).
Den islamiska tråden är den mest uppmärksammade, givet partiets kopplingar till bland annat Turkiet. Här finner vi en geopolitisk linje där bland annat Srebrenica, Syrien, Kina och Nagorno-Karabach ges egna punkter i partiprogrammet, och där ”förnedring och hån av religioner eller deras heliga skrifter och profeter” ska ses som hatbrott. Här finner vi också stycken som ”slöjförbud strider mot svensk grundlag, Europakonventionen samt Barnkonventionen” och ”barn som tillhör annan kultur eller religion skall garanteras en uppfostran i enlighet med hens ursprungliga kultur och religion hos det placerade familjehemmet för att förebygga eventuell assimilering.” Noteras kan att partiet inte ser segregation som ett problem, där hamnar man alltså nära den europeiska nya högern. Sammantaget företräder partiprogrammet konsekvent intressena hos muslimer både in- och utrikespolitiskt, även om det också finns ett försök att utveckla en mångkulturell modell där staten inte lägger sig i gruppers interna angelägenheter (såsom vigseltvång) utan fokuserar på att förhindra hatbrott grupperna emellan. Punkter om både afro-, islamo- och kristofobi ingår i programmet, ovänner av partiet kan här invända att det sannolikt handlar om en retorisk fasad.
Samtidigt finns det en tydlig populistisk tråd i partiprogrammet, delvis ett uttryck för nya partiers vilja att ”erbjuda allting åt alla” men delvis också grundad i världsbild och väljarintressen. En försiktigt EU-kritisk linje uttrycks i stycken som ”partiet Nyans tycker inte att EU ska fatta beslut om den svenska aborträtten”. Partiet uttrycker konsekvent småföretagares intressen, bland annat genom en vilja att se fler privata aktörer i skola och välfärd. Men utöver sådana tendenser finns också formuleringar som ”partiet Nyans vill slopa arbetsgivaravgiften för anställda under 25 år samt för nyanlända”. Partiet vill sänka bränsleskatten, för att inte ”mjölka de svenska hushållens hårt skuldsatta och ansträngda ekonomier ännu mer”, i en lång punkt landar det också i en kärnkraftsvänlig position. Mer oväntade punkter som att behovspröva barnbidraget och avskaffa flerbarnstillägget finns också, samtidigt som partiet tar upp krisen i befolkningsfrågan. Utgångspunkten här är konstruktiv, ”födelsetalet uppskattades av SCB år 2019 till 1,7 barn per kvinna. Med ett sådant födelsetal blir varje ny generation 20 % mindre än föräldragenerationen. För att ha ett fungerade samhälle och ekonomi i framtiden utan att vara helt beroende av arbetskraftsinvandring, får Sveriges födelsetal inte bli för lågt. … partiet Nyans vill uppmuntra familjebildning, barnafödande och adoption. Vi är helt medvetna om att vi behöver en starkare infrastruktur d.v.s. gott om förskole- och skolplatser, bostäder och jobb för att människor ska känna sig trygga nog att våga bli föräldrar.” Kopplat till detta klarspråk finns en insikt i att ”en större andel av det svenska biståndet skall gå till undervisning, familjeplanering och preventivmedel. I länder söder om Sahara och norr om Namibia och Botswana samt i Afghanistan är födelsetalen fortsatt mycket höga.” Antalet politiker ska minskas, ”fler friskolor är vad som behövs inte färre” och ”krav på nationella vaccinpass innebär diskriminering av människor som av olika anledningar väljer att inte vaccinera sig.” Ett positivt område där partiets islamiska och populistiska dimensioner delvis överlappar rör synen på de äldre. Metapolitiskt är synen på de äldre präglad av tacksamhet och inkludering, sakpolitiskt vill man utreda olika pensionsålder för olika yrken och slopa skatten för fattigpensionärer.
Samtidigt är detta inte ett populistiskt parti som primärt företräder de inföddas intressen, vilket märks i stycken som ”partiet Nyans vill tillåta positiv särbehandling med hänsyn tagen till ras eller etnicitet i samma utsträckning som det idag råder könskvotering inom arbetsliv och utbildning” och ”partiet Nyans vill sätta press på EU-länder som inte vill ta emot flyktingar och dra in EU-bidraget om ovilligheten fortsätter och kunna införa ytterligare sanktioner”. Här finns ännu en motsättning, anhöriginvandring för den egna familjen kan ligga i den enskilde invandrarens intresse samtidigt som de negativa effekterna på löner och samhälle av massinvandring inte gör det.
Nyans har alltså fyra aspekter, delvis motsägelsefulla. Där finns en islamisk aspekt, delvis formulerad genom mer generella krav på respekt för familjer och grupper. Där finns en populistisk aspekt, där partiet bitvis gör sig till representanter för ”den lilla människan” men till skillnad från bland annat SD för en liten människa som oftast är muslim. Där finns också en illiberal aspekt, där partiet rör sig bortom den hegemona ideologin på ett mer djupgående sätt. Bitvis är detta intressant, bland annat i försöket att skapa former för ett samhälle som respekterar familjer och grupper och i värderingen av de äldre. Givet att programmet kommer skärskådas just i jakt på illiberala formuleringar är det sannolikt att de tonats ner. Avslutningsvis finns det en aspekt som kan kallas instrumentell liberalism, där partiet anammar både stat och hegemon ideologi för sina syften. Här handlar det bland annat om att använda staten för att bygga fler bostäder och den hegemona ideologins fobibegrepp. Delvis hänvisar partiet också till de klassiska liberala principerna för att försvara rätten för föräldrar att fostra sina barn och liknande. Här finns också ett narrativ där man strävar efter att tona ner islamism som ett hot och istället lyfta islamofoba tendenser i etablissemanget som huvudproblemet.
Dessa fyra aspekter kan förefalla motsägelsefulla. Om partiet primärt företräder muslimers intressen är detta dock inte så motsägelsefullt som det först kan tyckas, det handlar då snarare om skicklig positionering. Noteras kan även att de flesta partier har flera aspekter och ett betydande antal motsägelser i sina partiprogram. Hur man som icke-muslim ska ställa sig till projektet är en annan sak. Om det är att föredra att muslimska intressen företräds genom etablerade partier eller genom autonoma partier är en icke-fråga, den demografiska utvecklingen gör partier som DENK och Nyans oundvikliga. Detta kan betraktas som en aspekt av islamiseringen, men det innebär främst att den tredje konfliktlinjen framträder tydligare. Något som innebär betydande problem för etablissemanget. Dels tvingas man försvara sig på två fronter, både mot infödda och mot invandrare. Dels undergrävs den hegemona ideologin med dess fokus på ”vit rasism” så snart etablissemanget av realpolitiska skäl tvingas rikta fokus mot ”islamism”. En följd av den tredje konfliktlinjen är att delar av de liberala mellanskikten kommer röra sig i islamkritisk riktning, om än i instabil förening med liberal retorik. Men det kommer också finnas tendenser att anpassa sig till subalterna gruppers framflyttade positioner, med nya kompromisser. Detta betyder bland annat att det är osannolikt att Nyans och liknande aktörer närmar sig infödda populister, även om det inte helt kan uteslutas. Oavsett vilket lever vi i spännande och intressanta tider.
Om skribenten: Joakim Andersen
